Feminismen är död

Photo: Photo by Wilmarsgård

Washington Post undrade häromveckan om inte de styrande i Sverige misslyckats med att stå upp för de feministiska idealen.  Och menar att all kraft istället lagts på att inkludera och tolerera alla flyktingar och migranter som kommit till Sverige.  Inte bara det för enligt Ledarsidorna.se ” Ni får faktiskt tänka själva nu” anser regeringens huvudsaklige rådgivare och expert Henrik Arnstad att de nyanlända ska utbilda svenskar i värderingar.

Om jag tolkar Henrik Arnstad rätt så handlar det också om många av de nyanländas kvinnosyn; kvinnans plats är i hemmet och hennes största uppgift är att föda barn.  Värderingar som inte stämmer med den kvinnosyn vi har i Sverige och som generationer kämpat för att uppnå.  Vi har till och med tre partier och en regering som kallar sig för feminister. Miljöpartiet, Socialdemokraterna och F!, Feministiskt Initiativ.  Alla kallar sig feminister, men inte något av partierna driver en feministiskt politik värd namnet.

1970 fanns 14 procent kvinnor i riksdagen, nu är 44 procent av riksdagens ledamöter kvinnor. Vad gör våra kvinnliga riksdagsledamöter för kvinnorna i Sverige?  Finns där några debatter där kvinnofrågor diskuteras specifikt? Knappast!

Kvinnofrågor är reservfrågor när inte andra frågor anses mer betydelsefulla. 

Nu är alla politiker såväl kvinnor som män fullt upptagna med att skaffa sig väljare från nya grupper – men de grupperna innefattar knappast kvinnorna, varken infödda svenskor eller nyanlända. Absolut inte de c a 250 000 fattigpensionärerna, flest kvinnor, som lever under EUs fattigdomsgräns, som är under 11 100 kronor i månaden.  Eller de nära 100 000 mest flickor och kvinnor som lever under hedersförtryckets hårda verklighet ute i förorterna.

Fattigdom och förtryck! Och feministpartierna tar inte ens upp dessa frågor på den politiska agendan. 

Inte heller media är särskilt intresserade – inte förrän en kvinnlig reporter får känna av förtrycket in på bara skinnet när en Yasri Kahn vägrar ta henne i hand. Nu skakar det feministiska Miljöpartiet i sina grundvalar och enligt Ipsos går allt fler väljare till Feministiskt Initiativ i hopp om att F! och Gudrun Schyman ska ta upp de frågor som berör kvinnor och feminismen.

Men Gudrun Schyman har aldrig brytt sig om vare sig fattigpensionärer eller hederskultur. Dessutom har hon hållit sig undan debatten om islamisternas förtryck gentemot kvinnor och inte heller yttrat sig beträffande Kaplans avgång eller det beryktade handslaget.  Istället ägnar sig Gudrun Schyman åt att hålla föredrag om militärismen och utrikespolitik.  Där hederskultur nämns i en parantes, där kvinnor nämns i samma ordalag som invandrare och där fattigpensionärer inte nämns alls. 

Att lyssna på det föredraget med rubriken ”Gudrun ritar om den politiska kartan,” som hon höll i mars i Göteborg, var som att lyssna på ett föredrag som kunde ha hållits under det kalla kriget. Det var samma gamla analys om att männen står för krig och inbilla sig att kvinnor är mer fredliga. Och att vi inte behöver vara rädda för ryssen.

Visst är det bra att tala om mänskliga rättigheter men att som partiledare för ett så kallat feministiskt parti inte stå upp för kvinnligt armod och förtryck är skamligt. Inte bara skamligt utan direkt svekfullt. Det är att lura de väljare som nu enligt Ipsos tröttnat på Miljöpartiet och går till Feministiskt initiativ istället.

F! klättar i opinionen och är snart lika stora som Kristdemokraterna, skriver Eva Franchell i en ledare i Aftonbladet och fortsätter:

”Gudrun Schyman kan åter sikta på en plats i rampljuset, hon brukar ju trivas där.” 

Eva Francell ställer frågan om inte Schymans framgång kan vara en reaktion mot den rådande machokulturen:

”En protest från de väljare som hellre vill ha förskolor än försvar. Vård, skola och omsorg är ju frågor som helt försvunnit från regeringens dagordning trots att många kvinnor är helt beroende av att välfärden fungerar.”

Ja, nu är det ju så att Gudrun Schyman inte tar upp dessa frågor heller.

Så kvinnofrågorna med lidande, armod och förtryck får vänta – på vad? Varken opposition eller regering kan vara ovetande om förhållandena, Artiklar skrivs varje dag inte minst på nätets olika fora, debattartiklar ser dagens ljus, människor och de flesta medier är inte tysta. Men ändå – ingen ansvarig politiker lyfter kvinnofrågorna, de finns inte på den politiska agendan i det feministiska Sverige!

Hur länge ska vi ropa? Hur länge ska vi skrika? Vi kvinnor i Sverige. De fattiga äldre, de utsatta i förorterna, skrev jag som inledning till en text som jag delade på min Facebook. Texten var skriven av Sohelia Fors, grundare av Khatoon, en förening som jobbar med stöd och hjälp till invandrarkvinnor utsatta för våld:

”Jag skriver detta brev till dig från en plats där jag byggt mitt liv. Jag skriver det från toleransens yttersta gräns. Vid den här gränsen blir medmänsklighet till omänsklighet. Det är här den gränslösa toleransen övergår i förtryck…

Det är här kvinnan blir en ägodel och friheten en synd. Det har skett därför att man inte förstått att ett gott samhälle är byggt i balans, i en avvägning mellan det man tolererar och det man inte tolererar, mellan frihet och förbud.” 

Sohelia Fors ger exempel och berättar om kvinnan som isolerades i sin lägenhet i elva år. Hon fick inte gå närmare fönstret än en och halv meter. Hon födde sitt första barn i vardagsrummet. Sedan knivskars hon av sin make eftersom hon skrikit så mycket under förlossningen att grannarna larmats.  Sohelia Fors ger fler exempel; såsom farbrodern som sålde familjens flickor för att de skulle gifta sig med äldre herrar. De blev betalningen för smugglingen. Eller om flickor med amputerade bröst, näsor och öron.

Hon fortsätter sitt brev:

”Allt jag räknat upp är bara toppen på ett isberg av vardagligt kulturellt förtryck av kvinnor som inte får gå till SFI, som inte får fika på stan, kvinnor som är männens åkrar och ägodelar.”

”Om måttet på ett samhälles godhet är hur de mest utsatta grupperna behandlas så faller domen hård. Inte bara över den kultur som först förött sina egna, överflödande rika länder, som nu lägger samma döda hand på förorterna, utan också på den svenska normlösheten som låter det ske. Inget friskt samhälle behandlar sina kvinnor så!” 

Söker jag på Regeringen med ordet fattigpension blir det noll träffar. Ordet fattigpension finns alltså inte ens i regeringens vokabulär. Hur ser det då ut i verkligheten? Jag mailade följande fråga till Ole Settergren, analyschef på Pensionsmyndigheten:

”Vill veta hur många av de 225 000 pensionärer som lever under EU:s fattigdomsgräns som är kvinnor och ensamstående?” 

Ole Settergren gav mig ett utförligt svar som också innehöll en del personliga reflexioner. Beträffande siffror så säger analysen för år 2014, den senaste, att 225 700 pensionärer hade en ”inkomststandard” lägre än 11 100 kronor / månad netto efter skatt och bidrag, det vill säga EU:s gräns för relativ fattigdom. Av dessa är 181 000 ensamstående, 135 100 av dessa var kvinnor, 45 900 var män.

”Som du vet är statistik det möjligas konst och vi kan bevisa vad som helst, skriver Ole Settergren och fortsätter:

”T.ex. är det ganska förvånande – kan man tycka att någon alls hamnar under inkomststandarden 11 100kr/månad! Garantipensionen för en ensamstående är netto efter skatt ca 6 300 – med en så låg pension betalas bostadskostnaden upp till 5 000 kr av bostadstillägget – det ger en nettoinkomst på 11 300 kr/ månad – över gränsen!   

Ole Settergren tycker också att det i sammanhanget är relevant att nämna att andelen pensionärer som har lägre inkomststandard än 11 100 var 12 procent. För hela befolkningen var antalet också 12 procent.

”Och grundskyddet för pensionärerna är något bättre (mer pengar) än vad det är för personer yngre än 65.

Nog med försvarstal! Det finns många pensionärer som har det mycket knapert – men jag tycker att bilden av att pensionärer generellt är fattiga är fel. De är inte fattigare än folk i allmänhet,” säger Ole Settergren, som själv tjänar 88000 kr i månaden, men så har han också en fru och två barn att försörja.

Det är bara att konstatera att feminismen är död i Sverige. Dags för en organiserad kvinnokamp istället.

Helene Bergman

 

 

 

 

Om författaren

Helene Bergman
Helene Bergman
Helene Bergman är journalist och författare bland annat till boken "Med svärtad ögonskugga" är främst verksam i Västsverige men ett känt namn i feministiska kretsar. Hon sitter bland annat i GAPF regionstyrelse i Västsverige och arbetar för att hålla Pela och Fadimes minne, två kvinnor som fick plikta med sina liv för att de satte sig upp mot hederskulturen, vid liv.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.