Kolonialmakten

Finns motmedel mot den segregering av Sverige som kallas för ”White Flight”? Onekligen finns det alternativ. Som att låta hela eller delar av företagsbeskattningen reinvesteras i den region eller i den kommun huvuddelarna av värdet uppstår i. Nackdelen med en sådan lösning, som även då måste innefatta finansieringen av de olika samhällsåtagandena då måste överföras på den lokala nivån. 

Vi kan fundera något på hur Kiruna skulle utvecklas om värdet på den skatt på exportintäkterna på malmexporten reinvesterades i den region som den hämtats ur. Eller om delar av värdet på den elkraft som produceras vid älvarna reinvesterades i dessa regioner. Eller skogen, eller den livsmedelsproduktion som uppstår i Skånes bördiga svartjord. Lokal reinvestering istället för att förflyttas till centralmaktens Stockholm. Denna modell, att låta överskottet på produktionen stanna kvar i den region den uppstår i, har stöd i det EU-fördrag vi ratificerat. Subsidiaritetsprincipen. Beslut skall fattas så nära medborgarna som möjligt.

En sådan modell måste dock regleras i en rad avseenden. Samt att staten tar på sig ansvaret för att garantera en miniminivå i välfärden i de regioner som saknar tillräckligt med egna resurser. Det kommunala och regionala utjämningssystemet blir kvar i någon form. Men idag är det i praktiken omöjligt då Stockholm agerar som en gammeldags kolonialmakt. Men under mer civiliserade former och har format kolosser till system för reinvestering.  Det kommunala utjämningsbidraget är ett, de fonder eller verk som skall investera i företagande är ett annat exempel.

Jag har själv haft den tveksamma erfarenheten av att försöka få medel från dessa fonder till en produktutveckling inom IT-sektorn. När förekomsten av “appar” till “smartphones” började bryta igenom. Vi fick besked om att vi beviljats bidrag först nio månader efter ansökan och då hade de stora aktörerna börjat lansera sina motsvarande men med mindre funktionalitet än vi planerat. Vi lade ner projektet och kvitterade inte ut en krona. Det var ingen idé, det hade varit slöseri med skattemedel.

Byråkratin och tidsutdräkten leder inte sällan till att produktutveckling i snabba marknader helt enkelt omintetgörs. När byråkratins kvarnar malt klart och du eventuellt fått dina likvider har konkurrenter, som rest sitt kapital på kapitalmarknaden, redan hunnit lansera motsvarande produkt med buller och bång.

Detta skulle kunna lösas med att låta marknaden arbeta åt oss för att skapa jobb och företag. Genom ett investeringsavdrag för investeringar i onoterade bolag som har behov av seed-capital. Tillväxtkapital. Att låta privatpersoner eller företag investera i dessa bolag och då kunna dra av upp till 30 procent av investeringen på skatten. Det finns ingen aktör som bättre kan göra urvalet av livskraftiga idéer än marknaden. Socialdemokratin, och regeringen, har fastnat i ett försvar av system istället för att låta marknaden arbeta för oss. Att Mikael Damberg saknar näringspolitiskt DNA är allmänt känt och detta slår igenom med full kraft men han är heller inte ensam. Från Alliansen ser vi ingenting av en politik som skulle kunna skapa tillväxt av företag i hela landet.

Det kan inte uteslutas att vi tvingas till ett fragmenterat Sverige i en övergångsfas för att kunna hålla ihop. Genom att pressa besluten nedåt i hierarkin kan vi skapa tillväxt och inte minst en förståelse för hur sköra de solidariskt finansierade välfärdssystemen är. En solidaritetsförståelse som vi tappat genom åren. Genom detta, och att medborgaren själv blir delaktig nära den nivå besluten fattas kan vi kanske även återupprätta förtroendet för politiken och de solidaritetstanken.

Allt detta hade en gång Centerpartiet på ritbordet. Den del av centerrörelsen som numera i praktiken är död efter att Annie Lööfs ”Stureplanscentern” gjort intåg samtidigt som Socialdemokratin övergivit sin Karleby och fastnat i en märklig blandning av systemförsvar och omsorg av enskilda personers egna karriärer. Finns det en reträttpost på ett onödigt statligt verk att försvara i Stockholm så kommer den försvaras. Som liten anekdot kan sägas att det är få riksdagsledamöter på de olika länsbänkarna som för sina regioners intressen framåt i riksdagen numera.

Dessa riksdagsledamöter anammar snabbare än andra ”Riksintresset” som inte sällan sammanfaller med Stockholms behov. De blir mer urbana än till och med den infödde Stockholmaren.  De visar redan efter någon vecka mer omsorg om huvudstadens behov än de väljare som givit dem sitt mandat.

Skulle Stockholm vila på de ekonomiska värden de själva skapar skulle endast ett fåtal orter i länet vara av samma kaliber som Kiruna och de regioner som elkraft produceras i. Kista, Solna samt Huddinge.

Övriga delar är mer eller mindre beroende av att Stockholm, via regeringen, agerar som en kolonialmakt.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.