Chris Forsne: Med fotbolls-EM som gisslan

Chris Forsne. Photo: Ordfront Förlag
Dela artikeln via e-post










Submit
Philippe Martinez Foto: Wikipedia

Philippe Martinez Foto: Wikipedia

En man håller Frankrike som gisslan. Idag, när den jättelika folkfesten EM i fotboll invigs på en rad arenor runt om i landet, ser han det också som en personlig seger att miljoner fotbollsentusiaster ska drabbas av den strejkvåg som drar över Frankrike.

Philippe Martinez, ledare för det stridbara fackförbundet CGT, har ingen medkänsla för vare sig franska eller uppemot miljonen tillresta svenska, brittiska, tyska och holländska supportrar. 

Det är inte en Davids kamp mot Goliath. Det är en mans utpressning mot franska staten. En stat och en regering som visat sig oförmögen att modernisera sig.

Striden står runt en ny arbetslagstiftning som ska närma Frankrike till andra västeuropeiska länder.

Frankrike idag är ett land som förlorat sin framtidstro och nu också börjar förlora sin identitet.   

När jag bilar genom Frankrike en solig junimorgon slås jag av den höga kvaliteten på motorvägarna, av de stora industribyggnaderna som blir fler för varje år. I de små byarnas utkanter växer nu de planlagda småhusområdena i snabb takt. De franska snabbtågen, TGV, får allt fler landsomfattande linjer. Frankrike framstår som ett land i blomstrande tillväxt. Sanningen är en helt annan.

Det Frankrike jag mötte  i början av åttiotalet som nytillträdd utrikeskorrespondent var ett land fyllt av tillförsikt och framtidstro. Fortfarande galliskt instängt i sig självt, förhållandevis få som talade engelska eller brydde sig om sin omvärld. Visserligen misslyckades den nya vänsterregeringens politik och kampen mot högern var skoningslös. Men det ingick i spelets regler.

Idag finns inga regler, ingen framtidstro. Misstron mot  politikerna är total, medierna famlar utan överblick , förortsproblematiken har  cementerats, de unga drömmer om att flytta utomlands i tron  på att finna jobb och bättre utsikter. Frankrike är ett land med en svag regering, en historiskt impopulär president och en befolkning som tagit avstånd får de politiska partierna. Och det är här som Phillippe Martinez, en man med buskig mustasch och en en revolutionär glöd , som tagen ur historieböckerna, kommer in i bilden igen. Det krävs utländska betraktare för att kunna se att Frankrike är ett land som inte går att reformera, bara revolutioner verkar kunna driva landet framåt.

I skolan lär sig franska barn från början ett tankemönster: Tes, antites, syntes. Allt är sin motsats tills dess man kan nå en balans.

CGT som bildades redan 1898, och då i samarbete med det en gång så starka franska kommunistpartiet, samlar idag bara 2,6 % av de franska löntagarna. Men större delen av dem befinner sig inom de statliga sektorerna och då inte minst  inom transport och energiförsörjningen.

Medan vi i Sverige har överlåtit de största delarna av regleringarna på arbetsmarknaden till dess parter och nöjt oss med att reglera  arbetsmiljön och  infört MBL och LAS  har Frankrike alltjämt en i detalj statligt arbetslagstiftning. 3280 sidor. En lagstiftning som idag är helt otidsenlig och låser det franska samhället. Arbetslagen, Code du Travail, är känd för att vara längre än bibeln med all sin detaljstyrning.

Men i allt detta är det framför allt förslaget till ny Artikel 2 som väckt CGTs våldsamma protester. Där försöker staten föra över avtalsförhandlingar från branschavtal till att istället läggas på det lokala planet, det vill säga inom företagen. Därmed skulle också CGTs makt brytas eftersom de anställda i ett slag skulle stå inför en chef som hade möjlighet till direkta förhandlingar med sin personal. En öppen väg för kompromisser. 

Vinnaren tar allt. Om Martinez förlorar sin kamp mot regeringen så kommer CGTs saga vara i det närmaste all och det mer moderata facket CFDT kommer att ta över. För att visa en falsk styrka har Philippe Martinez beordrat sina kärntrupper att strejka på de franska oljeraffinaderierna, kärnkraftverken och inom såväl den lokala som den nationella transportsektorn.

Ett tag rådde det skriande bensinbrist över hela landet. Nu när  jag kör längs de franska vägarna är det handskrivna lappar som säger ”dieseln slut”, eller ”Super 98” slut. Ett fåtal bensinmackar har fått stänga helt och hållet. Staten har gått in och öppnat sina reservlager, tänkta för kristider. Vart  tredje eller fjärde tåg är inställt. Men bakom dessa spektakulära utmaningar från en revolutionär drömmare är det så många andra tecken som visar på att Frankrike är en fara för sig självt och för Europa.

Medan media koncentrerar sig på ett eventuellt Brexit så ser man inte hur ett annat av de europeiska  gemenskapens kärnländer håller på att tappa mark och inflytande i rasande fart.

Alla de anställningsformer som är accepterade i större delen av Väst- och Sydeuropa för att göra det möjligt för unga att komma in på arbetsmarknaden är ett rött skynke för franska ungdomar som uppfostrats till att tro att en tjänst med mer eller mindre livslång anställningstrygghet är ett måste. En mer flexibel arbetsmarknad, som är regeringens mål, tolkas enbart som livslång osäkerhet. När man ville höja pensionsålder till 62 år för dryga dussinet år sedan tömdes gymnasieskolorna på ungdomar som gick ut i protestdemonstrationer.

Frihet, jämlikhet och broderskap så som vi älskar att se Frankrike döljer i själva verket ett korporatistiskt samhälle, ett konservativt samhälle där varje förändring ipso facto ses som en försämring.

När EM i fotboll borde förena fransmännen att vilja visa upp sitt land från dess bästa sida går istället pilotfacken på Air France ut med strejkvarningar enbart för att förbättra sina egna villkor som inte har något med den nya lagstiftningen att göra. Renhållningsarbetarna likaså. Redan idag tornar soporna upp sig på sina håll i Paris och Marseille..

Arbetsgivarorganisationens ordförande Pierre Gattaz talar om de strejkande som terrorister, fransmän i gemen påpekar att bara 8 procent av arbetskraften är fackansluten jämfört med det tiodubbla i norra Europa. Det mer pragmatiska jämnstora förbundet CFDT har gått regeringen till möttes.

Stephan Sirat, en historiker med strejker och fackliga frågor som specialitet konstaterar att CGT förlorat sin ryggrad i och med att kommunistpartiet mer eller mindre försvann och nu fäktar vilt för sin överlevnad.

Ingen har ens vågat räkna på miljardförlusterna för fransk industri. Supportrar kommer missa sina hett efterlängtade matcher på grund av inställda flyg och tåg. De som valt bilen kommer möta skyltar som konstaterar att dieseln är slut. 

Bara timmarna före invigningen av EM vädjade premiärminister Valls förgäves till Philippe Martinez. Häromdagen fick regeringen förklara delar av landet för katastrofområden efter omfattande översvämningar. Nu fruktar man terrordåd. En mardrömsstart på EM.

När media hävdar att undersökningar visar att närmre hälften av fransmännen stödjer strejkerna är det i själva verket franska folkets svar på något helt annat. Det är en trött deprimerad befolknings reaktion mot ett etablissemang som tagit över fransk politik och lever i en värld fjärran vanligt folks. Europa runt räds nu politiker och journalister för att ”populister” håller på att vinna mark.

Man skyller det på väljarna, att de lockas av orealistiska toner. Väljarna själva svarar att politiker och media är tondöva. Den som sitter i tjänstebil med chaufför behöver inte tänka på bensinbrist, den som cyklar till jobbet i innerstan behöver inte bry sig om tunnelbanestrejker. De som har jobb bekymrar sig för lite om de som inte har.

Men Philippe Martinez, i all sin revolutionära arrogans, har inte heller förstått att tiden är fel vald.  Det är inte under EM, en fotbollsfest inte bara framför TV-apparaterna men med med fyllda läktare  och  framför storskärmar på torg Frankrike runt, som man manar till revolution. Martinez har satsat allt på ett kort. Han gjorde bedömningen att regeringen skulle vika sig inför EM.  Men i Frankrike timmarna före avspark hör jag gång på gång kommentaren att den här matchen kommer Martinez förlora. Fotbollsliknelsen haltar, för det här menar fransmän, var inte rent spel.

Det var en utpressning, en gisslantagande. Och plötsligt får istället den annars  allt mer impopuläre premiärministern Manuel Valls, barn till spanska invandrare precis som Philippe Martinez, en sympativåg han bara kunnat drömma om.

Dela artikeln via e-post










Submit

Om författaren

Chris Forsne
Chris Forsne
Chris Forsne är statsvetare, journalist och författare. Hon har varit utrikeskorrespondent i Paris, Nordafrikakorresponent samt arbetat för SVT och Kunskapskanalen. Forsne var under många år nära vän till den förre franske presidenten François Mitterrand och är väl insatt i det europeiska och svenska politiska spelet på högsta nivå.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.