Magnus Norell: Terror och våld i guds namn

Magnus Norell, doktor i statsvetenskap. Foto: Gustav MåŒrtensson

Den islamiska staten (IS) må vara det nyaste försöket att skapa en stat, men deras, och andra islamisters idéer bottnar i tankar som är fast förankrade i islams grundtexter. Våldet och terrorn i guds namn har en logisk förklaring i de medeltida intellektuella strider om relationen gud och människa som rasade inom islam.

Terror och våld i guds namn

Some currents of Islam have not gone through a reformation that would help people adapt their religious doctrines to modernity (President Barack Obama).

To go forth in the morning or evening to fight in the path of Allah is better than the whole world and everything in it.

Fighting is prescribed for you.

I have been commanded to fight people until they testify that there is no god but Allah and Muhammad is the Messenger of Allah, and perform the prayer and pay zakat.

Inledning

Islamic governments have never and will never be established through peaceful solutions and cooperative councils. They are established as they (always) have been: By pen and gun; By word and bullet; By tongue and teeth.

Religion och terror – hur går de ihop? Det är en fråga som många ställt sig sedan de islamistiska terrordåden i USA, 11/9 2001. Men terrorism och våld har ju funnits lika länge som mänskliga konflikter och började inte med dessa terrorattacker. Det som utmärker dagens terror i ”guds namn”, är främst att den totalt domineras av islamistiska grupper och individer, samt att den är global på ett sätt vi inte sett tidigare.

Många religioners utövare har tagit till terror i guds namn, men de senaste decennierna har islam dominerat i den typen av våldsanvändning. Förklaringarna till detta sakernas tillstånd har varit många och inte sällan har detta våld betecknats som något nytt. Termer som ”det nya kriget” eller ”den nya terrorismen” har använts flitigt sedan den där septemberdagen 2001.

Men det våld som vi såg i New York och Washington för 16 år sedan, och som sedan dess har blivit en allt vanligare följeslagare, var inget radikalt avsteg från vad vi sett sedan slutet på 1980-talet, då islamistiskt våld på allvar började sprida sig utanför islams kärnländer i Mellanöstern.

Efter vårens och sommarens islamistiska attacker i Europa kan det därför vara på sin plats att påminna om att islamisternas motsättningar med det Väst som man betraktar en mycket farlig fiende går långt tillbaka. En fiende som man dessutom menar är ett av det främsta hotet mot det perfekta islamiska samhälle man säger sig vilja bygga, nämligen ett rättroget Kalifat, byggt på islamisk lag och med Mohammeds exempel som vägledande. Dessa idéer är naturligtvis inte heller nya; det fanns ett kalifat ända till 1924, då Kemal Ataturk avskaffade det formellt. Och i tillägg har det under århundradenas lopp funnits flera exempel på försök att bygga islamiska stater. Islamiska Staten (IS) är därför bara det senaste exemplet i islams historia på initiativ att etablera äkta islamiska stater. Två fundamentala faktorer har alltid varit vägledande i dessa försök; dels idén om jihad (i betydelsen heligt krig). Dels ambitionen att omvandla samhället i islamistisk riktning. Eftersom syftet är att bygga upp och sedan bibehålla denna stat, måste allt motstånd krossas och alla – inte bara andra muslimer – anpassa och inordna sig. Det konstanta kriget blir följaktligen en konsekvens eftersom det alltid kommer att finnas fickor av motstånd, både inifrån och utifrån. Slutmålet – att bilda en islamistisk stat – bygger således på en i praktiken ständig kamp mot alla de som upplevs stå i vägen för detta heliga mål.

Våldet blir logiskt sett då också ett nödvändigt instrument i ett islamistiskt projekt. Och det är inte svårt att hitta exempel på hur detta permanenta krig måste underhållas ideologiskt.

Ett religiöst rättfärdigande av terror

Människan hemfaller aldrig åt ondskan så fullständigt och obekymrat som när hon gör det av religiös övertygelse (Blaise Pascal).

I ett numera ganska spritt uttalande av Usama bin-Laden, lägger han fast den doktrin som präglat, och präglar, den våldsanvändning som islamister står för. Uttalandet visar också på det religiösa rättfärdigande islamister baserar sig på. Ett rättfärdigande som har en tydlig koppling till religiösa texter och urkunder alla muslimer kan känna igen. Och i grunden handlar det om att islam är både ett politiskt och religiöst projekt, och har varit det ända från början (Detta faktum bör inte överraska; exempelvis blev islam en framgång först efter att Mohammed återvänt till Mecka som en politisk och militär ledare). Att islam är ett politiskt projekt där även våld är och var en nödvändig ingrediens, är därför ingen nyhet och den kopplingen blir tydlig i Bin-ladens text:

”As to the relationship between Muslims and infidels, this is summarized by the Most High’s Word: ‘We [Muslims] renounce you [non-Muslims]. Enmity and hate shall forever reign between us – till you believe in God alone’ [Qur’an 60:4]. So there is an enmity, evidenced by fierce hostility from the heart…If the hate at any time extinguishes from the heart, this is great apostasy!…Battle, animosity, and hatred – directed from the Muslim to the infidel! – is the foundation of our religion”.

Bränslet till detta krig är det hat mot väst (inte minst kulturellt) som ständigt predikas från islamistiskt håll. För islamister är det viktigt att bibehålla och understryka den bild av väst och västliga idéer om demokrati och frihet som i grunden anti-islamiska och därför farliga. Ett bra exempel på hur detta västliga hot mot det islamiska projektet kunde beskrivas ges av Yussuf al-Ayyeri (som dödades i en eldstrid i Riyadh 2003). Al-Ayyeri, som var en av Al-Qaidas mer kända skriftställare, skrev i sin sista bok:

It is not the American war machine that should be of the outmost concern to Muslims. What threatens the future of Islam, in fact its very survival, is American Democracy”.

Andra har uttryckt liknande tankegångar. T.ex. en av det muslimska brödraskapets mer kända ideologer, Yusuf al-Qaradawi som sagt att valda auktoriteter har ingen laglig rätt att besluta om sådant som inte gud [den allsmäktiga] har bestämt. Han har vidare understrukit att människan kan endast stifta lagar som Allah ensam har tillåtit.

Av människan instiftade lagar är därför en form av avgudadyrkan, shirk och därför helt oacceptabelt då det innebär att människan sätter sig över guds lag och guds envälde att ensam bestämma vad som är rätt och fel. Demokrati åsidosätter alltså guds envälde i att stifta lagar och eftersom gud är den enda som vet vad som är rätt och fel blir demokrati en form av en alternativ falsk religion. Det var därför som en annan av islamismens stora teologer och tänkare – Said Qutb – skrev i sin bok Milestones:

”Whoever says that legislation is the right of the people is not a Muslim”.

För islamister är demokrati en form av hädelse av den värsta sort och måste krossas för att det islamistiska projektet ska lyckas. Eller som det uttrycktes av Sheik Omar Abdel Rahman: ”Muslims everywhere [should] dismember [the American] nation, tear them apart, ruin their economy, provoke their corporations, destroy their embassies, attack their interests, sink their ships,…shoot down their planes, [and] kill them on land, at sea, and in the air. Kill them wherever you find them”

Islam och terror

We are not fighting so that you will offer us something,..We are fighting to eliminate you (Hussein Massawi, tidigare ledare för Hizb’allah i Libanon).

“The confrontation that we are calling for with the apostate regimes does not know Socratic debate…Platonic ideals…nor Aristotelian diplomacy. But it knows the dialogue of bullets, the ideals of Assassination, bombing, and destruction, and the Diplomacy of the cannon and machine-gun”.

“The struggle for Islam can only come through crisis and confrontation…Remember that jihad is what brought Islam to power and built our community. There can be no Islam without jihad” (Abu Bakar Bashir, indonesisk islamistledare). 

Man kan naturligtvis hävda att islamismen är en naturlig och logisk konsekvens av islams utveckling över tid. Krig och konflikt har varit en ständig följeslagare under islams expansion och Mohammeds exempel som en individ vars liv är värt att följa, ger otaliga exempel på hur våld och terror användes för att utvidga och befästa islam.

Men detta var på inget sätt någon oundviklig utveckling. Tvärtom har islam sin beskärda del av reforminriktade rörelser och ideologiska konflikter där liberalt sinnade aktivister ställts mot ett mer ortodoxt tänkande. Historien är full av exempel och några av de mer samtida skriver jag om i min bok Kalifatets Återkomst.

Men det finns en period i den islamiska historien som jag menar är avgörande för den moderna islamismens framväxt. Det var när islam kom i kontakt med grekisk filosofi (via det bysantinska och sassanidiska väldena). En stor del av det islamiska intresset för det grekiska handlade om vetenskaperna medicin, matematik och naturvetenskap, men det filosofiska och religiösa förhållningsätten till gud och människa och relationen däremellan, penetrerade också islam. Mötet med det grekiska öppnade en dörr till en diskussion om relationen mellan gud och människa, hur gud kunde förstås samt vilken plats förnuftet skulle ha i den relationen. Det är en diskussion som fortsatt in i våra dagar.

Två rörelser, som också gav namn till denna intellektuella strid (som förvisso även utkämpades med vapen och terror), definierar denna epok i islams historia. De s.k. Mu’tazaliterna (eng: Mu’tazilites) bestod av muslimska rationalister som menade att förnuftet (en gåva från gud) också innebar att människan hade en fri vilja och därför var i stånd att själv kunna avgöra vad som var rätt och fel. De argumenterade för att eftersom människans hade fått en fri vilja, var hon följaktligen i stånd att ansvara för sina egna handlingar, oberoende av gud. Mu’tazaliterna kan sägas ha skapat den första fullt utvecklade islamiska teologin där rationalitet och förnuft stod i högsätet. Från slutet på 700-talet till andra hälften av 800-talet var Mu’tazaliternas inflytande stort och flera kalifer stödde deras skolor. Men från och med kalif Ja’afar al-Mutawakil (847-861), började vinden vända, även om det tog några hundra år innan kampen var avgjord.

Under hela den tid som den Mu’tazalitiska idévärlden dominerade och släppte in grekisk filosofi i den teologiska debatten fanns ett motstånd från de som hävdade att det var hädelse att säga att människan själv kunde avgöra vad som var fel och rätt, eller att det mänskliga förnuftet kunde ha en plats när det enbart var gud som hade den insikten. Dessa s.k. Ash’ariter (eng: Ash’arite), hävdade vidare att det inte kunde finnas någon fri vilja när gud var allsmäktig. Likaså anklagade man sina teologiska motståndare för att undergräva guds allsmäktighet och felaktigt hävda att människans fria vilja kunde leda henne rätt. Eftersom gud var allsmäktig och var den som – via Mohammed, guds budbärare – givit människan nyckeln till ett gudfruktigt och gott liv (nedskrivet i koranen), var det ett grovt brott att implicera – som den grekiska filosofin gjorde och Mu’tazaliterna tagit efter – att förnuft och fri vilja hade en roll att spela härvidlag. Principen är att världen är skapad av gud och därför tillhör honom. Det finns alltså inte en världslig och en religiös existens; en sådan separation ”skulle vara oförenlig med tron på Allah”. Istället slogs fast att koranen skulle läsas och förstås ordagrant och utan förbehåll.

Båda sidor citerade flitigt ur koranen och haditherna, men slutresultatet blev att den Ash’ariska skolan ”vann” denna teologiska strid och därmed ”stängde dörren” till vidare tolkningar av religionen. En nyckelperson i den striden var den kände teologen Abu Hamid al-Ghazali (1058-1111), vars skrifter låg till grund för den seger som den Ash’aritiska skolan vann. Med denna seger försköts förnuft och rationalitet samt den fria viljan ut i periferin och gjorde islam mottaglig för islamismen och dess oförsonlighet. Islam var färdigtolkad och principen som kallas taqlid slogs fast; alltså läran om att blint följa sin föregångare.

Idag utkämpas denna strid fortfarande inom islam, men med de reformerta krafterna i minoritet och med svagt eller inget stöd i väst. Individer som Maajid Nawaaz, Sarah Haidar, Kenan Malik och vår egen Hanna Gadban argumenterar för en reformerad syn på islam där en tolkning i linje med moderna, rationella och förnuftsbaserad logik får en plats. En plats som alltså en gång fanns tillgänglig i islamisk idédebatt.

Denna diskussion har fått ny fart efter IS framgångar och den globalt spridda islamistiska terrorn. Och så sent som för tio år sedan tog en rad arabiska forskare upp problemen med de förödande konsekvenser de Ash’aritiska tänkarnas intellektuella seger fört med sig för de islamiska ländernas folk. I de s.k. Arab Regional Human Development Reports beskrivs de tre fundamentala brister som länderna i arabvärlden lider av; brist på yttrandefrihet; brist på kunskap och brist på kvinnors frigörelse. Alla faktorer som, åtminstone delvis, kan hänvisas till fientlighet gentemot frihetliga och upplysningsmässiga teorier samt ett direkt ifrågasättande av naturvetenskaperna.

Svaret på den inledande frågan kan därmed delvis besvaras med att det våld och den terror i guds namn, och som idag domineras av islamister, dels har ett teologiskt ursprung i de idémässiga konflikter som islam utkämpade under medeltiden. Dels är de en konsekvens av de därmed logiskt sammanhängande tankarna om en gud människan enbart har att lyda, och i vars efterföljd striden – och därmed våldet – har en given plats eftersom det gudomliga projektet – en sann islamisk stat – ständigt utsätts för angrepp.

I efterdyningarna av den s.k. arabiska våren 2011 uppstod, för en kort period, en känsla av att arabiska, muslimska länder nu hade en chans att ändra på sekler av auktoritära och repressiva regimer att göra rent hus med religiösa dogmer – fastslagna i en mörk medeltid – och att öppna den dörr som al-Ghazali et.el slängde igen på 11- och 1200-talet. Så blev det inte. Som Kanan Makiya skrev i New York Times 19/8 i år:

Why and when and how did Arab politics take such a bad turn as to make the outcome of the Arab Spring of 2011 turn out so bleakly? We Arabs have not asked, much less answered, those questions yet.

 

Post Scriptum:

Denna artikel får såväl citeras som delas i sociala medier. Du kan även ladda ner den med källhänvisningar för eget bruk.

Denna form av artiklar kommer utgöra den sektion på Ledarsidorna.se som är under uppbyggnad. Tyngre artiklar, som kräver mer av läsaren, och som går på djupet med genomarbetade faktaunderlag i olika ämnen. 

Om författaren

Magnus Norell
Magnus Norell
Magnus Norell är forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och vid The Washington Institute for Near East Policy. Han har specialiserat sig på frågor som rör terrorism, politiskt våld och säkerhetspolitik i Mellanöstern och Centralasien. Han är även kolumnist för Utrikesbloggen.se.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.