Splittring eller undergång

Det som sker såväl här i Skåne som i landet som helhet liknar mer än något annat en genant politisk teater. Vad Sverige nu behöver är riktig förändring, inte ett fortsatt spel för gallerierna signerat regeringen och Alliansen. Därför lämnar jag Centern och ansluter mig till Borgerlig Framtid.

Detta skriver jordbrukaren och den numera före detta centerpolitikern Edward Nordén i Svalöv i Dagens Samhälle. Nordén gör därmed den förre miljöpartisten Josefin Utas, kolumnist i samma tidning, sällskap.

Samtidigt visar en ny DN/Ipsos-mätning att blockpolitiken har ett mycket svagt stöd. Mer än hälften, 52 procent, föredrar att partierna går till val på egen hand. Lite mer än en tredjedel, 34 procent, föredrar att partierna bildar block eller allianser. Det är en statistiskt säkerställd minskning med sex procentenheter sedan juni 2014.

Jag kan känna igen mig i både Nordén och Utas resonemang. Ett missnöje med respektive partier och den inslagna vägen. Att väljare slutat tro på att de gamla vanliga rösterna talar om förnyelse menar allvar. En önskan om nya röster.

Ingen verklig förnyelse utan nya företrädare

Jag känner igen resonemangen från kommentatorer som inte längre tar de övriga åtta partierna på allvar och inte heller ger speciellt mycket för dagens blockpolitik. Att borgerligheten nu visar tecken på splittring är även något vi kan skönja i SCB senaste PSU, partisympatiundersökning, även fast denna sannolikt inte går att använda till någonting vettigt i övrigt. Orsaken till detta är att SCB för första gången ställt frågan

”Vilket parti står du närmast”? 

istället för

”Vilket parti skulle du rösta på om det vore val idag”?

Det är en sak att stå nära ett parti ideologiskt, en helt annan fråga vad den enskilde skulle rösta på i ett givet ögonblick. Detta i kombination med den låga svarsfrekvensen, 54 procent enligt telefonuppgift med SCB, leder till att undersökningen är i skakigaste laget. Hela 46 procent av de tillfrågade har inte svarat trots återkommande påminnelser från SCB. Detta har tvingat fram olika former av viktningsmodeller.

Finns det då förutsättningar för en motsvarande splittring inom vänstern som kan skönjas inom borgerligheten? Svaret är nej. Trots att det finns ett ledigt politiskt utrymme för nya ansikten samt nya röster strax till vänster om mitten så finner jag det uteslutet. Jag själv är ett talande exempel på detta. Jag är det jag själv benämner som Karlebyist. Jag har hämtat min politiska inspiration ur Nils Karlebys ”Socialismen inför verkligheten: studier över socialdemokratisk åskådning och nutidspolitik” samt ur Richard Wilkinsons ”Jämlikhetsanden”.

Ett parti som honorerar pragmatiska funktionssocialistiska idéer med Wilkinsons forskning som en av flera kunskapskällor skulle forma det samhälle jag vill se. Wilkinson vid sidan av andra som Paul Collier, Samuel P Huntington, John Maynard Keynes, Kjell-Olof Feldt, Håkan Juholt om hans insikter av kulturen som värdegrundsbärare i ett samhälle samt Assar Lindbeck är bara några av de inspirationskällor och tankemodeller jag skulle forma min tolkning av svensk socialdemokrati i sin nutid runt om jag vore chefsideolog eller partiordförande. Även filosofer som John Rawls, Ibn Rushd (den riktige, inte folkbildningsförbundet) samt  Sayyd Qutb tankar om individens ansvar i ett socialt välfärdssystem skulle få plats. I en sekulär socialdemokrati, tydligt separerad från religion och de religiösa särintressen som den av SvD så  flitigt anlitade Ulf Bjerelds Socialdemokrater för Tro och Solidaritet företräder.

Ingvar Carlsson fick, när han intervjuades av Tage Erlander inför tjänsten som politisk rådgivare, endast en fråga enligt Carlsson själv:

”Hur väl kan Carlsson sin Karleby”?

Carlsson redogjorde. Erlander nickade. Carlsson fick jobbet. Resten är historia.

Idag står socialdemokratin utan sin Karleby. Den har bränts på identitetspolitikens bokbål i en maskerad kulturrevolution. Kvar är endast aska. Eller så står den bortglömd i något källarförråd om den inte landade i samma sopcontainer som delar av Arbetarrörelsens Arkiv landade i när kursgården Brunnsvik gick i konkurs efter en omfattande korruptionshärva. En konkurs som kanske, vilket framtiden får utvisa, blev startskottet på arbetarrörelsens kollaps. Ett startskott avlossat i arbetarrörelsens vagga, långt bort från Sveavägen 68 och Norra Bantorget. För långt bort för att höras men effekterna kan komma nu. En kollaps orsakad av oförmåga att läsa sin samtid i kombination med en alltmer utbredd maktfullkomlighet, nepotism och korruption.

Trots detta finns det en minoritet av oss kvar i partiet då inget annat parti har fångat detta och det innebär att socialdemokrater med dessa ideal hellre väljer soffan än att flytta på sig. En flytt från ett parti som socialdemokraterna är i praktiken omöjlig känslomässigt. De känslomässiga banden är starka, och ännu starkare är de historiska banden till Karleby. Hur knäppt det än kan låta.

Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

Borgerlig splittring, som vi ser med partier som Borgerlig Framtid, kan vara borgerlighetens framtid. Med nya ansikten och därmed högre trovärdighet. För den samlade vänstern ser det dock mörkare ut. Där konserverar enskildas behov av makt all förnyelse som annars mest verkar gå ut på att tigga pengar till att få behålla jobben.

Att låta gamla ansikten och röster gång på gång ropa att de står för förnyelse kommer bara leda socialdemokratin och den samlade vänstern till ett steg närmare varje partis slutpunkt. Samma punkt där de en gång startade. Med noll medlemmar och inget stöd. En livscykel som går mot sin fullbordan.

Miljöpartiet kan komma att räddas av Isabella Lövin som trots brist på erfarenhet står för något obefläckat. Gustav Fridolin, däremot, står för något som om Miljöpartiet menar allvar med sin förnyelse, bör erbjudas nya karriärmöjligheter. Hans val, och hans allianser, har burit Miljöpartiet till att hamna farligt nära riksdagsspärren.

De som inte tror på att ett politiskt parti har en livscykel kan med viss fördel förklara varför 1700-talets Möss- respektive Hattpartier inte längre existerar.

Idéerna kommer dock finnas kvar då socialdemokratins idéer och värderingar – övertygelsen av att solidaritet är bättre än egoism för alla –  är tidlösa. Partiet kan dock bli bundet av sin tid och därmed nu börja gå mot sin undergång när Carin Jämtins enda idé och steg mot förnyelse är att anställa “Fundraisers“. Tigga mer pengar till förlegade ansikten och förslag som saknar verklighetsanknytning.

Borgerlig splittring och framtid. Vänsterns implodering.

Är det detta vi ser?

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.