Med en driven schackspelares omsorg

Turkiet stängde på måndagen av 1 500 anställda vid finansdepartementet i ännu en reaktion på helgens kuppförsök. Massgripandena i landet har fått Tysklands förbundskansler Angela Merkel att uttrycka sin oro rapporterar DN President Recep Tayyip Erdogan har låtit förstå att det kan bli aktuellt att återinföra dödsstraffet för dem som anses delaktiga i helgens misslyckade kuppförsök. Tysklands förbundskansler Angela Merkel gjorde under ett samtal med president Erdogan på måndagen klart att ett sådant beslut på inget sätt är förenligt med målet att bli EU-medlem.

Turkiet avskaffade tidigare dödsstraffet (2004) för att kunna inleda samtal om ett EU-medlemskap men nu höjs röster, enligt president Erdogan, från “folket” att återinföra det. Turkiet är ett kandidatland och förhandlar om EU-medlemskap sedan 2005. Målet för förhandlingarna ska vara medlemskap, men Europeiska rådet konstaterade i december 2004 att resultatet inte nödvändigtvis blir fullt medlemskap. Turkiet måste bland annat erkänna Cypern för att bli medlem i EU. EU anser också att Turkiet måste stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna, minoriteters rättigheter samt yttrande- och mötesfrihet. Turkiet ansökte om medlemskap i dåvarande EG 1987.

När nu Erdogan kräver samtliga universitetsrektorers avgångar, såväl statligt som privat anställda, samt har sagt upp personer i utbildningsväsendet med sekulära värderingar ger det världen en tydlig signal vart han kommer föra landet. Genom att koppla greppet om utbildningsväsendet finns det skäl att anta de islamistiska inslagen ökar på bekostnad av kunskapsförmedling samt begränsar kvinnors tillgång till utbildning.

Men turkar i Europa är ingen ny företeelse. Inte heller är det någon nyhet att det turkiska medvetandet är präglat av en stolt historia som sträcker sig från det bysantinska imperiet, via kalifat till det osmanska imperiet och med kemalismens framgångar i modern tid. Kemal Atatürks ande, även om han var sekulär och stod långt ifrån dagens Erdogan politiskt, svävar över Turkiet än idag.

Det var Atatürk som övergav det arabiska alfabetet till förmån för det latinska, som vi använder, då det passade det turkiska språket bättre. Atatürk lade även grunden för dagens utbyggda skol- och utbildningsväsende genom att samarbeta, inte motarbeta, de koranskolor som tidigare utgjort utbildningsväsendet. Samarbete med, och tygla Islam, var hans väg. De sekulära Kemalisterna ser på sig själva mer som européer än de sunnimuslimska grupperna. Som Erdogans islamistiskt influerade AKP med dess förbindelser med Muslimska Brödraskapet.

Erdogan har skickligt manövrerat sig in i en position där han kan skapa ett “Kalifat – light” med Brödraskapets stöd. Ett samhälle där kvinnor bara nästan tvingas bära slöja och där yttrandefriheten och andra friheter starkt begränsas. Han kan nu ha skapat förutsättningarna för bli islamisters naturliga centralgestalt. Kalif är ett annat begrepp på detta.

Att vara turk i Europa är dock inte lätt. Och har inte varit någon dans på rosor. Tyskland är kanske det land som har de flesta med turkiskt ursprung i sin befolkning. Bakgrunden till detta kan spåras till den stora lågkonjunktur som drabbade Turkiet under 1950 – och 1960-talet samtidigt som Tyskland gick in i en lång högkonjunktur. I Tyskland grundades fenomenet ”Gastarbeiter”, arbetare som förväntades återvända till sina ursprungsländer efter en tid. Många kom dock att rota sig på ett eller annat sätt. Idag lever mer nästan tre miljoner som klassas som etniska turkar i Tyskland varav 1,55 miljoner har turkiskt medborgarskap, de är främst koncentrerade till storstäderna. Arbetslösheten bland tysk-turkar är dubbelt så hög som för befolkningen i övrigt samtidigt som utbildningsnivån är lägre. Turkar upplever att de är de första att gå ut i arbetslöshet vid personalneddragningar och att de utgör andra klassens medborgare. Det var därför inte märkligt på något sätt att Erdogan, när han var premiärminister, fick ett rock-stjärneliknande mottagande vid sitt besök i Tyskland 2011. Det turk-nationalistiska budskapet var övertydligt:

”Ni är en del av Tyskland, men även en del av vårt stora Turkiet”

”Ingen har rätt att beröva oss vår kultur”

“Vi är stolta över er”

samt uppmanade explicit tysk-turkarna att de inte låter sig assimileras upp i det tyska samhället utan att de skall bevara sin turkiska nationella identitet. Turkiet är utöver detta en av de största finansiärerna av tyska moskéer, något som Frankfurter Allgemeiner granskat. Så många som 970 tyska imamer i 900 moskéer är avlönade av den turkiska staten, 75 procent av dessa beskrivs som “konservativa”. Detta kastar ett lite annorlunda ljus även över Mehmet Kaplan (MP) och tidigare bostadsministers resemönster och andra kontakter under sin tid som minister.

En assimilering och integration in i samhället som heller inte fungerat i någon större utsträckning alls, Chris Forsne har beskrivit detta tidigare på Ledarsidorna.se varför Erdogans budskap faller i god jord. Detta har även lett till en del spänningar i den tysk-turkiska diasporan. Paul Collier noterar i ”Exodus” att de turkar som övergav sin nationella huvudidentitet och såg sig som tyskar med turkiskt ursprung lyckades bättre än de som såg på sig själv som exilturkar, sannolikt bör vi kunna börja dra egna slutsatser med den tysk-turkiska utvecklingen och vår egen situation. Även om dessa slutsatser kan bli tämligen obekväma.

När en person känner sig förfördelad i en diaspora är det lätt att förstärka de nationella dragen och den nationella kulturen som i detta fall är starkt patriarkal, närmast klanorienterad. Den turkiska diasporan är i huvudsak uppbyggd kring arbetskraftsinvandrare som aldrig återvänt. Integrationen i det tyska samhället har i bästa fall inneburit att de lärt sig sin arbetsplats. Detta har lett till att denna inte vet tillräckligt om Tyskland samt har en starkt romantiserad bild av Turkiet. Det finns paralleller med den i extrema diasporor i andra europeiska länder. De föraktar sitt “nya” hemland men vet å andra sidan inte något om sitt ursprungsland annat än den starkt romantiserade bild de får via olika former av sägner och, som i Erdogans dialog med tysk-turkar, ren propaganda.

Turkar har en stolt nationalidentitet, en stolt och lång historia. De, och Erdogan, upplever sig såväl svikna av EU som att de fortfarande är illa sedda. Inte utan goda skäl. Även i Sverige har vi behandlat den turkiska diasporan illa över tid, på 1960-talet fanns ett uttryck som florerade fritt att ”Turk på burk luktar urk”. Grovarbetare från Turkiet behandlades som andra eller tredje klassens arbetskraft, levde isolerat och omnämndes i kraftigt förminskande ordalag. Inte utan främlingsfientliga inslag.

De ärren finns kvar vilket Erdogan är fullt medveten om samtidigt som Europa ständigt skjutit ett anslutande av Turkiet framför sig när Turkiet ansett sig anpassat sig till den inre marknaden tillräckligt långt. Nu stärker Erdogan den stor-turkiska identiteten. Även i de muslimska europeiska grupperna. Inte heller han har glömt hur illa Europa har behandlat hans landsmän. Vi har all rätt att förvänta oss hårda nypor framgent. Erdogan sitter med handen på flyktingkranen till Balkan-rutten. Det är därmed inte heller en slump att Erdogan tagit upp relationen med Ryssland igen. Han är inte ointresserad av att “Southstream” blir verklighet över turkiskt territorium. Det skulle innebära att han även sitter med handen på gaskranen. En naturgas som Europa är beroende av.

Med ena handen på gaskranen i framtiden, den andra på flyktingkranen samt en stor, till stora delar lojal och islamistisk, turkisk diaspora i ett av EU:s viktigaste länder har nu Erdogan initiativet.

Det är inte utan att Europa i mångt och mycket nu förtjänat både en del av det som sker och det som kommer att ske. Den nye Kalifen i Konstantinopel har valt tidpunkten, just när EU befinner sig i limbo, med en driven schackspelares omsorg. 

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.