Helene Bergman: Amineh Kakabahves öde

Photo: Photo by Wilmarsgård
Dela artikeln via e-post










Submit
Aminen Kakabahve. Foto: Helene Bergman

Aminen Kakabahve. Foto: Helene Bergman

För Amineh Kakabaveh, före detta peshmergagerilla, nu riksdagskvinna för Vänsterpartiet, är kampen mot kvinnoförtyck en kamp på liv och död.

Peshmerga betyder

”Vi som möter döden”. 

Amineh Kakabaveh, kurdisk/svensk feminist och socialist kämpade med vapen mot det rasistiska och islamistiska kvinnoförtrycket och förtrycket mot kurderna i Iran. Nu kämpar hon mot samma förtryck här i Sverige – men med orden istället.

I Sverige talar vi om dialog och värderingar.

”I Mellanöstern finns ingen dialog, där gör man upp med vapen istället. Jag har kämpat för dialogen, men det är ett värre krig än att kämpa med vapen”, förklarar Amineh och berättar att hennes mamma som är kvar i Kurdistan är rädd för att Amineh ska mördas: 

”Hon säger – du dog inte i kriget, du ska inte dö i Sverige. Min mamma som är troende muslim ber fem gånger om dagen för mitt liv.”

Hennes mamma har anledning att vara rädd.

I dagens Sverige hotas, trakasseras, förföljs kvinnor, särskilt de modiga utländskt födda invandrarkvinnor, såsom Amineh. Dessa kvinnor tar strid mot hedersförtrycket och mot de fundamentalistiska – manschauvinistiska enklaverna i flera förorter. De tar strid mot de fascistiska krafter som går hand i hand med vänstern. Amineh är inte ensam. Det är många muslimska kvinnor, men också män, som till och med förmenas rätten att berätta om kvinnoförtrycket. Och det är inte bara de islamistiska fundamentalistiska männen som inte lyssnar. Många i det svenska samhället i stort vill inte höra, som till exempel Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiska Initiativ.

”Sekulära muslimska och ateistiska kvinnor som vill leva i frihet har inte ens ett existensberättigande i den svenska debatten. Vad vi än gör har vi en etikett på vår panna,” säger Amineh.

Hon är född muslim, men kritiserar den växande islamismen och riskerar därmed livet. På samma sätt som de kvinnor och män som revolterar mot de islamistiska fundamentalisterna i Iran, Tunisien och Egypten.

I dag är Amineh Kakabaveh en hotad svensk riksdagsledamot som står under SÄPOS beskydd och har direktkontakt med säkerhetspolisen. Det senaste halvåret har hoten eskalerat inte minst tack vare att Vänsterpartiets ledning inte stått bakom henne under krisen med Youtube filmen med ett klipp om mångifte som Amineh av misstag la upp på sin Facebook.

Youtube – fimen visade sig vara en manipulation och Amineh tog bort den efter 23 minuter och bad genast om ursäkt.

”I tjugotre minuter lät jag filmklippet ligga uppe på min Facebooksida. Och det ber jag om ursäkt för. Men jag kommer aldrig att be om ursäkt för att jag under hela mitt liv, sedan jag var tretton år, alltid bekämpat och kommer att fortsätta att bekämpa rasism och kvinnoförtryck.”

Aminehs ursäkt accepterades inte av hennes kritiker i Vänsterpartiets ledning. Hon misstänkliggjordes istället för att inte vara uppriktig och ärlig.  Dessutom polisanmäldes hon av fundamentalister för hets mot folkgrupp. Ett åtal som nu är nedlagt.  Hon befinner sig i dialogens skottglugg.

”Sedan delningen har jag utsatts för kränkningar och trakasserier både på sociala medier och i tidningar. Jag har bland annat kunnat läsa att jag är rasist, islamofob och PKK-terrorist. Angreppen upprepades också i turkiska regimvänliga och somaliska medier, men också av en del iranska nationalister och olika fundamentalistiska exilgrupper som skrev i medier här och i sina hemländer.”

Aminehs riksdagskollegor som är med i samma tvärpolitiska nätverk mot förtryck och diskriminering i hederns namn, som Amineh själv, uppvaktades av en del antifeminister och fundamentalister. Dessa personer undrade varför de samarbetade med Amineh och andra kvinnor som jobbar mot hedersförtryck.

”Som om detta inte vore nog har jag dessutom utsatts för hot till livet,” berättar Amineh för mig där vi sitter på Kulturhusets tak i den heta septembersolen. 

Amineh belades, trots att hon är riksdagsledamot, med munkavle i maj av Vänsterpartiets ledning. Visserligen efter en så kallad frivillig överenskommelse mellan Amineh och ledningen. Men hon fick inte ens uppdatera sin Facebook under den här tiden. Hon hade efter denna överenskommelse förväntat sig stöd och uppbackning av sin partiledning, men tvärtom:

”Ingen från partiets ledning har försvarat mig utan i stället varit lika delaktiga i hatkampanjen i sociala och andra medier, och på möten dit de blev bjudna av olika fundamentalistiska krafter som attackerat mig. Samtidigt som jag lovat att inget säga så tilläts de som hatar det jag står för att ta över”. 

Amineh säger att hon aldrig tidigare känt sig ensam utan alltid vetat var hennes kamrater finns och vetat att de räddar henne om fara hotar. Att hon i sin politiska kamp alltid varit del av en solidarisk rörelse där det är direkt livsavgörande att man stödjer sina kamrater.

”Men det som är självklart för Peshmerga i de kurdiska bergen under extremt svåra omständigheter är tydligen inte självklart inom den svenska vänstern.”

I ärlighetens namn har dock Amineh försvarats av andra ledande vänsterpartister bland annat genom debattartiklar och upprop.  Men faktum kvarstår att Amineh vid sina samtal med SÄPO förstått att Vänsterpartiets partilednings agerande förvärrat hennes säkerhet.  De senaste dagarna har jag följt Aminehs liv som fattig, kurdisk flicka som fick sin dröm uppfylld när hon blev peshmerga i Kamala och ankomsten till Sverige som kvotflykting och hennes väg till Sveriges riksdag genom att läsa hennes nyutkomna bok: ”Amineh- inte större än en kalasjnikov. Från peshmerga till riksdagsledamot”. ( Ordfront förlag)

Amineh Kakabaveh tillsammans med sina kamrater i peshmergagerillan i de kurdiska bergen.

Amineh Kakabaveh tillsammans med sina kamrater i peshmergagerillan i de kurdiska bergen.

En bok där hon inte bara öppenhjärtigt berättar om sitt liv i fattigdom i de kurdiska bergen utan också om sitt starka rättspatos för de förtryckta kvinnorna, såväl i sin egen familj som de kvinnor hon träffat på i byarna. Det är en bok om en kvinna som satsat sitt eget liv i kampen för rättvisan. Kontrasten mellan det livet och livet i Sverige som politiker är slående. Skillnaden är att när Amineh var gerillasoldat i Iran visste hon vilka som var hennes fiender, här döljer de sig bakom demokratins tomma slagord. Samtidigt får hon samma obehagliga känsla av ofrihet här som hon hade i sin hemby i Kurdistan.

”I byn litar man inte på ett flickebarn och i partiet litar man inte på partikamraten som inte är född och uppvuxen inom och med partiet. Där man inordnar sig i ungvänstern och blir en ja-sägare”.

Peshmergan i mig ” flickan i bergen” ogillar att bli kontrollerad och begränsad. Jag ogillade det när min lillebror övervakade mig i byn och jag ogillar när jag av partitekniska skäl inte kan uttrycka mina åsikter.  I sin bok som inte bara är en livsberättelse, gör hon också upp med den svenska vänsterns flathet:

”Jag som kommer från krig, fattigdom och elände, från ett samhälle som skapat en politisk kultur och klimat där man ofta saknar respekt för sina motståndare, där alla dödar alla. Jag tycker att vi från Mellanöstern, Afrika, Asien och Latinamerika ska lära oss av den respekt och den konsensus som finns i Sverige, och av den respekt man har för sina motståndare här.”

Amineh pekar också på den feghet som finns här och ogillar skarpt valet att alltid lägga sig i ”rätt” åsiktsfåra och att man inte ens kan höja sin röst: ”Det gillar jag inte,”säger Aminhet och fortsätter:

”Man måste ta ställning i politiken mot orättvisor. Det är rasistiskt att särbehandla muslimska barn – och kvinnor. Det är könsrasism och det går inte att vara tyst. Det behövs en tydlig röst mer än någonsin. Det förväntas av Vänsterpartiet som både är ett sekulärt och feministiskt parti. Det spelar ingen roll hur många slogans om antirasism och feminism vi i vänstern formulerar, för i förorterna tvekar många, både invandrare och svenskar, över om de ska rösta på Vänsterpartiet nästa gång, på grund av vår flathet.”

Amineh menar att den svenska debatten nu gynnar två grupper – de fundamentalistiska, konservativa, religiösa krafter som vill begränsa kvinnors rättigheter, men också de rasistiska, fascistiska krafterna – grupper som faktiskt många gånger delar en konservativ kvinnosyn. Enligt Magnus Norell, krönikör på Ledarsidorna.se är Amineh Kakabaveh och det hot och svek som hon nu utsätts för ett mycket bra exempel på  de islamistiska fundamentalisternas och dess medlöpares agerande i vårt samhälle.   Den 18 september publicerades hans krönika ”Individ kontra kollektiv i den militanta islamismens tidevarv”.

Där skriver Norell bland annat:

”En mycket viktig orsak till att islamismen (både militant och icke-militant) vunnit sådana framgångar är att vi i väst fortfarande inte riktigt tycks ha förstått själva innebörden i detta krig, eller att det ens är ett krig. Det är som om våra politiker inte inser att motståndaren faktiskt menar allvar. Och rädslan för att nämna elefanten i rummet – islam – gör att det blir omöjligt att effektivt bekämpa och möta denna islamism. Det är ett dubbelt svek eftersom oviljan – eller rädslan – att kalla islamismen vid dess rätta namn, och att erkänna kopplingen mellan islam och islamism, gör att de många individer – både muslimer och andra – som tagit strid mot islamismen, lämnas i sticket.”

Amineh Kakabahves öde i Sverige är ett stort svek mot vår svenska demokrati som politikerna säger sig värna om. Det är också ett stort svek mot alla oss som kämpat och kämpar för kvinnofriheten. 

 

Helene Bergman 

 

Post Scriptum

Helene Bergman är under dagen närvarande på Bokmässan i Göteborg, bland annat i montern när Amineh Kakabahve signerar sin bok.

Uppskattar du Ledarsidorna.se och denna form av artiklar och inte redan är månadsdonator är du mycket uppskattad. Lika uppskattad som de som på ett eller annat sätt bidrar eller har bidragit. Ledarsidorna.se är helt beroende av donationer för att enligt branschavtal arvodera krönikörer, fotografer, illustratörer, webbutvecklare och webbhotell. 

Dela artikeln via e-post










Submit

Om författaren

Helene Bergman
Helene Bergman
Helene Bergman är journalist och författare bland annat till boken "Med svärtad ögonskugga" är främst verksam i Västsverige men ett känt namn i feministiska kretsar. Hon sitter bland annat i GAPF regionstyrelse i Västsverige och arbetar för att hålla Pela och Fadimes minne, två kvinnor som fick plikta med sina liv för att de satte sig upp mot hederskulturen, vid liv.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.