Var valde du att dö?

Då jag håller på med en tyngre artikel för närvarande som kräver en hel del arbete för att bli balanserad gör jag en re-post på en artikel som tidigare publicerats på “Högbergs Tankar“. Den är, dessvärre, fortfarande högaktuell och är en tribut till all den räddningspersonal som gör sitt bästa för att hålla ihop vårt samhälle. Poliser, ambulanspersonal, brandkår, ordningsvakter, väktare och de som arbetar med missbrukarvård och psykiatri. De gör sitt bästa för att rädda liv varje dag. Men ibland måste de välja.

Händelsen är självupplevd och jag skrev den i form av en debriefing av mig själv. Den utspelade sig mindre än 200 meter från hörnrummet i Rosenbad där statsministern har sitt kontor. Så nära, men ändå ljusår bort.

Du halvligger där på bänken. Med ansiktet nedåt och med handen och armen som fastnat i en rörelse. En rörelse där det ser ut som du är på väg att samla ihop dina verktyg. Blodiga pappersnäsdukar, tabletter, kanyler och folieremsor i en plastpåse. Du bar spår av ett hårt liv, ditt ansikte ärrat av Gud vet vad. Under din mössa spretade tovigt, gråblont, hår fram och på fingrarna hade du ett antal ringar i koppar och din hy var gulaktig. Lika gul i tonen som de som är bärare av Hepatit.

Du hade somnat mitt i en rörelse, precis såsom heroin- och subutexmissbrukare gör när de ligger nära att ha överdoserat. Du hade somnat in i en värld som ingen, förutom du, vet hur den ter sig. Sannolikt en värld som du tycker är bättre än min värld.  Du är i den enda värld som har en mening för dig.

I min värld, tre meter ifrån dig, lekte barnen obekymrat i utkanten av lekplatsen. De stojade runt barnvagnar och leksaker. Farligt nära från dina verktyg. Detta samtidigt som föräldrarna börjat se åt mitt håll där jag stod och försökte få liv i dig. Få dig att vakna. Att lämna. Lämna barnen. Lämna lekplatsen. Det här är ingen plats för dig. Det här är ingen plats för dig att dö på. För barnens skull. Genom mitt huvud far myriader av tankar. Rädda barnen från dina verktygs smitta och rädda mig själv. Att få komma hem ikväll till min kära utan att behöva vara orolig för att din smitta smittat mig och att du inte dör framför mig här och nu. Gör du det så kommer barnen ofrånkomligen fara illa, döden är inte vacker att se på och dessa barn – i åldrarna ett till tre år – bör skonas ytterligare en tid. Dö inte för mig. Lev bara lite till så att du kan ta dina saker och gå härifrån var min enda tanke.  Dö någon annan stans.

Efter tio minuter, som kändes som en evighet för mig, hade jag fått dig att samla ihop dina saker. Jag tror jag väckte dig tjugo gånger under den tiden. Du reste dig, och mumlade något jag inte hörde, och försvann med missbrukarens sävliga gång. Efter några meter somnade du stående. Jag puttar lite på dig. Du går några steg till. Sedan upprepas det. Gång på gång. Men långsamt kommer du igång och går själv vidare. Heroinet, eller vad det nu var, pumpar runt i din kropp. Jag tittade ett tag efter dig och långsamt, långsamt, börjar världen åter få tillbaka alla sina färger och ljud. Gråskalan tonar bort och ersätts med färger och liv. Jag såg föräldrarnas lättnad, hörde barnens stoj och skratt där de sprang runt i sina färgglada kläder på lekplatsen och fåglarnas sporadiska kvittrande genom trafikbruset. Jag började själv leva.

Jag log, sannolikt blekt, mot barnen och var mest lättad. Och tom. Det enda jag var tacksam för var att du valde att inte dö här idag.

Tacksam för att du, med viss möda och sannolikt motvilligt, gick din väg. Kanske för att dö på någon annan plats. Och vet du vad? Jag brydde mig inte. Jag var, och är än idag, mest lättad och tom. Tom på känslor. Lite förundrad över att jag inte brydde mig mer om just dig då. Och fortfarande är jag mest lättad för barnens skull. Den enda fråga jag faktiskt har kvar är inte var du kom ifrån eller vad som skapade just ditt, förmodligen korta, liv. Du kunde lika gärna ha varit 30 år som 70 år gammal om jag skulle försökt värdera din ålder efter ditt utseende. Inte heller om du en gång varit barn eller lekt i parken med dina föräldrar. Om ditt liv bryr jag mig inte vilket i viss mån är en skrämmande känsla. En kyla jag inte trodde mig ha. Och det enda försvar jag har för den känslan att där och då, där jag stod med barnen omkring mig, så prioriterade jag dem. De som har livet framför sig, inte dig – du har sannolikt ditt liv snart bakom dig. Att prioritera är att välja bort och jag var tvungen att välja bort dig.

Samhället har blivit kallt. Och med det så har jag, inser jag, förändrats. Den enda fråga jag har kvar, och som jag vet att jag inte kommer få svar på är var, och hur, valde du att dö?  Det gör inget om jag inte får svar på den frågan heller inser jag nu när jag skrivit detta.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.