Recension av Dan Korn, “Svensk kultur, en förutsättning för integration”

Under sommaren blev det plötsligt återigen modernt att tala om svenska värderingar. Inom vänsterkretsar gick det kalla kårar längs ryggraderna. Men när Jonas Gardell grep in (Expressen 2016-07-11) och förklarade att det som kallas ”svenska värderingar” i själva verket är universella värderingar steg jublet på Hummerknivsöder (platsen där rödvinet aldrig stiger i pris, ni vet). Nu gör folklivsforskaren och rabbinen Dan Korn ett litet, men ambitiöst, försök att förklara vad svenska värderingar är. Även om han själv föredrar det bredare begreppet svensk kultur.

I skriften Svensk kultur, en förutsättning för integration (Timbro 2016) benar Korn på ett stillsamt sätt ut begreppen. Han vänder sig redan i början av skriften mot dem som hävdar att det inte skulle finnas något som vi kan samla under begreppet svensk kultur. Stora delar av resonemanget tar avstamp i ett anförande som hölls av överintendent Ingrid Lomfors vid reeringens konferens i oktober 2015 för att skapa bättre förutsättningar för den stora mängd asylsökande som anlände under hösten. Bakom Lomfors projicerades tre punkter:

  1.  Invandring är inget nytt
  2.  Vi är alla en konsekvens av invandring
  3.  Det finns ingen inhemsk svensk kultur

Dan Korn konstaterar:

”Rubriken för Lomfors tal var ”Vi har gjort det förr”. För att skapa ett öppnare samhälle och ett medel mot främlingsfientlighet försöker man alltså framställa Sverige som ett land som har gjort det förr, det vill säga tagit emot invandrare i stora skaror. I det sammanhanget anses det viktigt att påpeka att det inte finns någon ”enhetlig, inhemsk kultur som går tillbaka på urminnes tider”. Kulturen uppfattas som ett motstånd som måste brytas ner för att bereda vägen för ett öppnare, mångkulturellt samhälle. Man vill så väl, men resonemang som bygger på lögner och undertryckande av obehagliga fakta har aldrig i historien varit förnuftiga.

Att förneka den svenska kulturen är en tradition vars ursprung Korn i mångt och mycket härleder till Esaias Tegnérs hyllningar av Gustav III:s frankofila hov. Traditionen utvecklades sedan av Strindberg som var en så ivrig kritiker av allt svenskt att han mer eller mindre förnekade att det fanns något svenskt (Strindbergs förnekande av det specifikt svenska blir något märklig med tanke på vad han sagt i ett annat sammanhang: ”jag behöver resa för att laxera Sverige och svensk dumhet ur mig”. Om inget svenskt fanns så kan ju knappast heller dumheten ha varit specifikt svensk?)

Efter andra världskriget blev det riktigt svårt att framhäva nationen. Nazismen och fascismen spökade i skuggorna. Det problematiska med den inställningen är dock att man glömmer att nazisterna bekämpades och besegrades av en annan sorts nationalister; Churchill och Roosevelt. Glöm inte heller supernationalisten de Gaulle. Nationalismen framstod samtidigt som en fiende till drömmen om den nationslösa klassgemenskap som odlades i öst-Europa.

Under tiden som den kommunistiska drömmen levde i öst försökte man sig på ett unionsbygge i väst. Men det stötte på sina egna problem: 

”Det visade sig vara svårt att skapa en europeisk identitet, inte minst därför att identiteten och kulturen är så nära förknippad med språket. Därför blev det i stället ett europeiskt projekt att försöka riva ner, eller ”problematisera” de nationella kulturerna. Kulturerna nedvärderades och böcker som skulle visa att nationerna alltid har varit invandrarland skrevs över hela Europa.”

I senare tid har allt detta toppats av postmoderna teorier som säger att allt, inklusive nationer, är konstruktioner. Dan Korn sammanfattar elegant, men underkänner resonemangen.

Istället, tycks Korn mena, måste vi erkänna att det finns en specifik kultur. Den är i och för sig byggd av olika element, varav många är hämtade utifrån. Men just den blandning av element som finns i Sverige, ja, den finns just bara i Sverige. Visst, de röda stugorna med vita knutar är indirekt inspirerade av franska adelspalats, men det är bara här de finns. Visst, köttbullar och kåldolmar lärde vi oss av turkar, men dagens köttbullar och kåldolmar är unikt svenska eftersom grundidén kommer från Turkiet men rätterna tillagas med de råvaror som finns till hands i Sverige. Och så vidare.

De ivrigaste förnekarna av svensk kultur gör det förmodligen i någon sorts missriktad välvilja. Genom att förneka sin egen kultur inbillar man sig att invandrare ska känna sig mer välkomna. Han tar bland annat ett av Fredrik Reinfeldts mer berömda uttalanden som exempel: 

”När han just hade valts till statsminister besökte han Södertälje, där han i den invandrartäta stadsdelen Ronna sade: Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån. 

I reportagen från besöket i Ronna nämns inte Esaias Tegnér, men att det var dikten av honom Reinfeldt hade i tankarna, behöver vi inte tvivla på. Reinfeldts uttalande är ett mycket vackert exempel på en vanlig svensk tro på att om man förnekar svenskt kulturarv, är det en medicin mot främlingsfientlighet och ett medel för att åstadkomma ett friktionsfritt multikulturellt samhälle.”

Illusion, menar Korn, och påpekar att bland de främsta ivrarna för svensk kultur finns människor som flytt från tyrannier och mindre utvecklade länder. Han tar till exempel Mustafa Cans uppskattade sommarprogram som exempel på detta. I programmet beskriver Can sitt möte med svensk kultur som omvälvande och fortsätter med att berätta hur han som barn sög i sig klasssisk svensk litteratur och på det viset började förstå det märkliga landet han hade hamnat i.

Istället för att ta detta till sig har den svenska offentligheten bestämt sig för att förneka både svensk kultur och i bland till och med förneka att det finns något sådant som ett svenskt folk. Författarinnan Katarina Mazetti har till och med hävdat att det nästan inte finns någon svensk som tre generationer bakåt inte har någon invandrare i familjen. Indirekt påstod hon också i samma krönika att hade det inte varit för invandringen så hade svenskarnas genomsnittliga IQ legat på 70.

Korn konstaterar, i mina ögon helt riktigt, att varje gång det fälls uttalande à la Reinfeldt eller Mazetti så jublar de som han kallar ”Sverigevännerna”. Och invandrare blir lika förvånade som när de på Nationaldagen tvingas dansa indiandanser och äta afghansk mat i något kommunalt arrangerat nationaldagsfirande som ska ”motverka rasism”. Vart tog Sverige vägen, undrar de?

Dan Korn menar att den svenska självutplåningen och kraven på att majoritetssvenskar måste upphöra eftersom det bara är kontraproduktivt trams. Utan en stark egen identitet kommer Sverige aldrig att kunna få invandrare att smälta in i samhället. 

”Vill man skapa ett verkligt inkluderande samhälle måste man göra tvärt emot det svenska receptet att förneka svensk kultur och samtidigt försöka tvinga svensken att assimilera sig in i det mångkulturella. Om man bejakar det egna kulturarvet får majoritetssvensken ”kompetens och livserfarenhet” att bidra med. Mångkulturen är inte något vi kan välja eller avstå från, eftersom det är ett faktum att människor av olika bakgrund numera lever tillsammans. Men en glädje för den svenska kulturen kan skapa en positiv självbild för svenskar. Och en positiv självbild behöver vi, både som individer och som gemenskap. Då kan man börja med att erkänna att det finns svenskar.”

Korns skrift är inte stor, men sprängfylld av fakta och kloka tankar. Och gratis. Det är bara att ladda ned den på Timbro.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.