Peter Andersson: Perverterad samhällsmoral

Gymnasieminister Aida Hadzialic avgår efter att ha åkt dit för rattfylla. Promillehalten låg på 0,2,  precis på den lagliga gränsen. Aida Hadzialic tar alltså ansvar för sina gärningar. Det är vackert, men det väcker också frågor om hur samhällets moraluppfattning ser ut. Vad har hänt med de som har orsakat samhället och folket verkliga, riktigt stora, skador? Ingenting. Trots att vi talar om kostnader på minst 100-tals miljarder, troligen tusentals om alla effekter läggs samman.

Mot Hadzialic agerande skall vi se staten har förvaltats bara under de senaste 15-20 åren av andra politiker. Stora delar av skattebetalarnas pengar har förslösats i en rasande takt, märkliga affärer har förblivit outredda och så vidare. Vilka konsekvenser har det fått för de ansvariga?

Vi tar ett axplock.

– Telia – vid noteringen av Telia år 2000 sattes teckningskursen till 85 kronor/aktie. Dåvarande näringsminister Björn Rosengren döpte aktien till ”folkaktien” och lovade en kursuppgång på 10-15 procent. Redan dagarna efter började fallet och folkaktien har aldrig återhämtat sig. Idag handlas aktien till en kurs på strax över 39 kronor.

Björn Rosengren tecknade aldrig själv några aktier i bolaget. Idag förklarar han det med att det skulle ha sett illa ut om det hade blivit en ordentlig vinstaffär. Han hävdar också att han ångrar börsnoteringen. Det är ju en tröst för alla de människor som trodde på hans prognoser men som istället fick se delar av sitt sparkapital halveras. Sedan kan man också ifrågasätta hur man kan sälja ett bolag som skattebetalarna redan äger till just skattebetalarna. Men det är en annan diskussion. Björn Rosengren är idag mångmiljonär. Efter sin avgång från regeringen har han under många år fungerat som huskonsult åt Stenbecksfären.

– År 2009 köpte statliga Vattenfall nederländska Nuon. Prislappen var 89 miljarder kronor. Affären godkändes av dåvarande näringsminister Maud Olofsson 7 år senare har värdet skrivits ned med över 50 miljarder. Till detta kommer ytterligare nedskrivningar som Vattenfall tvingats till på grund av ägaren – staten – i sin egenskap av lagstiftare genom skattepålagor och forcerad  subventionerad utbyggnad av vindkraft (där elkonsumenterna via elcertifikaten tvingas stå för fiolerna) har gjort kärnkraftsdelen olönsam. Totalt har Vattenfalls värde under de senaste fem åren minskat med runt 100 miljarder kronor.

Maud Olofsson har i efterhand beklagat affären. Landets fattigpensionärer, som drabbas bland annat i form av uteblivna förstärkningar av AP-fonderna, förstår säkert hennes plåga.

– Så har vi den svenska sjukvården. Att här gå in på alla detaljer blir för långt – det är snarare ett ämne som behöver avhandlas i ett hundratal doktorsavhandlingar i olika ämnen (nationalekonomi, företagsekonomi, sociologi, statsvetenskap mm). Även om dessa skulle skrivas så är det inte alltför fantasifullt att sjukvårdens kris ändå skulle framstå som obegriplig, med tanke på kostnadsbilden. Vi håller oss därför till bygget av Nya Karolinska.

Beslutet fattades 2010 och samtliga partier i Stockholms läns landsting stod bakom. Klang och jubel, här skulle Europas modernaste sjukhus byggas, en förebild och modell för alla efterblivna länder i Europa. Sjukhusets kapacitet skulle enligt politiker och chefstjänstemän skulle nästan kunna nå Jesu nivå på mirakel (ta din säng och gå!) Och kostnadseffektivt skulle det bli, eftersom nu skulle det finansieras enligt en ny modell: offentlig-provat samverkan (OPS). Detta innebär att privata intressen är med om finansieringen mot att de får bygguppdrag och vissa uppdrag inom drift och underhåll. Kostnaden för detta drömsjukhus skulle landa på 14,5 miljarder kronor.

Idag står det klart att kostnaden kommer att landa på över 60 miljarder. Det är något dyrare än ursprungskalkylen på 14,5 miljarder, närmare bestämt nästan 315 procent dyrare. Samtidigt får Nya Karolinska färre vårdplatser än gamla Karolinska. 

År 2010 var som sagt samtliga partier i landstinget överens om bygget. Idag skyller alla på varandra, partier på andra partier, chefstjänstemän på politiker, politiker på chefstjänstemän, landstinget på Skanska, Skanska på landstinget och så vidare.

Och det ansvariga sjukvårdslandstingsrådet, Filippa Reinfeldt, har avgått och är idag PR-konsult.

Rikspolischef Dan Eliasson, tidigare socialdemokratisk statssekretare, är en spännande person med många strängar på sin lyra (ja, han har en (o)musikalisk bakgrund och är en av upphovsmännen bakom låten Knulla i Bagkok). I sin tidigare befattning som generaldirektör för Migrationsverket skapade han ett mångomvittnat kaos i verksamheten när han bestämde att myndigheten skulle leka näringsliv och använda sig av den så kallade lean-metoden (känd från industrin). Lean-metoden är synnerligen effektiv i industriell verksamhet där processer är föutsägbara, men frågan är om den lämpar sig lika väl i utredningsverksamhet. I Migrationsverkets fall ledde införandet till att korta handläggningsperioder (genomströmningstider) prioriterades framför kvalitet och rättssäkerhet i utredningar. Att få fram ett snabbt beslut blev helt enkelt viktigare än att fatta rätt beslut. Eliassons framfart är förmodligen en av förklaringarna till att inga åldersuppgifter ska ifrågasasättas om uppgiftslämnaren ser ut att vara under 40 år. (För den som är intresserad av Migrationsverkets verksamhet rekommenderas läsning av den tidigare asylhandläggaren Egor Putslovs blogg.

Eliasson vandrade vidare. Nu till gd-posten på Försäkringskassan – en av Sveriges största myndigheter. När polisen utredde misstänkta brott inom myndigheten upptäcktes plötsligt att ledningen under Eliasson låtit radera miljontals mail – helt i strid med grundlagen. Därmed försvann stora delar av spårbarheten i de ärenden som intresserade polisen. Dan Eliasson förklarade det hela med att rättsläget var osäkert. Det är nog få jurister och statsvetare som håller med om det.

Intet av ovanstående hindrade att Dan Eliasson fick en ny fjäder i hatten, posten som rikspolischef. Under denna tid har han bland annat hunnit med att offentlig begråta en mördares olyckliga bakgrund, försöka stoppa våldtäkter och sexuella ofredanden via magiska armband och gratulera sig själv till att polismyndigheten – trots semestertider – har haft en sällsynt framgångsrik sommar. Man har bland annat satt ett nytt svenskt rekord i bilbränder, antal anmälningar om våldtäkter och sexuella ofredanden. Ja, man har till och med upprätthållit ordningen så exemplariskt att bara en person dog på grund av att räddningstjänsten inte kunde ta sig fram till en pågående brand. Det kunde ju faktiskt ha varit två eller tre döda om polisinsatsen inte varit så framgångsrik.

Rikspolischefen bör harangeras för sin positiva inställning. I varje läge lyckas han se det halvfulla glaset. Vanliga tråkmånsar hade förmodligen börjat fundera på hur törsten ska släckas när glaset är tomt. Men sådana petitesser är bara till för folk som tänker mindre tankar än allas vår Dan Eliasson.

– Utöver dessa exempel har vi de nästintill okalkylerbara kostnader som har uppstått till följd av de öppna hjärtanens politik (vi ska inte vara småsinta och prata om haveri och systemkollaps – det är missvisande. Vi har råd – allt annat är rasism! Rödvinspriset har inte stigit och julgranarna har inte brunnit. De öppna hjärtanens politik har även lett till omfattande problem inom bland annat sjukvård, rättsväsende och utbildningssystem. Men att påpeka det är att ”gå mörka krafter till mötes”, så vi tar inte upp det här.

– Sedan har vi Försvarsmakten. När dåvarande ÖB, Sverker Göransson, tog bladet från mun och berättade att det svenska försvaret kan slåss mot en angripare i en vecka, på en plats och mot en enda anfallsriktning blev det ett ramaskri. Plötsligt stod det klart för svenska folket vad en rekordsnabb avrustning hade lett till. Kanske inte bara för svenska folket. Kanske även för ansvariga politiker. Det går att fråga sig om dessa överhuvudtaget begrep vad de fattade beslut om när de drev igenom de senaste försvarsbesluten. Till exempel lovade dåvarande statsminister Göran Persson 2002 att Sverige skulle bidra med ett fältsjukhus vid en en eventuell FN-insats i Irak. Löftet togs tillbaka i samma ögonblick som Persson fick klart för sig att Sverige har gjort sig av med samtliga fältsjukhus. Ett beslut som Persson själv varit delaktig i.

Listan över statliga vansinnesaffärer de senaste 15-20 åren skulle kunna göras hur lång som helst. Vem som har haft regeringsmakten tycks inte ha påverkat graden av misslyckanden. Det som också är gemensamt är att i samtliga fall, verkligen samtliga, har inte något ansvar utkrävts. Ingen har straffats för tjänstefel, försumligheter och ibland det som borde vara straffbar dumhet. Däremot har kostnaderna – bland annat i form av dålig pensionsutveckling, havererade skolor, långa sjukvårdsköer, bostadsbrist, ökad våldsbrottslighet, försämrad samhällsservice mm – landat i knäet på dem som inte har varit ansvariga, skattebetalarna, det vill säga de som i ett system med indirekt representation betalar politiker för att ta ansvar.

Gymnasieminister Aida Hadzialic avgår däremot på grund av 0,2 promille alkohol i blodet. Sett i ljuset av allt annat som har hänt vårt samhälle så framstår hennes förseelse som ytterst försumbar. Men hon tar ansvar och det hedrar henne. Men det säger också något helt annat om en del andra politiker. Och tyvärr också en moralsyn som har blivit perverterad.

Om författaren

Peter Andersson
Peter Andersson
Peter Andersson är ekonomijournalist med 25 års erfarenhet. Han har tidigare bl a arbetat som reporter på Dagens Eko, som bitr. redaktionschef på Reuters, producent på SVT:s Dokument inifrån och TT. Han har även skrivit boken Tetra - historien om dynastin Rausing (med Tommy Larsson).

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.