Chris Forsne: Det tusenåriga kriget

Skärmavbildning från BFMTV:s liverapportering

Strax efter klockan 22.30 på torsdagen rammade en lastbil en folkmassa på Promenade des Anglais i Nice i södra Frankrike.. Föraren körde avsiktligt på människor. Attentatet bedöms vara ett terrorattentat. Följande har hänt i korthet:

  • Inträffade under nationaldagsfirandet
  • President Hollande kallar dådet ett terrordåd
  • Undantagslagarna i Frankrike förlängs tre månader
  • Reuters skriver att vapen och granatar har påträffats i lastbilen.

Dödssiffran efter attentatet har på fredagsmorgonen stigit till 84, rapporterar nyhetsbyrån AFP med hänvisning till franska inrikesdepartementet. Flera av offren ska vara barn. Många har skadats i attacken, för flera är tillståndet kritiskt.  Med anledning av detta flyttas Helene Bergmans artikel om barnäktenskap och Ledarsidorna.se publicerar nu en artikel av Chris Forsne för att ge en historisk koppling till det inträffade.

 

Det enda som är kvar är en föreställning om fruktan, smärtan, vrålen, dödsångesten. När jag lyfter blicken från minnesplaketterna ser jag ut över bördiga fält. Jo jorden kanske minns. Minns hur många av de mellan 40 000 eller, enligt vissa källor, femdubbla antalet stridande som stupade här vid den lilla byn Moussais la Bataille, dryga trettio mil sydväst om Paris. Långt ifrån ett av de största slagfälten men ändå en av historiens mest symboliska kraftmätningar.

Slaget vid Poitiers, eller Tours som det heter i den engelskspråkiga världen, utspelades här i trakterna i oktober år 732. Den frankiske befälhavaren Karl Martell besegrade de moriska styrkorna under Abd-er-Rahman från Cordoba. Därmed stoppades enligt flertalet historiker islams framryckning i Europa.

Generationer och åter generationer av europeiska skolbarn har fått årtalet inetsat i minnet.

Just som Konstantinopels fall 1453, Trastfältet 1389, slaget serberna sägs aldrig glömma, fördrivningen av morerna under Isabella och Ferdinand 1492, slaget om Wien 1683 och sjöslaget vid Lepanto 1571. Naturligtvis ligger korstågen där som en fond av bilden av de goda krafterna mot de onda. Så sent som på 1800-talet var ett av motiven till att kolonisera Algeriet att det skulle kristna den muslimska befolkningen. Det omfattande svenska missioneradet under etthundrafemtio har i hög grad varit inriktat på att kristna omvärlden.

Skärmavbildning från BFMTV:s liverapportering

Skärmavbildning från BFMTV:s liverapportering

Den brittiska historikern  Andrew Wheatcroft betonar i sin bok, ”De otrogna, konflikten mellan kristendom och islam”(Historiska media 2006) vikten av vad han kallar ”det sociala minnet”. Den bild som målats upp och behållits genom seklernas gång av fienden, i det här fallet ”de otrogna”, har en styrka som inte kan raderas ut av några års eller decenniers lappkast från tillfälligt valda politikers sida.

Vad vi upplever idag i Europa är att den religion som under 1 300 år  systematiskt beskrivits som vår värsta fiende i termer av grymhet, barbari och som företrädare för anti-Krist ska välkomnas nästan utan ett spår av kritik. Den av den världsliga och kyrkliga makten utmålade ärkefienden håller långsamt i form av en  europeisk nittonhundratalsrörelse som bygger på självhat och uttrycket, myntat av den franska författaren Pascal Bruckner, ”den vite mannens tårar” på att förvandlas till ett offer.

Ett offer vars värderingar som lett till så blodiga strider nu knappt får ifrågasättas.

Detta kan inte skapa annat än olust i ett Europa där det sociala minnet ärvs från generation till generation. Som så ofta har Sverige, ett land i utmarkerna, stått bortom de stora europeiska händelserna. För att få en svensk att  begripa den laddning som finns i Lepanto, Trastfältet, Konstantinopel och  Poitiers måste man ta till Brandskattningen av Visby eller Stockholms blodbad. Där finns inte den tusenåriga konflikten med islam, men väl minnets dramatik som förts från generation till generation.

Här vid sömniga franska Moussais la Bataille hör jag ljudet av traktorer, kors råmande, ser turister komma och gå. Franska barn, uppfostrade med ett helt annat bildningsideal än svenska, trängs vid de stora  plakaten där slaget år 732 beskrivs i ord och bilder. Män har i alla tider kommenderats ut att dö för sådant de tror på eller inte. När de dött finns  kvinnorna, gamlingarna, de mer eller mindre styrda historikerna kvar för att förvalta minnet.

Polacker, tjecker, ungrare, österrikare, serber – alla har i sina historieböcker  mer eller mindre detaljerade beskrivningar av de blodiga sammanstötningar mellan vad den europeiska befolkningen fostrats till att se som helt oförenliga och för alltid oförsonliga religioner.

Den första stora kraftmätningen mellan det kristna  Europa och den nya framväxande religionen islam kom redan decennierna efter islams tillkomst med belägringen av Konstantinopel år 668.  Men det är först efter en senare belägring, den som ledde till Konstantinopels fall 1453, som de verkligt fasansfulla skildringarna kommer om hur 7000 kristna mördas systematiskt av de 80 000 i de osmanska trupperna. Detaljer om blod och plundring hölls levande. Skildringarna av kilometerstora blodfärgade vattenytor, orgier i beskrivningar av avhuggna lemmar och kedjade galärslavar som följde med i djupet vid Lepantoslaget där man räknade 30 000 döda är nästan outhärdliga att ta del av. Vid Trastfältet kalasade kråkfåglar på de stupades kroppar, på andra ställen spetsades ruttnande lik på pålar, tusentals korsfarare halshöggs nakna och bundna.

Så här har det sett ut i de officiella skildringarna i över tusen år. Naturligtvis är historieskrivningen en annan hos motståndarna. Grymheterna, iscensatta av bägge sidor, är ändå ett faktum. Men när vi idag Europa beordras att ta emot miljontals människor som bekänner sig till den religion som Europa så metodiskt sökt stoppa vid sina gränser så räcker det inte med att politiker och kändisar försöker förlöjliga motståndet.

Det finns en inetsad bild av islam som mer primitivt och våldsamt som späds på idag av allt från kvinnoförtryck  och hedersrelaterat våld till Daesh/IS framfart.

Den framgångsrike men kontroversielle franska författaren Michel Houllebecq har i sin senaste roman Soumission, på svenska Underkastelse, målat upp ett  Europa där en moderat muslim blir fransk president och hur medborgarna självmant stegvis underkastar sig vad de tror förväntas av dem i ett muslimskt Europa. I Sverige försöker makthavare och stora delar av media idag reducera spänningarna i samhället till en fråga om bostad och arbete. Det kallas för integration. Men inte förrän vi på allvar börjar diskutera vad integration ska stå för och vad  som är så skamligt med assimilering kan vi minska spänningarna som ligger under ytan. Det sociala minnet försvinner inte bara för att  de som har makten över den offentliga debatten förnekar det.

Barnen framför skildringarna av fältslaget vid Poitiers kommer att föra det vidare. Under lång tid.

 

Ledarsidorna.se är beroende av donationer för att kunna arvodera externa skribenter samt experter på respektive område. Alla donationer går oavkortat till detta samt vidareutvecklingen av TV- och audiokanaler. Ledarsidorna.se vill på detta sätt uttrycka sin tacksamhet för de donationer som inkommit samt framtida.

Om författaren

Chris Forsne
Chris Forsne
Chris Forsne är statsvetare, journalist och författare. Hon har varit utrikeskorrespondent i Paris, Nordafrikakorresponent samt arbetat för SVT och Kunskapskanalen. Forsne var under många år nära vän till den förre franske presidenten François Mitterrand och är väl insatt i det europeiska och svenska politiska spelet på högsta nivå.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.