Chris Forsne: Till minne av en död europé

Chris Forsne. Photo: Ordfront Förlag

Var fanns EU när massakern på Promenades des Anglais visade på vår sårbarhet? Vem ska symbolisera det demokratiska Europas vägran att acceptera den terror som nu syns kunna agera fritt? Jean- Claude Juncker, kommissionsordföranden?  Eller Donald Tusk, Europeiska rådets ordförande? Martin Schultz, EU-parlamentets ordförande?

 Nej tänkte väl det. Inte ens den mest inbitna EU förespråkare upplever någon av dessa män som en stark samlande symbol för det Europa vi vill ha, den kultur vi vill bevara.

Europa behöver  en karismatisk och visionär ledare. En stark europé behöver inte vara en despot.  Män som De Gaulle, Churchill, Willy Brandt, Bruno Kreisky, Francois Mitterrand, Olof Palme och Helmut Kohl har fått positiva eftermälen just för sin integritet, sina visioner och – faktiskt en retorik som entusiasmerat. Kanske är det dags med en folkvald EU-president. En man eller kvinna med ett direkt ansvar inför sina väljare.

Europa står inför oerhörda utmaningar. Terrorism, usel  ekonomi, hög arbetslöshet, en omfattande migration och miljöproblem som framstår som olösbara. Är det en tid då toppbyråkrater, 23 000 tjänstemännen i kommissionen och de politiker som bara ser EU som en kassako för egna inhemska ambitioner ska få demontera Europa mitt under uppbyggnadsledet? 

Idag kan vi som turister gå runt och beundra Europas katedraler och finna helt naturligt att det tog hundratals år att bygga upp dem, sten för sten. Många av dem fick delar rivna och omkonstruerade som en del i sökandet efter fulländning. Med Europa har vi inget sådant tålamod. Vi har ingen självkritik när vi låter globaliseringen, finansmarknaderna och kortsiktiga politiska poäng styra vad som istället borde vara vår egen vilja att bygga vidare på våra gemensamma värderingar, på det som gör oss till européer. Det är motståndarna till ett enat Europa som vill sätta upp en konflikt mellan kärleken till den egna nationen och Europatanken. Vi får vråla inför det egna laget under EM i fotboll, men dagen efter förväntas man nykter och nyter förneka nationen. Ja, nationstänkandet kommer att försvagas men bara om EU visar tolerans och klokhet. Hetsen mot britterna har snarare visat omognad och dumhet.

Det är uppenbart att EU måste reformeras, unionen har i alltför hög grad blivit en tjänstemannaprodukt skapad i trista kontorslokaler i Bryssel. Men inom EU har vi inte haft krig sedan Kol- och stålunionen skapades. Den grundades för att Tyskland och Frankrike inte på egen hand skulle kunna bygga upp en självständig vapenindustri. Fred är grundpelaren i vår tro på ett europeiskt samarbete.  Nu har Storbritannien givit tjänstemän och politiker en varning. Lyssna, säger katedralsbyggarna. Gör om och gör bättre. 

Själv påminns jag bara allt oftare om varför det europeiska samarbetet, i fastare eller lösare form, inte får överges. Min tro på Europa, på vanliga européers klokhet, fick sin näring ur en vänskap.

 – “Jag minns inte smärtan, jag minns bara smultronen som växte runt om mig i gräset”.

Under femton år var jag nära vän till den förre franske presidenten Francois Mitterrand. Han återkom ständigt till andra världskriget och vikten av att forma ett gemensamt Europa som en gång för alla skulle sätta stopp för krig européer emellan. Det blev för mig en bekräftelse var gång vi talade om kriget hur stort gapet är mellan dem som upplevt krig och de generationer som vuxit upp i fred och frihet.

Francois Mitterrand ville inte ha med Sverige i europasamarbetet när det skedde. Han ansåg oss vara alltför historielösa och egentligen bara intresserade av ett frihandelssamarbete. Redan på åttiotalet spådde han att Storbritannien skulle komma att lämna.

Francois Mitterand. Bild: Wikipedia

Francois Mitterand. Bild: Wikipedia

Francois Mitterrand skadades själv vid en granatattack den 3 juni 1940 nära Verdun, blev tillfångatagen och skulle så småningom hamna i fångläger nära Kassel. Efter ett par misslyckade flyktförsök tog han sig så småningom till Vichy där Pétain, hjälten från första världskriget, nu ledde den franska regeringen. Efter att ha varit aktiv i motståndsrörelsen och sedan under många år verksam i politiken med mer eller mindre större framgång valdes han 1981 till Frankrikes president.

En av hans första åtgärder blev att bjuda in Helmut Schmidt, den dåvarande tyske kanslern, till sitt sommarhus Latche, strax norr om Biarritz. De bägge betonade, inför ett massivt pressuppbåd, vikten av ett djupt och nära samarbete mellan sina respektive starka europeiska makter.

Francois Mitterrand föddes under ett brinnande världskrig, han deltog själv i nästa. Han upplevde den tid då man i varje fransk by reste minnesmonument över stupade söner och fäder. Till den långa listan på namn från stupade under ”la grande guerre” skulle bara några decennier senare läggas till ytterligare namn. Alltför ofta samma efternamn som de redan inhuggna. Ur erfarenheterna från krigen, fångenskapen, förnedringens tid växte hans dröm om ett starkt förenat Europa där vår kultur, historia och vårt humanistiska arv skulle föras vidare. Han drömde om en kontinent där vi främst var européer, sedan fransmän, tyskar och britter…

Han tvekade aldrig om Europa och han insåg att den politiska unionen måste fyllas av ett tätt ekonomiskt samarbete. Men han var ingen ekonom, han skulle inte själv kunna begripa konsekvenserna av ett eurosamarbete utan var i hög grad i händerna på sina rådgivare. Men under alla de samtal vi hade upprepade han att det Europa som skulle byggas upp måste ha en oerhört stark grund.

Verkligheten skulle visa att en sådan var svår att bygga. Under första delen av åttiotalet var konflikterna med britterna och Margaret Thatcher så allvarliga att såväl Francois Mitterrand som Helmut Kohl, som nu var tysk kansler, på allvar diskuterade britternas utträde och  ”de nios Europa”. Vid toppmötet i i Fontainebleau utanför Paris 1984 ställde Thatcher britternas ekonomiska krav på sin spets och tvingade fram en kompromiss. Men det var som om den djupa sprickan bara nödtorftigt kunde spacklas över under de kommande decennierna.

Francois Mitterrand ville inte ha med Sverige i det europeiska samarbetet när så skedde. Sverige förstod enligt honom inte den europeiska tanken. Han ansåg också att EG först måste konsolidera sig. Medlemsländerna måste veta vad de ville med det gemensamma arbetet, vilket målet var och hur man skulle ta sig dit. Då Sverige i november 1994 röstade om medlemskap i EU, som det nu hunnit bli, var siffrorna inte mycket annorlunda mot dagens Brexit. 52,3 procent var för, 46,8 emot.

Idag kan man undra om de svenska röster som stämt in i att britternas folkomröstning borde göras om förträngt detta svaga inträdesstöd?

När Sverige, som värd under göteborgsmötet sommaren 2001, drev på för den stora utvidgningen österut, var Francois Mitterrand inte längre i livet. Han skulle ha opponerat sig mot denna hastigt påkomna alltför omfattande utvidgning av så separata länder, fortfarande fast i skuggor ur sitt förflutna och med ett dominerande nationstänkande.  Grunden var ännu inte konsoliderad för det EU som skapades ur Maastrichtöverenskommelsen 1992.

Jag minns hur Francois Mitterrand de sista åren av sitt liv försvarade Maastrichtöverenskommelsen. Men han hade föredragit ett Europa med tolv medlemmar som långsamt, eftertänksamt byggt upp de gemensamma institutionerna, det politiska, ekonomiska och militära samarbetet. I historieböckerna lyfts han idag, vid sidan av Helmut Kohl, upp som en av de stora ledarna för Europasamarbetet. Det visar på betydelsen av starka visionära politiker för att EU ska hålla samman. Idag saknas detta, inte minst från franskt håll. Ett haltande Europa, där Tyskland fått växa sig just så ensamt starkt som Francois Mitterrand hela sitt liv fruktat, är vad som kan bli mer förödande för EU än ett, sedan så länge väntat, brittiskt utträde.

Vad är det vi vill med EU? Ett nytt Efta – eller ett närmande mellan Europas unga, de som ska bygga framtida fred och frihet? Brexit visade att unga britter ville vara kvar i EU. Samtidigt går hundratusentals europeiska ungdomar ut skolan utan att kunna tala engelska, det självklara språket för vår kommunikation över nationsgränserna.

Om EU är vår framtid, vad är då bättre än se till att Europas unga lär känna varann? Varför inte satsa tiofalt på utbytesprogram som Erasmus eller mångdubbelt på det Europeiska ungdomsparlamentet där tonåringar från hela Europa möts och får träna på gemensamt beslutsfattande och skaffa europeiska vänner för livet?

Riv det feltänkta tornet på EU-katedralen och bygg ett nytt, ritat efter de framtida användarnas behov och visioner.

Om författaren

Chris Forsne
Chris Forsne
Chris Forsne är statsvetare, journalist och författare. Hon har varit utrikeskorrespondent i Paris, Nordafrikakorresponent samt arbetat för SVT och Kunskapskanalen. Forsne var under många år nära vän till den förre franske presidenten François Mitterrand och är väl insatt i det europeiska och svenska politiska spelet på högsta nivå.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.