Chris Forsne: Att gå fiendens vägar

Chris Forsne. Photo: Ordfront Förlag

Det är tuffa dagar för hårdnackade feminister just nu. De kan inte bestämma sig för om muslimska kvinnor är offer eller starka självständiga aktörer. Dessutom driver de i god feministisk anda en arrogant linje gentemot Frankrike med en naivitet som knappt står Chamberlain efter. Burkini. En kommersiell produkt skapad i Australien har blivit en stridsrop för dem som inte förstår hur religion har blivit politik i Europa.

Om ett år i är det presidentval i Frankrike. De närmsta månaderna kommer  mer eller mindre informella primärval avgöra vilka kandidater som ska ställas mot varann. Detta i ett Frankrike sargat av en rad blodiga terrordåd, alla med islamistiska förtecken. I detta klimat går nu svenska feminister ut och fördömer att man i Frankrike vill skydda sina demokratiska värden och sin sekulära stat.

  • De feminister som högljutt bekämpat hijab, niqab och burka kan knappast försvara att muslimska systrar ska klä sig i våtdräkter med kjol medan de själva tar på sig bikini.
  • De feminister som hävdar att burkini är muslimska kvinnors fria val har därmed också erkänt att muslimska kvinnor vill provocera det europeiska samhället och steg för steg islamisera det.

Ett förnedrande otympligt plagg som vill dölja kvinnokroppen till och med i vattnet kan i höst komma att bli symbol för Europas vägran att islamiseras, vägran att göra kvinnan till ett objekt styrt  av en religion med rester från arabiska stamsamhällen.

Hur  har svenska feminister kunnat hamna så här snett? Ett skäl är att åsikter och ståndpunkter av många ses väga lika tungt som kunskap.  Det är dags att  personer som uttalar sig slutar att säga ”jag tycker”, eller det allt vanligare ”jag tänker”. Det är dags att säga ”jag vet, jag har belägg för”.

Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

Kan man verkligen med ståndpunkten att burkini ska ses som ett fritt val vara omedveten om  vems intressen man tjänar? Att man går den europeiska civilisationens fiendens vägar? När sedan vår jämställdhetsminister Åsa Regnér tycker att kvinnor gott kan få klä sig i burkini eftersom det bara är de muslimska männen som för krig så börjar de bli riktigt allvarligt.

De senaste decennierna har hedersvåld, kvinnlig omskärelse, hijab, förortsvåld  med mera diskuterats  i stor omfattning. Få är de röster som försökt försvara  dessa företeelser. De har kopplats till negativa kulturella uttryck inom en religion som inte förmått utveckla sig och som krockar betänkligt med västerländska värderingar. Aningslösheten har många ansikten. Ett annat exempel på denna helt oreflekterade inställning står Liberalernas Birgitta Ohlsson för. I en artikel där hon vänder sig mot burkaförbudet väljer hon följande slutkläm:

”Det går också alldeles utmärkt att då och då tillämpa det klassiska svenska talesättet: ”sköt dig själv och skit i andra”. En värdering som också skulle passa på franska stränder mot den ständigt bevakade kvinnokroppen.”

Frankrike har fått betala ett högt pris och det franska samhället har, till skillnad från  Sverige, en pågående diskussion om hur framtiden skall mötas. De svenska feminister som nu höjer rösten om  vad de kallar ett klädesplagg har, efter vad jag kunnat se i media, inte ens bekymrat sig om att förstå det avancerade politiska spelet bakom vad som lett fram till Conseil l´Etats, den högsta förvaltningsdomstolen, utslag mot ett burkiniförbud i fredags.

Vad vi ser segla upp kan vara en ödesfråga för Europa där Frankrike blir experimentfältet. Hur ska vi ställa oss till att religiösa symboler användes för politiska ändamål? Var och en måste ställa sig frågan om han eller hon stödjer att man i frihetens namn ger rätt åt dem som vill begränsa friheten.

Förra veckans beslut är inte första gången frågan om kvinnors badkläder tas upp. För bara någon månad sedan stoppades en kvinnoförening från att hyra en stor badanläggning i norra Marseille för en exklusiv baddag i september där muslimska kvinnorna erbjöds bada i burkini. På en rad invandrartäta orter i Frankrike har krav på speciella badtider för kvinnor framförts sedan flera år tillbaka. Europa  har kämpat  under århundraden för att ta sig ur ett politiskt påtvingat religiöst ok.

Människor från muslimska samhällen där krig, konflikter och förbud gäller har tagit sig till Europa för dess demokratiska värden. Nu söker starka krafter förvandla det europeiska samhället. Den som inte ser paralleller mellan IS/Daesh och försöken att islamisera Frankrike, Sverige ,Tyskland och resten av Europa bör ta sig en tankeställare. Mathieu Bock-Côté,  kanadensisk sociolog med multikulturalism och förändringar inom den den samtida demokratin som specialitet, formulerade sig så här i Le Figaro för knappt tre veckor sedan angående burkinin:

”Man får inte bedra sig själv: islamismen är inne i en politisk och ideologisk erövringslogik. Den vill  befästa en särdeles rigorös form av islam i hjärtat av de europeiska samhällena och se till att att all kritik blir otänkbar såvida man inte ska anklagads för islamofobi. Den testar ständigt de europeiska försvaret för att se var man ger efter. Man befinner sig i ett utnötningskrig. Våra samhällen som inte riktigt längre vet hur de ska politiskt ska axla arvet av vår civilisation verkar stå helt avväpnade inför vad som pågår.”

Den franska organisationerna Ligue des droits de l’homme (LDH) et le Comité contre l’islamophobie en France (CCIF) visste naturligtvis vad de gjorde när de inte anmälde de lokala burkiniförbudet i t ex Nice till högsta förvaltningsdomstolen Conseil d´Etat. Efter det fruktansvärda terrordådet på franska nationaldagen hade de styrande i Nice kunnat visa upp att staden verkligen har skäl att frukta alla utslag av religiösa provokationer. Det hade däremot inte lilla Villeneuve Loubet med sin stridbare högerborgmästare, tillika parlamentsledamot, Lionnel Luca.

Trots att runt trettiotalet franska badorter infört burkiniförbud gav man sig på just Villeneuve Loubet, en liten ort med knappt 14 000, invånare som snarast infört förbudet preventivt. Man visste att Luca skulle ta striden och att frågan skulle få omfattande proportioner. En rad republikanska borgmästare har nu öppet deklarerat att de tänker strunta i Conseil d´Etat och  franska politiker har lovat att ta upp frågan för snabb lagstiftning i nationalförsamlingen så fort denna inleder sitt arbete i höst.

Som planerat har frågan om ett otympligt  plagg som ska dölja kvinnans kropp när hon badar nu blivit den stora stridsfrågan och vattendelaren i fransk politik inför kommande presidentval.  Den  splittrar knappast republikanska partiet även om en del, som den mest tippade republikanske presidentkandidaten Alain Juppé, försöker hålla sig lite i bakgrunden medan Sarkozy valt den hårdföra linjen. Men vad organisationerna hoppats på är att burkinins vara eller inte vara på franska badstränder och i simhallar ska tvinga socialisterna till ett klart ställningstagande i en tillåtande riktning. Detta skulle binda upp partiets kandidater inför presidentvalet nästa vår.

Striden om burkinin, som nu leds av Ligue des droits de l’homme (LDH) och le Comité contre l’islamophobie en France (CCIF), kan också föra med sig  den för organisationerna oönskade effekten att Marins Le Pen och Nationella Fronten ytterligare stärker sin ställning och i andra omgången av presidentvalet kommer den socialistiska kandidaten ha raderats ut och Frankrike resolut  ställer in sig på en tuffare högerpolitiks linje.

De svenska feminister som försvarar burkinin som ett positivt klädval bör tänka efter en gång till. Åsa Regnér bör förklara vad hon menar med jämställdhet. Muslimska män i små tajta badbyxor och kvinnorna i deras familj i omfattande tygsjok är bara första steget mot ett samhälle där en rigorös form av islam tar sig allt mer mark på bekostnad av våra värderingar.

 

Post scriptum

Alla fotografer, webbutvecklare, webbhotell, illustratörer, kolumnister och krönikörer på Ledarsidorna.se arvoderas enligt branschavtal av de medel som ni läsare donerar.

Donationerna gör det möjligt att skapa en redaktion med bredd och djup i debatten med kvalitet. Då jag är socialdemokrat är jag noga med att följa för var tid gällande branschavtal. Det som är gratis är i min värld gratis av en orsak, det saknar i grunden värde.

Ledarsidorna är helt beroende av dessa bidrag för sin överlevnad. Jag kan inte kräva av andra att lägga ner den fritid jag gör då jag även är allergisk mot att nyttja andra för gratisarbete.

Om varje läsare skulle ge bara en krona per dag de läser Ledarsidorna.se skulle jag kunna ha en redaktion om åtta personer anställda inklusive lokaler i Stockholm och Göteborg.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.