Gå ut och gör alla folk till lärjungar!

Chris Forsne. Photo: Ordfront Förlag

Sverige är idag det land som tar emot flest asylsökande per capita av samtliga europeiska länder. Vi ger också ojämförligen de högsta bidragen. Vi förfasar oss över de återkommande åtstramningarna inom dansk flyktingpolitik. Varför sticker vi ut som så extrema? Kan det bero på att vi alltjämt lever i missionens tid och därför också ständigt använder uttrycket att det är ”vårt ansvar” att ta hand om alla som söker sig till oss? Kan det faktum att kristna folkhögskolor utbildar stora grupper journalister ytterligare späda på en i grunden religiös syn på vad som är svenska samhällets ansvar?

Rubriken är hämtad från Karin Sarjas (Verbum 2003) bok som handlar om svensk utlandsmission. Den är insorterad under ”folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid”. Sverige var ett av de länder med mest omfattande utlandsmission. Utlandsmissionen tog fart under den religiösa väckelsens tid i Sverige på 1800-talet. Men trots att människor bröt upp från sina hem över hela Sverige för att frälsa ”hedningar” vet vi inte idag om de var 10 000, 20 000 eller fler som gav sig iväg till Afrika, Mongoliet, Kina och Sydamerika för att omvända och hjälpa människor som vi uppfattade vara i nöd.

Det är lönlöst att försöka få en säker missionsstatistik från svenska kyrkan och närmre dussinet frikyrkor. Den finns inte. Bara lilla Evangeliska Fosterlandsstiftelsen har kunnat ge mig en siffra på 1200 missionärer under 150 års verksamhet. Ingen forskare eller doktorand har hittills tagit på sig uppgiften att kartlägga omfattningen av de stora kyrkornas missionerande. Våra bibliotek kan erbjuda flera hundra böcker om personliga missionärsöden under tiden från 1860 och fram till våra dagar. Titlar som ”Striden för Guds rike”och ”Allt för att vinna så många som möjligt” visar på vad resorna till främmande länder gick ut på.

Det enda riktigt omfattande bakslaget var när 56 svenskar, däribland 15 barn, mördades under det kinesiska boxarupproret år 1900. Det var en femtedel av alla dödade missionärer i Kina och visar på omfattningen av den svenska missionen. Svensk mission har varit verksam i hundrafemtio år utan att vårt samhälle har försökt analysera konsekvenserna av att dessa tiotusentals missionärer försökt omvända människor världen över. Inte heller hur det påverkar vårt samhälle ännu idag. 

Missionärerna och deras barn var sprungna från orter som Vårgårda, Saleby, Tibble, Norrfjärden, Långbanhyttan, Backträsk, Siljansnäs och Gideå. Men också från Härån, Växjö, Insjö, Brunskog, Färgelanda och hundratals andra svenska småorter. Dessa resenärer har naturligtvis i sin tur påverkat sina släktingar, församlingar och hemorter i över ett sekel om hur vi bör betrakta den andre, den ännu inte kristnade, den som lever i armod och bara kan räddas av svensk godhet.

Det har skrivits motioner i riksdagen i syfte att kartlägga utvecklingsbiståndet och den omfattande utlandsmissionen (t.ex Motion 1985/86:U217), det har skrivits doktorsavhandlingar om hur enskilda livsöden eller folkgrupper påverkades av svensk mission. Men inget om hur vi svenskar påverkats i Sverige.

Jag minns från min barndom en morbror och moster som i omgångar reste med sina barn till dåvarande Tanganyika. De kom hem med ”infödingsmasker”, spjut, elefantfötter som skulle användas som askoppar, rökta gräshoppor och den första passionsfrukt jag någonsin smakat. Jag minns också att de ingick i ett viktigt nätverk med tunga företrädare för såväl svenska kyrkan som rikspolitiken.  I berättelserna från det exotiska Afrika fanns alltid ett ”från ovan” perspektiv.

Utsända svenskar skulle ta hand om och visa vägen för den svagare, den oupplyste, den icke utbildade. Målet var naturligtvis att göra dessa människor så lika goda kristna svenskar som möjligt.

Sverige har ingen krass kolonial historia. I Frankrike, Storbritannien och flera andra länder ligger kunskapen om vit härskarteknik som en del i det kollektiva minnet. Det är också en nationell historia med så mycket fler variationer och nyanser än den svenska. När de tidigare kolonialmakterna numera tar emot flyktingar och migranter från Afrika och Asien är det oftast människor som redan talar mottagarlandets språk. Det finns, om än ytliga, ändå kunskaper på bägge sidor om ursprungs- och mottagarländernas historia och administrativa system. Det här saknas helt i Sverige.

Vi har ett enda kollektivt minne: vi är goda och vi vill göra gott gentemot de som inte nått vår intellektuella och materiella nivå.

Har missionens arv nu flyttat hem till Sverige? Vi har fått en invandring som saknar motstycke i vår historia. Framför allt är det i huvudsak en utomeuropeisk invandring helt utan band till Sverige och vi saknar kunskap om hur vi ska förhålla oss till denna annat än via de gamla missionsreflexerna. Idag dock utan ett missionerande budskap då vi lever i ett sekulariserat samhälle. Kvar står allena den materiella godheten.

När vi måste förhålla oss till grupper som kontinuerligt flyttar fram sina ställningar, till hijab och burkini, till krav från människor som kommer hit från en rad länder och kulturer vi inte har någon erfarenhet av så har vi svårt att se dessa människor som jämlikar och ställa krav på dem. Vi har fortfarande ett arv från missionens starkaste dagar, där vi ständigt var den givande. Och så finns där elefanten i rummet: religionen. Återigen har de före detta kolonialmakterna en erfarenhet av att förhålla sig till andra religioner än kristendomen ur ett rent praktiskt perspektiv. Det svenska har begränsats till omvändelse.

Idag försöker vi skaka av oss ett kolonialt förflutet vi aldrig haft genom att vara extra tillåtande gentemot islam. Svenska kyrkan, med ärkebiskop Antje Jackelén stöttad av socialdemokratiska Tro och Solidaritet är kanske det mest tydliga exemplet. Samhället i stort har snarare i sin sekularisering inte förstått religionens makt över vardagliga samhällsfunktioner.

Den franske författaren Pascal Bruckner har knutit samman den europeiska tafattheten med de postkoloniala strömningarna som lägger all skuld på den vite europeiska mannen. I hans bok ”Den vite mannens tårar” (Les Sanglots de l´homme blanc, ed. Seuil)  försöker han analysera detta självhatets mekanismer.

I två europeiska länder tycks även en annan mekanism styra. Skammen över andra världskriget. I Sverige lägger den sig som ytterligare ett raster över missionens känslovärld. Det faktum att Sverige och Tyskland idag är de två europeiska länder som tar emot flest asylsökande och migranter kan till och med föra tanken till köpandet av sekulära avlatsbrev. En tradition i det protestantiska norr som de flesta av oss trodde försvunnit i samband med att Martin Luther spikade upp sitt budskap på en korkdörr. Tyskland som ännu inte befriat sig från arvet av att ha startat andra världskriget som angripare, Sverige som ofta lägger på sig en skuld för att bara ha varit åskådare och medlöpare genom järnmalmsexport och permittenttrafik. För det är åskådaren/medlöparen och angriparen som måste sona sina brott, den som gjorde och den som kunnat bjuda motstånd, men inte gjort så.

Denna värld av skuld och ansvar har kristna rötter. När migrationen till Sverige idag ska skildras så återfinns begreppet att det är ”vårt ansvar”. Rent krasst kan detta naturligtvis ifrågasättas. Sverige är knappast ansvarigt för krig och konflikter i Somalia, Irak eller Syrien. Men bakom uttrycket ligger en världsbild så som det formats av missionens, ofta frikyrkliga, engagemang. 

Den kritiske läsaren, tittaren, lyssnaren blir idag alltmer uppmärksam på att man behöver veta vem som är avsändare av ett budskap – eller en nyhet så som den skildras i media. Men sällan talar vi om en grupp som har en stor makt när det gäller allmänhetens världsbild och vårt förhållande till händelser som kan komma att påverka vårt samhälle. Vilka är de journalister som är förmedlare av det vi konsumerar?

Folkhögskolor på kristen grund och med journalistik som ämnesval finns på en rad platser i Sverige, mest känd är Pingströrelsens skola utanför Stockholm som utbildar stora grupper journalister i en miljö med kristen grund- det finns till och med ett utbildningsmoment som heter ”budskapsjournalistik” och öppet lär ut ”kommunikation- och kampanjplanering som används i påverkansarbete”. Elever vittnar på hemsidan om hur de  gör sin praktik på SVT, Aftonbladet och hos andra stora svenska medier. Praktikterminer  leder ofta till anställningar inom svensk medievärld. Flera ledande  programledare inom SVTs samhällsdebatt har varit starkt engagerade kristna.

Och så här ser ett inlägg ut på Kristna publicistförbundets hemsida: ”

“Tänk om vi kristna kunde sätta agendan oftare”.

“Som reporter på DN kan en kristen föreslå ett reportage om en alkoholist som blivit frälst. Som TV-fotograf kan en troende åka till ett missionsland och levandegöra alla som brinner för en förändrad värld. Som frälst radiojournalist kan du föreslå att fler kristna får plats i debatterna i Studio 1 och P1 morgon”.

 

 

 

Om författaren

Chris Forsne
Chris Forsne
Chris Forsne är statsvetare, journalist och författare. Hon har varit utrikeskorrespondent i Paris, Nordafrikakorresponent samt arbetat för SVT och Kunskapskanalen. Forsne var under många år nära vän till den förre franske presidenten François Mitterrand och är väl insatt i det europeiska och svenska politiska spelet på högsta nivå.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.