Chris Forsne: Ett europeiskt Guantanamo

Chris Forsne. Photo: Ordfront Förlag
Dela artikeln via e-post










Submit

”Bygg ett Guantanamo för migranter som inte har rätt att vistas i landet!”

När borgmästaren i den fashionabla belgiska badorten Knokke-Heist, greve Leopold Lippens, nyligen röt till slogs nyheten upp stort över en dag. Men historien dog ut, den 74-årige borgmästaren som tillhör en av flamländska Belgiens rikaste och mest inflytelserika familjer hade sagt vad många belgare tänker. Låt Bryssel brottas med terrorismen, men de utlänningar som vi släpper in i Knokke-Heist ska vara av ett helt annat slag. Vänsterpolitikernas förljugenhet och bristande kunskaper om terrorismens grogrunder bär ansvaret för att de flesta terroristattacker i Europa har organiserats från Bryssel, menar Lippens anhängare.

På de breda strandpromenaderna i Knokke är det gott om välvårdade pensionärer med små välborstade hundar. Det är tätt mellan bänkarna för den som vill vila benen med utsikt över stranden och den täta fartygstrafiken ute på engelska kanalen. De gamla patriciervillorna har fått maka på sig för höga bostadskomplex, fula men dyra och alla med utsikt mot den brittiska kust som tusentals unga män numera desperat försöker ta sig till.

För några månader sedan beslöt Frankrike att stänga en stor del av det beryktade migrantlägret i Calais. Den belgiska reaktionen blev blixtsnabb. Man fruktade att stora mängder afghaner och afrikaner istället skulle ta sig över gränsen till belgiska Zeebrugge. Här ligger Europas största   containerhamn och färjeläge med trafik på bland annat Storbritannien.

Knokke till höger längst den belgiska kusten. Kara från Guide Michelin.

Knokke till höger längst den belgiska kusten. Karta från Guide Michelin.

Men Knokke-Heist är granne med Zeebrugge. Här vill varken borgmästare Lippens eller hans väljare se stora tältläger eller slumstäder av korrugerad plåt.

Inte belgiska regeringen heller. Belgien införde gränskontroll. Frankrike gick med på att bussa tusentals av migranterna mot Parisområdet.

Knokke kunde, kanske tack vare Lippens tyngd och arrogans, förbli en stängd värld med golfbanor, förstklassiga restauranger och paradgator där lyxbutikerna trängs.

Från Knokke-Heist där himmel och hav möts är det dryga dussinet mil till den numera världsberömda Brysselförorten Molenbeek. Kontrasten kunde inte vara mer slående. Så behövs det bara några hundra meter för att skilja de nya shabbychic kvarteren med lattecaféer och designboutiquer från de turkisk-marockanska stadsdelarna där mycket påminner om  livet  i ursprungskulturerna.

Det bor en halv miljon första och andra generationens marockaner i Belgien. Enligt statistiken. Men som så ofta är statistik förrädisk. Det är inte araber från Marrakech, Rabat eller Agadir man möter i Molenbeek, Antwerpen eller Liège. Det är berber från Rifbergen i norr. Från trakterna runt Tetouan, Nador och det illa beryktade Oujda nära algeriska gränsen. Hårda bergsbor som alltid befunnit sig i konflikt med marockanska centralmakten och varit avskydda eller fruktade av övriga Marocko. När deras legendariske frihetshjälte Abd el Krim besegrades på 1920-talet gick motståndet under jord. Under decennier av fransk och spansk ockupation grävde Rifborna ner sig än fastare vid sina seder och sin egen islamska kultur. Upprorsmän, snabba att ta till vapen.

När fattigdomen drev dem till en arbetskraftshungrande tung europeisk industri och till de belgiska kolgruvorna på sextiotalet höll de fast vid sina traditioner. När industrin krisade några decennier senare och jobben försvann hade första generationen ändå hunnit göra sitt.  Bland deras söner har arbetslösheten legat på 40 procent. Kriminalitet blev för många en yrkeskarriär.

Medan de invandrade turkarna fick sina imamer sända från hemlandet med dess väl kontrollerade imamutbildingar var det wahabitiska imamer, utsända från Saudiarabien, som fyllde de moskéer som frekventerades av marockanerna.  För den som ville se stod det klart redan för femton år sedan vad som pyrde i Molenbeek där man behållit nära band till Tetouan och Oujda. Terrorattentatet i Madrid  2004 som dödade närmre tvåhundra människor och skadade det tiodubbla hade iscensatts av män med anknytning till Tetouan.

Men belgiska politiker ville inte se. Vill inte veta. Den intellektuella lättja som så lätt kan ursäktas med naivitet fick konsekvenser.

Hatet mot ockupanter och kolonialmakter som frodats hemma i Rif kunde ostört hållas vid liv nu också i Belgien. De gigantiska canabisexporterna från de marockanska bergstrakterna distribuerades bland annat genom släktingar i Molenbeek. Rekryteringen till Daesh/IS var bland de mest effektiva i Europa.

Efter Bataclanmassakern och kaféskjutningarna i Paris, efter bombdåden i Bryssel har en ny rubrik dykt upp på den välbesökta franskspråkiga sajten ”Kända marockaner i Belgien”. Bland berömda fotbollspelare, politiker och artister räknar jag nu till inte mindre än fjorton namn där beteckningen varken är sångare eller borgmästare, utan ”terrorist”. Och nästan samtliga kan spåras till släkter i Rifbergen, till områden runt Tetouan, Nador och Oujda.

Som vore det ytterligare en kategori för den nordmarockanska diasporan att yvas över.

För Leopold Lippens och hans sympatisörer handlar det inte bara om att hantera dagens situation med  växande utanförskapsområden och vilande terroristceller. Utan det är just de stora väntade migrationsströmmarna, där Calaismigranterna utgörs av en liten grupp, som får honom att vilja stämma i bäcken.

Dela artikeln via e-post










Submit

Om författaren

Chris Forsne
Chris Forsne
Chris Forsne är statsvetare, journalist och författare. Hon har varit utrikeskorrespondent i Paris, Nordafrikakorresponent samt arbetat för SVT och Kunskapskanalen. Forsne var under många år nära vän till den förre franske presidenten François Mitterrand och är väl insatt i det europeiska och svenska politiska spelet på högsta nivå.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.