Media, religiös arrogans och liberal kolonialism

“Sedan länge utbildas präster vid svenska universitet. En motsvarighet för imamer har flera gånger varit på tapeten. En statlig utredning, ”Staten och imamerna”, som presenterades 2009 avrådde med hänvisning till statens konfessionella neutralitet”.

Så skriver DN:s ledarkrönikör Matilda Molander i torsdagens DN i en signerad kolumn. Det bör betecknas som anmärkningsvärt att DN:s ledarredaktion rent kvalitetsmässigt släpper igenom direkta osanningar i sin ambition att driva opinion för en skattefinansierad imamutbildning. Av flera skäl.

Att studera till präst är inte en fullt ut statligt finansierad utbildning vilket DN:s Ledarredaktion påstår genom Molander. Den största delen av prästutbildningen, drygt fyra år, utgörs av studier i teologi/religionsvetenskap vid universitet eller högskola. Den första delen av utbildningen – den religionsvetenskapliga utbildningen, finns vid universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå. Även i Stockholm kan man läsa hela den religionsvetenskapliga utbildningen. Men den innebär inte att den studerande blir präst.

Den andra delen – den praktisk – teologiska utbildningen ges vid Pastoralinstituten  i Uppsala och Lund (Svenska kyrkans utbildningsinstitut). Denna utbildning är den som gör en teologie kandidat till präst, ingen annan. Pastoralinstituten finansieras av Svenska Kyrkan. Inte staten vilket DN:s Ledarredaktion påstår.

Kyrkan har sedan länge ansvarat för sin egen prästutbildning. Detta förstärktes i och med att kyrkan formellt skildes från staten 2000. En kunskap som näppeligen kan ha undgått någon. Ärkebiskop Antje Jackelén och DN:s Ledarredaktion driver idag opinion för en tillbakagång till den ordning som rådde innan den formella separationen och i direkt strid mot tanken om den svenska sekulära demokratin.

I den tanke som DN:s Ledarredaktion driver, ligger vidare en god portion arrogans och kolonialt synsätt gentemot islam: Varför behöver de en speciell utbildning alls? Och varför ges inte muslimer den tilltron att de själva, i likhet med svenska kyrkan och alla andra religiösa samfund, klarar av sin egen religiösa utbildning?

Sedan flera år driver olika organiserade muslimska institutioner tesen att islam måste få en särskild (statsstödd) plats i samhället. Det är en tes, och ett sätt att arbeta, som organiserad islam, företrädesvis den islamistiska varianten, har följt sedan det muslimska brödraskapet etablerade sig i Europa efter andra världskriget. Grundläggande principer i den diskussionen är att retoriskt använda sig av termer som ”vi muslimer” och ”islam” som om det endast finns en definition av dessa termer. Det faktum att organiserad islam i Sverige omfattar en minoritet av landets muslimer, gör det än mer anmärkningsvärt att andra religiösa samfund aningslöst (eller medvetet) anammar denna syn på islam som utesluter de flesta muslimer.

Islam är en lika fragmenterad religion som de övriga abrahamitiska religionerna.

Det faktum att det ens behöver påpekas – 16 år efter kyrkans formella avskiljande från staten och ca 250 år efter att upplysningen öppnat dörrar i landet och vädrat ut unkna idéer och påbörjat den långa kamp mot verklig frihet och demokrati vi nu har – att en sekulär stat inte längre lägger sig i hur religiösa samfund utbildar sina ledare, är ett illavarslande tecken på hur svagt försvaret är för de värden som givit oss det goda samhälle vi har idag.

Religiösa samfund må ha vilka idéer de vill och tillbe vilka gudar som helst. Men att svenska skattebetalare ska stå för kostnaderna för dessa samfunds utbildningar är en bisarr tanke som det tagit oss några hundra år att befria oss ifrån. Den marsch tillbaka mot brons- och järnåldern (då dessa religiösa tankevärldar föddes) som vissa företrädare för judendom, kristendom och islam nu påbörjat, påhejade av bland annat DN:s och Aftonbladets ledarredaktioner, bör snabbt bemötas. Den demokratiska sekulära konfessionslösa staten är den enda och bästa garanten för allas frihet att tillbe, eller inte tillbe, vem eller vad som helst.

För att citera Thomas Jefferson:

But it does me no injury for my neighbor to say there are twenty gods or no god. It neither picks my pocket nor breaks my leg.

 

Redaktionen Ledarsidorna.se

Johan Westerholm, chefredaktör och ansvarig utgivare

Peter Andersson, ekonomijournalist och kolumnist, tidigare SR Ekonomiredaktion samt Strix television

Helene Bergman, författare och GAPF-ambassadör, krönikör och journalist

Chris Forsne, krönikör, tidigare bland annat Nordafrika- och Pariskorrespondent för SVT

Kjell Nilsson Mäki, Illutratör

Magnus Norell, krönikör, docent i statsvetenskap med inriktning på terrorism och säkerhet (Norells hemsida

Mikael Wilmarsgård, fotograf

 

Ledarsidorna.se vill tacka alla engångs- och månadsdonatorer.

Det är med Er hjälp vi har tagit oss så här långt. Men resan har bara börjat för oss. Nu, mer än någonsin tidigare, krävs oberoende röster för att försvara det sekulära samhället. 

 

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.