Katastrofturisterna

Jag vrider tillbaka klockan till vintern 2002. Strax efter midnatt. Husby Centrum. Jag och kollegan har precis tömt tunnelbanestationen efter att den sista tunnelbanan lämnat stationen för natten. Vi tömmer den på framför allt hemlösa med någon form av psykiatrisk diagnos. Efter att psykiatrireformens ekonomiska statliga stöd till kommunernas primärvård drogs tillbaka hamnade många, som tidigare befunnit sig i någon form av öppnare institutionsvård med boende, blev helt enkelt utkastade på gatan.

Varje natt, oavsett temperatur, var vi tvungna att ”kasta ut” dessa i kylan. Regler är regler. Det blöder i hjärtat. Men hjärtat blir till sten. Annars överlever du inte i denna miljö. Den äter upp dig.

Denna natt var inget undantag, jag kommer aldrig glömma mannen som bar runt på sin porslinshund och klappade samt pratade med den på den som den var en riktig. Jag kan än idag tänka på honom, vad det blev av honom. Den natten. Och följande nätter. Om han till slut hittade ett hem som kunde ta emot honom. Om han fann ett värdigt liv. Om livet fann honom. Eller om han ens är i livet. Många slutar sina dagar i Skogskyrkogårdens krematorium med endast socialtjänstens tjänsteman på plats istället för andra sörjande. En siffra i statistiken är allt de lämnar efter sig.

Peter Olovsson är präst i Skarpnäcks församling. Han har varit med om att begrava människor helt utan anhöriga tre gånger:

– Det var väldigt sorgligt. Man blir så beklämd när man förstår att de här människorna måste ha varit så väldigt ensamma. Ofta blir begravningen kort och det sägs bara några ord eftersom det inte finns så mycket information,

När vi kommer upp från tunnelbanan och låser dörrarna in till entréhallen vänder sig kollegan om för att se hur en yngling kastar en tegelsten genom vindrutan på ett av våra fordon. Jag springer efter ynglingen och får tag i honom precis innan han skall till att runda ett hörn. Väl gripen så inser vi att ynglingen bara var ett barn, väl under tolv år gammal. Enligt lagen så kan eller får inte en väktare ens lämna platsen i dessa fall. Vi ringer polis och socialjour som meddelar att de skall komma och överta ärendet.

Vi står i kylan och väntar. Och väntar.

Under tystnad börjar andra ungdomar, främst unga män gissningsvis mellan 16 och 25 år, forma en ring runt oss. Jag räknar till 30 personer. Gatubelysningen är delvis vandaliserad. Torget ligger i ett halvdunkel. Det är svårt att se vad som pågår. Men en sak vet vi. Det finns ingen väg ut, de lämnar ingen lucka. Vi trycker båda samtidigt på larmknappen. Jag kommer ihåg att jag hade en fundering på hur många jag skulle hinna slå ned med batongen innan ljuset släcks för mig. Metallsmaken i munnen är påtaglig. Adrenalinet pumpar. Jag koncentrerar mig på att stå stilla. Var lågaffektiv. Behåll lugnet. Inga hastiga rörelser.

Vi ser hur en polisbil kör fram mot oss i gångstråket. Den stannar. Och backar ut igen. Parkerar med släckta strålkastare gott och väl 100 meter ifrån oss. De vill inte gå in visar det sig sedan under debriefingen utan förstärkning. De bedömde risken för stor. Där står vi, ensamma. Utlämnade. Men då händer det ofattbara:

En ung man, får vi reda på senare, som är äldre bror till den gripne kliver fram och sopar till sin lillebror så att han flyger i marken samtidigt som han skriker något på farsi. Gruppen skingras. Den lille pojkens bröder står kvar och väntar på polisen. Den lille pojken ligger hulkande på marken efter sin äldre brors förnedring av honom. Trots kylan. Polisens förstärkning kommer efter tio minuter. Tio minuter som kändes som en evighet. 

Polisen vågar till slut åka in och ta över ärendet från oss. Beväpnade till tänderna. Vi stod där med varsin gummibatong. Jag kommer ihåg kylan, det var – 18 grader. Det enda övriga skydd vi hade var varsin begagnad uttjänt svettluktande skyddsväst.

Det är ur detta ljus jag nu ser hur såväl Alliansen som statsministern med sitt hov av politiska spelare åker på något som bäst kan kallas för en ”katastrofturist”-resa.

Husby, Tensta, Rinkeby, Rosengård, Brickebacken, Kolarbyn, Vivalla, Brandkärr. Och många fler. Områden som har och under lång tid haft de problem som nu våra politiska ledare till slut uppmärksammar. Antalet balkongflickor, flickor som ramlar utan anledning från balkonger, per capita är högre än på Östermalm, Södermalm, Vasastaden och andra politiker- och journalisttäta områden. Antalet hedersrelaterade tvångsäktenskap och andra övergrepp som aldrig anmäls även de avsevärt högre än i de kvarter som våra folkvalda känner sig mer bekväma med. Men nu är det ”inne” att åka på guidad sightseeing i dessa områden. Lika “inne” som att åka till Phuket på semester.

Ett annat minne är hur en släkting till mig, under en period boende i just Rinkeby, från sin balkong pekade på en källardörr till ett av flerfamiljshusen.

“Bakom den dörren ligger ett av de lokala halal-slakterierna”.

Den korporativa ekonomin är väl utbredd och självklar. Utan gränsytor till samhällsekonomin. Klaner och familjer byter varor och tjänster med varandra. Sammanhållningen är stark och det finns nog ingen matmarknad i Stockholm som kan erbjuda så hög kvalitet, så rikt utbud till en så låg kostnad på livsmedelsråvaror som den i dessa områden. Kvaliteten slår den mer fashionabla Östermalmshallen med råge. Men likväl – utanför alla statliga regelverk och framför allt ekonomiska redovisningar.

Klanstrukturerna och kulturerna är starka. På gott och på ont. Kravallerna för två år sedan i Husby är ett lysande exempel på hur de kan användas i positivt syfte. När poliserna och fältassistenterna började samarbeta med klan- och familjeledarna fick de bort de stenkastande ungdomarna från gatorna. 

Våra politiska ledare har haft alla möjligheter att de senaste 20 åren göra något åt detta. Men valt att titta bort och “mobba ut” de som verkligen kan detta.  Istället ser vi mediehungriga katastrofturister i form av partiledare. Inget annat. Socialdemokratin har, genom interna maktspel, effektivt tryckt bort sådana profiler som Nalin Pekgul och Anna Kettner. Profiler som trots att de blivit utmanövrerade lever, och verkar, för dessa områden. Dessa två, och många andra, brinner för sin politiska gärning och de som lever i dessa områden – de ser inte politik som en sällskapslek likt i “House of Cards”. Pekguls bror, Kurdo Baksi, är en annan person som inte behöver någon undervisning i ämnet. Hans insatser kan inte värderas högt nog för “Orten”. Men även han lever ett undanträngt politiskt liv i Miljöpartiet. Dessa, och några få till, behöver inte gå på kurs för att lära sig miljonprogrammens problematik, dynamik och möjligheter, inte heller behöver de nedlåta sig till att göra några timmars studiebesök som katastrofturister. De vet, och de kämpar, för “Ortens” rätt till en framtid.

Alliansen är inte mycket bättre än de Rödgröna, Erik Ullenhag – som fått sin politiska förläning i form av ambassadörsposten i Jordanien – gjorde en medialt uppmärksammad omlokalisering av sitt departement under en veckas tid när han var integrationsminister. Till absolut ingen nytta i efterhand för det som kallas för “Orten” av de som bor och jobbar där. Ullenhag lämnade “Orten” i samma skick som när han kom. Jämställdhetsombudsmannen vägrar bli utlokaliserade till “Orten”. Som så många andra statliga myndigheter. Det tar arton minuter med blå linje in till T-centralen med tunnelbana. Kanske fem minuter till för att ta sig till valfritt departement eller Riksdag till fots. Ändock är avståndet för långt för politiken, dess svans av opportunister, semi-politiska nervösa tjänstemän och ett helt koppel ännu ängsligare generaldirektörer.

Om du gör denna resa bara en enda dag, det räcker med en dag, som rikspolitiker eller minister, sätter din fot i miljonprogrammen bevakad av media, har du  säkrat en tjänst som generaldirektör eller landshövding. En hel vecka och du blir utsedd till ambassadör och kommer på sikt få konungens medalj.  

Katastrofturister. 

 

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.