Chris Forsne: Det vanmäktiga folket

Chris Forsne. Photo: Ordfront Förlag

Det ligger en vanmakt över Sverige. En vanmakt över den urholkade demokratin. Den genomsyrar samhället idag. Från bostadsrättsföreningar, vägföreningar och småbåtshamnar, till kommuner och rikspolitiken. Att vara förtroendevald var förr ett hedersuppdrag och svenska folket trodde på att den valde/valda skulle värna om en återkoppling till sina väljare. Där befinner vi oss inte längre. 

Ingenstans är detta så tydligt som under Almedalsveckan. De som reser dit minglar med andra som skaffat sig en halvvägs position för att kunna läsa av sin aktuella ställning inom de kretsar som räknas. Återkopplingen är inte till folket, utan till de maktkretsar som ska befästa och helst ytterligare stärka den egna statusen.

Grundtanken med Almedalsveckan, att göra politiken tillgänglig för ”vanligt folk” under avslappnade former är sedan länge historia. Stressade rikspolitiker springer mellan seminarier där de sitter i paneler och de mer avslappnade former som erbjuds, minglen, är numera slutna tillställningar för trängre kretsar. Almedalsveckan utvecklas mer och mer till en tillställning för en liten elit. Steve Martin karakteriserar denna form av klubb bäst i filmen ”Döda män klär inte i rutigt

”It was a place where rich med could meet with rich women so they could make rich kids.

När makt träffar makt skapas mer makt. Partiledarna gör numera bara nödvändiga kortbesök i Visby.

Makten finns alltid där den inte kan synas öppet.

Men det är inte här makten finns. Eller politiken skapas. Partiledarna gör numera bara nödvändiga kortbesök i Visby. Makten finns alltid där den inte kan synas öppet. I Sverige har vi naivt, än en gång, behållit bilden av att makten finns vid formella beslutscentra. I till exempel Frankrike och Storbritannien har man på ett helt annat sätt förstått att kartlägga var de politiska vägvalen uppstår. I böcker och tidningsartiklar har man rett ut var politikerna bor på somrarna, vilka restauranger de frekventerar och vilka jaktsällskap de ingår i. De som beslutar i Sverige vet. Men inte de som fört dem till de beslutsfattande instanserna. Det gäller inte längre bara att veta vem som bor på Fårö under sommaren. Förr var till och med gränsen mellan var politiker och kulturfolk bodde på ön också viktig om man får tro den mångårige Fåröbon och före detta ministern Jan O Karlsson .

Men idag behöver man också veta vilka som är mer eller mindre grannar på Österlen, i Torekov och på Marstrand. Vilka som spelar golf ihop, vilka seglar man med? Vilka skolor har barnen placerats i? Och självklart också: vilket jaktlag tillhör man under älgjakten? Det är här idéerna föds, det är här de nya projekten läggs upp. Det är här besluten fattas som ska påverka hela svenska folket för decennier framöver.

Talen i Almedalen är mest en piruett. En Potemkinkuliss. Några inprickade dagar på Gotland varje sommar. En ritual för politiker vars viktiga kontaktnät finns någon helt annanstans. Det har redan gått över tre decennier sedan den stora Maktutredningen beställdes av Ingvar Carlsson. I dess direktiv fanns inte explicit något direktiv om att undersöka just dessa informella cirklar där Sveriges framtid planerades. Hur många gräsrötter skulle idag hävda att de upplever att deras åsikter respekteras och att de som fått förtroende tar med sig detta förtroende med ödmjukhet och lyhördhet?  I den senaste politikerpanelundersökningen från statsvetenskapliga institutionen från opinionslaboratoriet LORE på Göteborgs universitet framstår det klart att politiker har en mycket hgre tanke om sig själva än vad medborgarna har. Överlag är det bara 16 procent av medborgarna som har mycket eller ganska stort förtroende för hur de politiska partierna sköter sitt jobb.

Det är enbart bland socialdemokratiska väljare som man med minsta möjliga marginal, 51  procent, tycker att politikerna själva sköter sitt jobb väl. De s-märkta politikerna har en helt annan uppfattning. 94 procent anser att de gör ett utmärkt jobb. Hos moderaterna är siffran 34, respektive 71 procent.

Och lite märkligt blir det när allmänheten ändå har större förtroende för hur demokratin fungerar än de politiker som är en del av systemet. De är betydligt mer kritiska. På det kommunala planet runt om i Sverige finns oerhört många seriösa politiker som lägger obetald tid och stort engagemang för vårt allmänna bästa. Men för vissa blir uppdragen trampoliner till mer makt för vidare klättring och återkopplingen nedåt är svag. Väljarna har svårt att förstå vad de upplever som lokala politikers passivitet och hur istället såväl initiativrätten, som utredningsmakten och till slut hela politiken formas av tjänstemän med en anställningstrygghet som förunnas få ute i samhället. För att befästa denna maktposition brukade en hög tjänsteman i en mellansvensk kommun upprepa sitt mantra inför de kommuninvånare som kom i kontakt med honom ”politiker kommer och går, tjänstemän består”.

Det har hänt något inte bara med  det bristande förtroendet för politiker och partierna. Men också med föreningssverige. Det samhälle generationer formats av och skolats in i för att känna sig som en del av ett vidareutvecklat byalag har mer och mer tappat sin legitimitet. Istället för respekt och öppna demokratiska processer bildar de som tagit sig till makten små klickar som tvingar igenom sitt eget program och med mer eller mindre mjukt hot får det hukande folket att tiga still.

”Jag bryr mig inte för jag kan ändå inte påverka”

är ett återkommande argument. Inte som man tror inför de beslut som fattas på riksplanet – utan utanför den egna tröskeln. Just där demokratin är som viktigast. De har gått så långt att människor inte vågar gå på möten. Få vågar hävda sina åsikter. I konflikternas och diskussionernas förbjudna land knyter man handen i fickan och muttrar i sin ensamhet. Och hukar sig.

En viktig bidragande faktor till vanmakt är att kontrollinstanserna inte fungerar i dagens Sverige. Den som känner sig överkörd, felbehandlad, utsatt för brottslighet har svårt att finna vad man uppfattar som ett fungerande stöd och skydd. En allt mer ansträngd polis och åklagarkår för över vad den enskilde betraktar som brottmål till civilmål. Därmed blir de ekonomiska konsekvenserna så stora att gemene man inte kan driva vad de anser vara ett berättigat ärende. Att betala såväl eget juridiskt ombud som eventuellt också motpartens kan uppgå till belopp som helt oöverkomliga. Polisen för ingen statistik över hur många anmälningar som rubriceras om. Inte heller åklagarväsendet. Ingen sådan statistik finns heller tillgänglig hos BRÅ.

I dagens Sverige har den laglydige allt svårare att få sin sak prövad under det att en grov brottsling kan välja att bli försvarad av en stjärnadvokat på skattebetalarnas bekostnad. Justitieombudsmannen, JO, har förvandlats till en slasktratt dit man hänvisar det mesta. De flesta får svar med omgående post att man inte kommer ta upp ärendet. Även om det tas upp är det inte en instans som kan utmäta någon form av straff.

Sammanlagt fick JO in 7358 ärenden under verksamhetsåret. Källa JO/statistik

Sammanlagt fick JO in 7358 ärenden under verksamhetsåret 2014/15. Källa JO/statistik

Det har överlag blivit svårare och dyrare att ifrågasätta . Att göra något så enkelt som att klandra ett protokoll i t ex en ekonomisk förening till tingsrätten har blivit så dyrt att många avstår. I ett slag mer än flerdubblades avgiften avgiften 1 juli 2014 från 450 kr till 2800 kr.

Länsstyrelser och förvaltningsdomstolar är svårtillgängliga och svårbegripliga för den som inte är bevandrad i de många gånger arkaiska svenska rättssystemet.

 

I mätning efter mätning visas nu också hur väljarnas förtroende för namngivna politiker minskar. Helt blinda för detta håller partiledarna tal i Almedalen om EU samarbete, om ytterligare skattemiljarder (omskrivna till statliga medel) för nya projekt som få tror på. För varje år tycks de som ska representera folks önskan fjärma sig allt mer från det som är medborgarnas vardag. Resultatet för alla  som nu hukar sig kan inte annat bli än en stigande känsla av vanmakt.

 

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.