Ett ovärdigt uppträdande

Featured Video Play Icon

I spåren av höstens och vinterns flyktingkris har svenskarnas attityd till landets flyktingsmottagande och invandringspolitik svängt jämfört med förra året, visar en undersökning som Aftonbladet/Inizio gjort. Färre svenskar är nu villiga att själva hjälpa till med exempelvis pengar och kläder. Samtidigt vill tre av fem svenskar att vi ska släppa in färre flyktingar i landet. De två statsbärande partierna följer, om än senfärdigt och motsträvigt opinionen. Men kommer det räcka?

Samtidigt, i Tyskland, går AfD – Alternative für Deutschland, om Förbundskansler Angela Merkels CDU. AfD gick starkt framåt i delstatsvalet i med Mecklenburg-Vorpommern med 21 procent av rösterna, medan Angela Merkels kristdemokrater, CDU, fick strax under 20 procent. Detta trots att Merkel gjort vad hon anser hon kunnat för att följa med i opinionen. Merkel är, trots de begränsningar hon infört, förknippad med ett för alla öppet och gränslöst Europa. Inte helt olikt den svenska regeringens situation.Under hösten 2015 ville migrationsminister Morgan Johansson först inte kännas vid ”något tak” för migrationen samtidigt som statsminister Stefan Löfven inte ”ville bygga murar”. Sedan dess har Johansson definierat ett tak om att 200 000 migranter skulle få systemen att ”kollapsa” samt att det från statsministern hörs knappt ett pip i ärendet längre.

Vägen till att ha en av Europas mest rigida migrationslagstiftningar har haft en snårig, och långsam, väg.

Regeringen har, med stöd av främst Moderaterna, i praktiken anammat större delarna av Sverigedemokraternas valmanifest från 2014. Med förslag som gick lika långt som de mest extrema Sverigedemokraterna. Regeringen hade på ritbordet en avstängning av Öresundsbron, något som gick väsentligt längre än Sverigedemokraterna om vi bortser från Gunilla Schmidt, SD i Åstorp. Schmidt riskerade uteslutning efter sitt förslag om att montera en kulspruta på bron och lämnade efter uttalandet självmant SD och är nu politisk vilde då hon valt att behålla merparten av sina politiska uppdrag.

Under förra veckan kunde vi dessutom se en milt sagt obsolet debatt. Tomas Eneroth, S, Anna Kinberg Batra, M, Ebba Busch Thor, KD, med flera valde att debattera om vem som inte kommer att samarbeta med SD 2018. Ingen av dessa politiker visar, trots de enorma utmaningar som väntar kommunerna i form av integrationsproblemen, de närmaste åren någon närmare omtanke utan fokuserar på ett valresultat om två år istället. Ovärdigt uppträdande. Om politik hade en regelbok borde detta uppträdande föranleda matchstraff för samtliga.

Hanif Bali, M, och jag hade denna fråga uppe under 2015 års Almedalsvecka och vi var rörande överens om att det var ovärdigt våra respektive partier att fokusera på Sverigedemokraterna när det finns så mycket annat att ägna värdefull tid åt. Som migrationen, som integrationen, som jobben, som bostäderna, som skolan och inte minst framtidens pensionssystem. Såväl regeringen som Alliansen visar väljarna ett stort mått av förakt, präglad av postmodern elitism, när de inte klarar av att förhålla sig till reella och uppenbara problem samtidigt som de bägge spurtat in i Sverigedemokraternas förslagskorridor.

Skall dessa partier, kanske framför allt S och M, klara sig ur denna knipa med trovärdighet i behåll krävs något så oerhört smärtsamt som personalutbyte. Vare sig migrationsminister Morgan Johansson eller statsminister Stefan Löfven har längre någon trovärdighet kvar. Inte heller Anna Kinberg Batra har några större mängder av den varan. Som Angela Merkel i de tyska väljarnas ögon.

För socialdemokraterna är situationen ännu värre totalt sett. Inför kongressen 2017 krävs en helomvändning av partiprogrammet och tidigare kongressbeslut. Kongressbeslut baserade på en oändlig tillgång på resurser. Dessa kongressbeslut baserades på en postmodernistisk drömvärld där allt var möjligt. Nu sitter S i regering och då är det inte lika roligt längre. På fjorton månader skall Stefan Löfven vända skutan vilket förutsätter dels hårt arbete från partiledningens sida att lägga fram ett relevant partiprogram men även på ombuden och socialdemokraternas basorganisation, Arbetarekommunerna. Ombuden måste ha med sig motioner till kongressen med realism, inte relativistisk postmodern identitetspolitik. I praktiken en helomvändning av den tidigare så kaxiga retoriken måste bytas till pragmatisk regeringskonst. På samma sätt som duon Löfven – Johansson har låg trovärdighet har även Anna Kinberg Batra ett lågt anseende. Skolad och utvald som Fredrik Reinfeldts efterträdare har hon sedan 2006 varit förespråkare för de öppna gränsernas politik. På ett år har även hon valt att spurta in i Sverigedemokraternas tidigare förslagskorridor.

Skulle Kinberg Batras och Stefan Löfvens spurt kunna omformuleras i idrottstermer skulle de vara guldmedaljörer på samtliga sprintdistanser om politik vore en OS-gren.

Vare sig moderaterna eller socialdemokraterna har något att yvas över när vi ser på det tyska delstatsvalet. Opinionen har sedan länge svängt bort från dessa partiers tidigare huvudlinjer och väljarna visar tecken på en trötthet på hur, och vilka, som svänger. Risken är stor att bägge gör en ”Merkel” 2018 om inte respektive partier kan börja föra fram nya namn, namn som inte är belastade med de otaliga positions- och åsiktsförändringar vi tvingats genomlida sedan 2014. Det dessa företrädare kallade rasism 2014 är den politik de genomför idag.

Socialdemokraternas och Moderaternas respektive partiledningar förtjänar skoningslös kritik för hur de hanterat situationen och hur de förhåller sig till det som ligger framför oss. Alla fakta som krävs, och all kunskap, finns redan i samhället men, dessvärre, inte nödvändigtvis inom dessa partiledningar.

Ovärdigt seriösa och ansvarstagande partier är sannolikt en mild omskrivning av hur dessa ledningar, på ett personligt plan, har mött väljarna genom att släppa ett helt politikområde, det kanske svåraste och mest komplexa då det handlar lika mycket om nationalekonomi som värdegrund, till ett enskilt parti.

Ovärdigt.

Ett ovärdigt, och respektlöst, uppträdande i relation till väljarna.

Ett ovärdigt, och respektlöst, uppträdande i en demokrati.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.