Ann Heberlein: Rasism som rasism

Ann Heberlein. Foto: Eget

En tidig kväll i september stod jag och min dotter vid ett övergångsställe i centrala Lund och väntade på grönt ljus. Hundvalpen snodde runt våra fötter och vi var upptagna med att analysera dagens ridning. En blond, medelålders kvinna och henne lika blonda tonårsdotter stod alltså lugnt och laglydigt vid ett övergångsställe med en hundvalp i koppel när en svart bil kommer farande.

En man sticker upp huvudet ur takluckan och vrålar

”Jävla blondiner!”

så högt att den äldre man som kom cyklande samtidigt nästan föll omkull av pur förskräckelse.

”Det var säkert någon som är arg för något du skrivit”

sade min luttrade fjorton år gamla dotter när vi talade om händelsen över middagen. Både hon och jag är tyvärr vana vid att människor som ogillar mina åsikter tar sig rätten att ge sig på mig – men det här var något annat. Jag finner det osannolikt att någon som bara sett mig på bild känner igen mig osminkad och i ridkläder. Det här handlade inte om vad jag gör, skriver och debatterar, utan om vad jag är, en blond kvinna.

Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

Jag har varit med om liknande händelser förr. ”Svennehora”, ”jävla rassehora”. Ovälkomna inviter som, när de avvisats, lett till kränkande tillmälen och ibland handgripligheter. Avsändarna har ofta varit människor med ett icke-europeiskt utseende.

Ibland har jag tänkt att jag skulle samla ihop mina och andra blonda kvinnors upplevelser – ungefär som Fanna Ndow Norrby gjort i boken ”Svart Kvinna” där hon och andra svarta kvinnor berättar om de fördomar, kränkningar och rasistiska påhopp de får utstå.

Eller kanske skriva en debattartikel, som Jiang Millington, adopterad från Sydkorea, gjorde i Expressen (9/1 2016) där hon beskriver de ruskiga attityder svenska män hyser i relation till asiatiska kvinnor.

Jag har hittills valt att hålla tyst, skakat av mig påhoppen och kommentarerna och gått vidare. Den här gången valde jag att berätta. Jag skrev om händelsen på min facebook, och det visade sig att andra blonda kvinnor känner igen sig, tragiskt nog. En av mina facebookvänner, en ganska välkänd poet och antirasistisk aktivist återgav min berättelse på sin vägg. Diskussionen som utspann sig där påminde mig om varför jag tidigare valt att inte berätta när jag blivit utsatt för kränkande behandling på grund av  mitt utseende, min ”ras” om man så vill.

”Jag blir så trött”, ”Finns hon på riktigt?”, ”rasist” var några av reaktionerna.

Min upplevelse ifrågasattes och förringades av människor som annars är profilerade antirasister. När jag gav mig in i diskussionen med en handfull ”antirasister” fick jag veta att jag ska hålla tyst och inte gnälla, att det är löjligt att jag tycker synd om mig själv och att jag verkar trivas i offerrollen. När jag hävdade att alla människor, oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning och politisk åsikt har samma rätt till respekt och samma rätt att vistas tryggt i det offentliga rummet fick jag veta att jag är ”priviligierad” och därför inte har någon talan.  Jag ska alltså, enligt dessa aktivistiska antirasister, helt enkelt tåla att bli kränkande behandlad eftersom jag tillhör den ”ras” som har ”makten”.

Resonemanget är naturligtvis orimligt. Rasism är förkastligt oavsett vem som drabbas. Ett samhälle kan aldrig acceptera att någon blir kränkt med hänvisning till dennes färg, ras, etnicitet eller vad man väljer att kalla det. Det är sannolikt vanligare att människor som har en annan etnicitet än svensk blir utsatta för rasism och hatbrott – men etniska svenskar är inte förskonade. Enligt Susanne Gosenius, samordnare för hatbrott vid polisen i Malmö, utgör cirka en procent av alla anmälda hatbrott, brott mot etniska svenskar (SDS 13/3 2016). Gosenius menar att det sannolikt finns ett mörkertal här. Vi är inte vana vid att tänka att etniska svenskar utsätts för rasism. Den tolkningen ligger helt enkelt inte nära till hands.

Det handlar också om polisens och åklagarmyndighetens oförmåga att hantera den här typen av brott. Jan Helin hävdade att IKEA-morden var ett exempel på hatbrott mot etniska svenskar (AB 25/10 2015). Mördaren Abraham Ukbagabir angav själv som motiv att hans offer ”såg svenska ut”. Den 53-åriga kvinnan och hennes son blev alltså mördade för att de var svenska. Ändå underlät åklagaren att ta med det motivet i åtalet. Ivar Arpi skriver i en kolumn (SvD 16/12 2015) om en våldtäkt på en kvinna i Strängnäs som borde klassificeras som hatbrott.

”I´m gonna fuck you, little Swedish girl”

sade en av de två asylsökande männen som våldtog henne i en skogsdunge. Detta beaktade dock inte åklagaren, och media rapporterade mycket knapphändigt om denna dimension av våldtäkten.

Ett samhälle som aspirerar på att vara rättvist bör tillerkänna alla medborgare samma rättigheter, liksom samma skyldigheter bör krävas. Principen att ingen får kränkas, särbehandlas eller diskrimineras med hänvisning till essentiella egenskaper som kön och etnicitet måste, för att vara trovärdig, gälla alla medborgare. Att dessa självklara och grundläggande premisser inte delas av alla i vårt samhälle är chockerande.

Incidenten vid övergångstället i Lund har jag skakat av mig för länge sedan – men den makabra diskussion som utspann sig på min antirasistiske väns facebooksida angående det omöjliga i att en vit kvinna skulle bli utsatt för rasism kommer jag sent att glömma.

 

Ann Heberlein

Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Post scriptum

Alla krönikörer arvoderas i enlighet med för var tid gällande branschavtal. Någon annan hållning är omöjlig för mig som socialdemokrat. Det är ni donatorer som gör detta möjligt för mig, att kunna publicera konsekvensneutral journalistik och såväl nyheter som kolumner som ligger före i debatten.

Alla bidrag, historiska och framtida, går direkt in i verksamheten.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.