Helene Bergman: Turkiet – ett land i förändring

Helene Bergman. Photo: Photo by Wilmarsgård

När jag landar på Landvetters flygplats efter min tio dagars långa reportageresa på Turkiets västkust kan jag inte längre säga:

“Vad skönt jag är hemma. Här i trygga Sverige!”

Jag vet nu, efter min resa,  att Turkiets islamistiske president Recep Tayyip Erdoğan och hans AKP har sträckt ut sina tentakler hit till Sverige. I Sverige finns nu sju moskèer som via de avlönade imamerna får direkta bidrag från Turkiska staten. Imamutbildningen sker i Ankara, Turkiets huvudstad. Imamerna har en mandattid på fyra år och avlönas alltså i Sverige av Turkiska staten.

Imamerna predikar självklart religion, men andra hälften av predikningarna handlar om hur religionen ska påverka det samhälle där moskéerna befinner sig – i detta fallet Sverige. Därför kontrolleras alltid samhällsinnehållet i predikningarna först av moskéernas styrelser som i sin tur får godkännande av den turkiska regeringen i Ankara. Taktiken är att långsamt men målmedvetet införa sharialagar. Islamiseringen av Turkiet löper samtidigt med denna diaspora i Sverige. Med turkisk finansiering och kontroll.

Göteborgs största turkiska statstödda moské är nu under uppbyggnad på Hisingen. I Sverige. Min källa, tillräckligt centralt placerad, förklarar ingående hur det fungerar.

Den här gången hade jag lämnat ett Turkiet, som jag kände igen på ytan. Men efter att ha talat med en mängd människor, många turkar och inflyttade och sett allt fler kvinnor med niqaber på gatorna och fler moskéeer och religiösa skolor växa upp, förstod jag att islamiseringen av Turkiet långsamt, plågsamt och målinriktat pågår. President Erdogan är den som med sitt parti AKP, Rättvise och utvecklingspartiet, med nära kopplingar till Muslimska Brödraskapet, lyckats oskadligöra militären som var en garant för att det sekulära Turkiet skulle bibehållas. En islamisering som även omfattar den turkiska diasporan. I Sverige.

Erdogans mål är att återskapa det Ottomanska riket och göra sig själv till Sultan. En vår tids Hitler, men istället för nazismen med islamismen som ideologi. Likheterna är slående med tanke på kvinnorna och barnen. Vilket jag kommer att återkomma till. 

Det var Kemal Atatürk som förändrade det osmanska Turkiet till en sekulär, västorienterad stat, där bland annat kvinnorna uppmuntrades till utbildning. 1923 utropades republiken Turkiet och Kemal Atatürk blev dess förste president. Han införde det latinska alfabetet och många religiösa ämbeten avskaffades.  Men under dessa nära hundra åren då Turkiet varit en västorienterad, sekulär stat har starka krafter haft en önskan om en återgång till ett religiöst rike.

Än så länge gäller Atatürks politiska ideologi, Kemalismen, som grund för Turkiets styrelsesätt.  Men alltsedan Recep Tayyip Erdogan blev premiärminister 2003 har han strävat efter personligt envälde. Sedan 2014 är han president. Han stryper all opposition och motstånd, såväl inom rättsväsendet, massmedia som den fria opinionsbildningen.

Under fyra år, då mellan 2008 – 2012, bodde jag till och från i Didim. En liten stad mellan Izmir och Bodrum, alldeles vid det blågröna Egeiska havet.  Didim som varit och är en Atatürk vänlig stad. När jag reste därifrån 2012 var Didims kommun i färd med att resa en 10 meter hög staty över Atatürk, med omgivande öppet torg mitt i centrum. Nu såg jag monumentet färdigt, som en protest mot vad som håller på att ske i Turkiet.  

Ett Marmaris tomt på turister. Foto: Helene Bergman

Ett Marmaris tomt på turister. Foto: Helene Bergman

Didim, som de övriga städerna på väst- och sydkusten, lever på turismen. Men den här sommaren kommer nästan inga västerländska turister längre. Rädda som de är för kriget i östra Turkiet med kurdiska PKK och självmordsbombarna i Istanbul. De ryska turisterna har övergett Turkiet på grund av att Ryssland hjälper president Assad i kriget i Syrien.

Hotellen dumpar sina priser, solstolarna står tomma på sandstränderna och ingen lyssnar längre på den skrälliga musiken från barerna och restaurangerna.

Jag ägde en lägenhet under fyra år i Didim. Det sista året började jag känna de islamistiska vindarna och lyckades sälja lägenheten till en turkisk rättrogen muslim.  För britterna som köpt lägenheter blir det allt svårare. Tidigare kunde de få uppehållstillstånd i fem år. Nu får de uppehållstillstånd ett år i taget. Varje år måste de också uppvisa sina brittiska pass för den turkiska staten.

Jag hade inte, förrän i år, varit i Turkiet på fyra år. Ett Turkiet jag levde i. Levde för. Och älskade.

Kemal Atatürk, grundaren av det moderna Turkiet är fortfarande en hjälte i västra Turkiet. Foto: Helene Bergman

Kemal Atatürk, grundaren av det moderna Turkiet är fortfarande en hjälte i västra Turkiet.
Foto: Helene Bergman

Men nu återvände jag, mycket tack vare vår förre bostadsminister Mehmet Kaplan och hans samröre med president Erdogan och AKP-partiet. För att inte tala om Miljöpartiets röstflörtande med islamister.  Jag ville tillbaka till den källa, som jag då trivdes relativt bra i och i vilken jag hade vänner och kontakter. Jag åkte in som turist. Journalister är inte välkomna i Turkiet. Det var något som skavde när jag började tänka på resan. Något som inte stämde.

Något under ytan som jag var tvungen att finna. Det som skavde visade sig vara sant.

Can Dündar, chefredaktör för den turkiska dagstidning Cumhuriyt och Erdem Gül tidningens chef i Ankara hade redan suttit två månader i fängelse, när domen kom på fem års fängelse, efter det att de avslöjat statshemligheten att den turkiska staten smugglade vapen till Daesh (IS) i Syrien. Samma dag som domen föll blev Can Dündar beskjuten. De fick emellertid tillbaka sina pass så att de kunde åka till Sverige och hämta den svenska Publicistklubbens yttrandefrihetspris för några veckor sedan.

Vad nu president Erdogan hade för avsikt med det?

För övrigt finns nu nästan bara Erdogan-styrda medier i Turkiet. De senaste fyra månaderna har 894 journalister avskedats, enligt Press For Freedom. DN skriver:

“Regeringen har inte bara riktat sig mot tryckta medier och tv. Över 100 000 webbsajter har också blockerats sedan juni 2015. Under samma period har det fysiska våldet mot medarbetare i medierna ökat. Oppositionella fängslas och döms till fängelsestraff”. 

Just när jag skriver detta når mig en artikel, från Sputnik International, Moskva, som handlar om en rättegång i min gamla sommarstad Didim:

“Kvinna fick elva månaders fängelse för att ha förolämpat Erdogan”.

Enligt Hurriyets tisdagsupplaga bar kvinnan, (62år) vid ett protestmöte 2015 ett plakat med texten, ” Vi vänder våra ryggar åt den oanständiga Erdogan.”

Artikeln fortsätter med följande text:

“En domstol i staden Didim, har utdömt ett fängelsestraff på elva månader och tjugo dagar till en kvinna. Anledningen är att texten på plakatet kunde skada presidentens värdighet.”

Enligt turkisk lag är det olagligt att förolämpa den Turkiska nationen eller den turkiska regeringens institutioner. President Erdogan har personligen stämt över 1 800 journalister inför domstol för “förolämpning”, sedan han blev president för två år sedan. Det slår mig att den nu dömda kvinnan måste ha suttit arresterad medan jag var i Didim.

Den nybyggda moskén i Didim, Turkiet Foto: Helene Bergman

Den nybyggda moskén i Didim, Turkiet
Foto: Helene Bergman

Jag träffar en läkare, Mona, från ett EU-land. Hon är gift med en turkisk man sedan tio år tillbaka. De har två barn i skolåldern. Vi sitter på ett av alla de små kaféerna som serverar turkiskt kaffe, kahve eller te, cay. Det är varmt och det glittrande havet ligger framför oss. På strandpromenaden har de flanerande, tatuerade, fetlagda engelsmännen bytts ut mot turkiska, välklädda familjer.

De vilda hundarna springer runt i grupp och tigger mat från restaurangerna.  Vesporna som körs av unga välfriserade män i senaste trendklädseln.

Really good Turkish copy, väjer snabbt när de råkar komma för nära de gående. Mona berättar:

“Tidigare var jag inte rädd för att låta barnen gå i en religiös skola. Tänkte att det var väl bra att de fick lära sig lite om islam. Men nu – aldrig i livet. Jag har hört att det är i de skolorna barnen indoktrineras till islamismen. Religion är det enda de lär sig. Sharialagar har redan smugit sig in i samhället.

Hon och hennes man har funderat mycket på att ge sig av från Turkiet, eftersom de är upprörda över islamiseringen och hur fort det har gått, samtidigt som yttrande- och pressfriheten minskar hela tiden.

“De oberoende medierna tystas en efter en. Människorna här i Turkiet får inte veta något. Det är bara den information som Erdogan vill ska komma ut som kommer ut. Tyvärr förstår inte turkarna vad yttrande- och pressfrihet betyder. De säger bara – men vi får ju säga vad vi vill.”

Mona är mycket bekymrad och tankarna på att lämna Turkiet har bitit sig fast. Men det handlar om försörjningen som just nu finns här i Turkiet.  Bengul, restaurangägare, däremot ser inget fel med Erdogan. Hon säger att hon är mer rädd för Donald Trump.

När jag träffade henne för fyra år sedan var hon ensamstående mamma till två halvvuxna söner och feminist. Men nu har hon gift sig och är lycklig med sin stora familj, som alla arbetar tillsammans i företaget.  Hon har slutat att lyssna på nyheterna, men tycker att västvärlden behandlar Turkiet illa och att Erdogan hela tiden missförstås. När jag frågar henne vad hon tycker om att kvinnor kanske tvingas att bära slöja, märker jag att det hettar till mellan oss.

Bengul försöker uttrycka sig diplomatiskt och menar att det är varje kvinnas eget val. Hon kontrar med frågan varför inte turkarna får visum till Europa?  “Vi vill gärna se Europa,” påpekar hon innan vi skiljs åt. 

Tala med president Erdogan om det, borde jag ha svarat”!

Helene Bergman 

 

Detta är den första krönikan i en serie om det alltmer islamistiska Turkiet.

Ett Turkiet i förändring.

Om författaren

Helene Bergman
Helene Bergman
Helene Bergman är journalist och författare bland annat till boken "Med svärtad ögonskugga" är främst verksam i Västsverige men ett känt namn i feministiska kretsar. Hon sitter bland annat i GAPF regionstyrelse i Västsverige och arbetar för att hålla Pela och Fadimes minne, två kvinnor som fick plikta med sina liv för att de satte sig upp mot hederskulturen, vid liv.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.