Chris Forsne: I Guds namn

Chris Forsne. Photo: Ordfront Förlag

”Det 21:a århundradet blir religiöst eller så blir det det inte”.

Kryptiskt? Nej, snarare insiktsfullt och framåtblickande. Citatet har tillskrivits de Gaulles kulturminister André Malraux även om debatten rasat i decennier över om det verkligen var han som myntade uttrycket.  Det var inte bara bland ”naiva” svenskar, utan en inställning som delades av många européer under de sista decennierna på 1900-talet, som man uppfattade att religionen höll på att förlora sitt grepp över samhället. Samtidigt har på på senare tid talesättet spridit sig: ”Europa är en världsdel där kyrkorna står tomma och moskéerna fylls”. 

I Skottland har kristna samfund också redan börjat lämna över sina lokaler till muslimska grupper. Ett av de mer uppmärksammade exemplen är hur Blackhall-moskén för tio år sedan tog över vad som varit en kyrka tillhörande United Free Church of Scotland. På flera andra ställen har kristna församlingslokaler lämnats över för att bli muslimska bönelokaler.

– Det är praktiskt eftersom kyrkorna vänder sig mot Bethlehem, vilket härifrån är i stort sett samma riktning som Mecca, konstaterar Javed Hussain Gill, ansvarig för Furqan-moskén, som flyttat in i en f d kristen lokal.

Försiktigt har man börjat närma sig samma tankar i Sverige. En grupp svenska präster har redan föreslagit i DN debatt att kristna lokaler ska öppnas för muslimsk fredagsbön. Från frikyrkligt håll har man dock hittills föredragit att sälja oanvända kyrkor för att omvandlas till privathem. Vilken väg ska Sverige välja? Det talas ofta om den starka kristna falangen inom socialdemokratin Tro och Solidaritet med kända namn som Peter Weiderud, Ulf Bjereld och Anna Ardin. Tro och Solidaritet har kritiserade överenskommelser, i form av en ”rapport”, med muslimska organisationer om ett ökat muslimskt inflytande i Sveriges valda församlingar. En falang inom socialdemokraterna som visat sig så islamvänlig att ett utspel om kyrkors användningsområde är långt ifrån orealistiskt.

Svenska kyrkans medlemstapp grundas ofta på en ovilja att betala kyrkoskatten. I andra europeiska länder, är animositeten gentemot kyrkan djupare än så beroende på katolska kyrkans historiska politiska ställningstagande och inställningen till bland annat utomäktenskapligt sex och aborter. Trots det ser man i Frankrike idag en massiv uppslutning runt den katolska kyrkan efter mordet på den 86-årige prästen i Saint-Etienne-du-Rouvray. Men i den debatt som nu kan följas i europeiska tidningar utanför Sverige återfinner man också tankar som de Simon Heffer, politisk krönikör i Telegraph ger uttryck för:

-Jag har försökt föreställa mig vad som skulle ha hänt om två kristna hade varit så onda och de tagit sig in i en fransk förortsmoské och mördat en oförarglig gammal imam. Skam och självgisslande skulle ha svept över det kristna Frankrike, med all rätta. Man undrar om landets muslimska gemenskaper skulle ha reagerat med samma passivitet som deras kristna bröder visat sedan mordet på Jacques Hamel.

Återstår att när många minnesmässor hölls runt om i Frankrike med representanter för katolska kyrkan, för de judiska församlingarna och de muslimska så var det inte mer än ett fåtal muslimer, bland dem ledande imamer, som slöt upp i den stillsamma protesten mot religiöst våld. Samtidigt deltog två och en halv miljoner europeiska katoliker i ett möte för unga kristna i Polen den gångna helgen. Ett möte som avslutades med en appell från påven där han vädjade om att man skulle möta ”kriget” med ”broderskap”.

En terrorism lierad till islam börjar visa tecken på att väcka den kristna europeiska identiteten. 

Så skrev prästen Annika Borg häromdagen en debattartikel i Sydsvenskan där hon menar att alla svenska kyrkor borde ha ringt efter mordet  på den franske prästen Jacques Hamel. Om vad som sker och vad som väntar oss skriver hon:

-Det är dags att störa idyllen nu. Det är tid att vakna.

Medan allmänheten nu dagligen ställer sig frågor om vart vi är på väg och när nya terrordåd ska drabba oss är det semester i Sverige. Det är nästan bara inom vänstern som debatten om islams roll i samhället pågår. Då nu största delen av alla med tillgång till offentligheten och traditionella media i vårt land har förklarat sig naiva så har de därmed funnit en ursäkt för sin lättja inför konsekvenserna av islams breda inträde i Europa. Inte den moderata islam som omfattas av många välutbildade i Nordafrika och Mellanöstern utan  emigranternas, de fattiga och outbildade, traditionstyngda islam. I DN ställdes i söndags frågan av den turkiske författaren Zülfü Livaneli:

Vad är islam? En blandning mellan arabiska stamtraditioner och en monoteistisk tro.

Att denna sedan blandats med vad som i grunden är en tusenårig avoghet mot Europa, mot den modernitet som västvärlden hyllat är den verklighet vi står inför idag. Svenska tidningsrubriker kan skummas och avfärdas. För den som vill ha en någorlunda bild av vad som pågår så måste man börja dagen minst med tyska, brittiska ,franska, och gärna långt fler än så, media.  

Medan Gabriel Wikström, socialminister (S), vill undersöka svenska folkets sexvanor men inte de nytillkomna grupperna med omskärelse, barnäktenskap, övergrepp mot unga pojkar så kallad ”Bacha Bazi”, eller ”pojklek”, och ”Taharrush”, kollektiva övergrepp mot flickor och kvinnor, så pågår nu i Storbritannien och på kontinenten allvarligt reflekterande över den tid vi lever i och vart den ska föra oss.

Ja, kalla mig för burkafob, men jag vill inte möta kvinnor i burka när jag handlar på IKEA, utbrast i förra veckan en av det tyska regeringsbärande CDUs ledande företrädare, Jens Spahn, och talar för ett totalt tyskt förbud mot heltäckande klädsel för kvinnor. 

Människor som väljer att söka sig hit från andra kulturer måste fråga sig själva om de vill leva enligt våra västerländska värderingar. Annars bör de kanske inte söka sig hit, menar Spahn. I Der Spiegel erkänner man nu öppet:  Många av oss förstår helt enkelt inte världen längre. Det lär bli kommande generationers historiker som får göra en exakt bedömning av vad vi upplever i dessa övergångstider.  Men vi får inte gripas av panik — istället är det dags att ha full tilltro till våra värderingar och fortsätta slåss för det samhälle vi tror på.

2016 är värre än 2015 – och redan då var det svårt. Vi jämförde förra året med 2014 och förfärades. Var är kompassen?

  • Veckotidningen The Spectator frågor helt sonika: How is your Merkelsommer going? Och illustrerar med en Merkel och Hollande i full stridsmundering. Samme Hollande gick i tisdags kväll ut och tog avstånd från all statlig finansiering av moskébyggen och lovade istället väcka till liv ett tidigare misslyckat försök att via en stiftelse, Fondation pour l´Islam, få in privata medel.
  • Månadstidningen Le Monde Diplomatique lyfter frågan om vilka vapen, vilka ytterligare begränsningar i fri- och rättigheter som ska kunna accepteras för att nå en acceptabel säkerhetsnivå. Tidningen fylls av reflexioner runt terrorismen och Frankrike som mål för densamma.
  • I  dagstidningen Le Monde inleder man nu i dagarna en artikelserie där man försöker reda ut varför vårt sekel har blivit som Malraux förutspått.
  • I Ungern och flera andra östeuropeiska länder ställer man sig inte så undrande utan bromsar den i huvudsak muslimsk migrationen med att Europa är en kristen kontinent och så vill man att den ska förbli.

Varför blev religionen en viktig fråga på 2000-talet?  För den vanlige nyhetskonsumenten blir bitarna allt mer svåra att pussla ihop. Häromdagen publicerade den brittiska dagstidningen Daily Mail ett foto med intensivt strandliv med festande sorglösa unga människor nära Damaskus. Samtidigt utmålas bilden av ett fruktansvärt inbördeskrig som leder till att hundratusentals syrier flyr till norra Europa. Det blir inte enklare, vi blir inte klokare av Per Jönssons, redaktör vid Utrikespolitiska Institutet, beskrivning, enligt SvD, av den syriska konflikten:

”Den handlar om att sekulära, religiösa, etniska, socialistiska, liberala, konservativa, pacifistiska, militära, jihadistiska, inhemskt baserade och landsförvisade grupperingar trotsar regimen i Damaskus.”

Var är vi då idag? Mellan nya krav på säkerhet från fransmännen som börjar titta mot Israel som ett föredöme och en pågående kris inom de västerländska kristna samfunden hittar vi kanske svaret. Det 21a århundradet blev religiöst. Och på samma sätt som i alla religioner bemöter vi, oavsett vad, våra utmaningar med; dogm, rädsla, förvirring och ett återblickande mot det vi en gång varit. Så visst måste vi ställa frågan:

Vart är vi på väg Stefan Löfvén, Anna Kinberg-Batra, Annie Lööf och ni andra? 

Vilket Sverige är det ni ser framför er och vill föreslå oss? Var befinner vi oss om tjugo år? Har ni löst bostadskrisen, integrationen, religionens – och då vilken religion – plats i samhället? Kommer vi att vara ett Sverige eller ett lapptäcke som ni själva varken ser mönstret i eller sytråden till?

Chris Forsne

 

 

Redaktörens kommentar:

Chris Forsnes krönika idag är högaktuell med Facebook-gruppen Mittkors som har lett till en konflikt inom Svenska kyrkan. Syftet med Facebook-gruppen Mitt kors, ett initiativ från aktiva präster och troende,  är att uppmana kristna att ta selfies med sina kors – för att stötta förföljda kristna. Kommunikationschefen på Svenska kyrkan kansli i Uppsala, Gunnar Sjöberg, låter dock förstå att visa sitt kors i denna form är ”okristligt”.

Är du månadsdonator? Gillar dina vänner Ledarsidorna.se? Tror du att dom också uppskattar krönikörer som Chris Forsne, Helene Bergman, Peter Andersson och Magnus Norell och tycker Ledarsidorna.se kan vara värt en, två, eller tre kronor om dagen? Verksamheten bygger helt på frivilliga donationer tills vidare och vilken trafikvolym vi, Ni läsare och vi i redaktionen, kan bygga upp gemensamt. Det är med Er, och interaktionen i form av kommentarer och tips samt Ert dagliga stöd, som Ledarsidorna.se kan fortsätta att utvecklas och vara en oberoende röst i ständig opposition.

Gillar ni en artikel eller det ni läser dela gärna dela länkarna och hänvisa till Ledarsidorna.se på olika sociala medier, i mailform eller på annat sätt. Det är en stor hjälp inför höstens utmaningar. 

 

Om författaren

Chris Forsne
Chris Forsne
Chris Forsne är statsvetare, journalist och författare. Hon har varit utrikeskorrespondent i Paris, Nordafrikakorresponent samt arbetat för SVT och Kunskapskanalen. Forsne var under många år nära vän till den förre franske presidenten François Mitterrand och är väl insatt i det europeiska och svenska politiska spelet på högsta nivå.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.