Magnus Norell: Individ kontra kollektiv i den militanta islamismens tidevarv

Magnus Norell, doktor i statsvetenskap. Foto: Gustav MåŒrtensson
Dela artikeln via e-post










Submit

Den islamistiska statsbildning som Islamiska Staten (IS) och andra drömmer om har en hel del gemensamt med tidigare försök att omstöpa individer och samhällen i linje med ett ”högre mål”. Likt kommunismen och nazismen, har islamismen inget problem med att tvinga in individen under ett påtvingat kollektiv.

Inledning

”There is no indemnity for killing an apostate (O: or any expiation, since it is killing someone who deserves to die).

Den 23/8 1996 startades ett internationellt krig av den vid tillfället ganska okända saudiern Usama bin-Ladin. Han hade då i mitten på 1990-talet några hundra anhängare i de afghanska bergen men, skulle det visa sig, bin-Ladin och hans anhängare var beväpnad med en kraftfull religiös ideologi, fast förankrad i de muslimska grundtexterna, och med ett budskap om global hegemoni som sedan dess lockat tiotusentals frivilliga att sluta upp bakom den svarta islamiska flaggan. Detta är vidare ett riktigt krig, utkämpat av soldater i tjänst hos gud och med siktet inställt på att besegra sina motståndare varhelst de dyker upp. I den kampen är alla medel tillåtna eftersom det är en helig strid som utkämpas. En strid där själva guds mål med mänskligheten står på spel. Och i en sådan strid måste naturligtvis individen underordna sig kollektivet och lojalt ställa upp.

Idag, 20 år senare, kan man konstatera att detta ideologiska och religiösa krig blivit en stor framgång. Att den militanta islamism som låg i botten på bin-Ladins krigsförklaring har rönt sådana framgångar, är ett tydligt tecken på denna ideologis livskraft och förankring hos många människor.

En mycket viktig orsak till att islamismen (både militant och icke-militant) vunnit sådana framgångar är att vi i väst fortfarande inte riktigt tycka ha förstått själva innebörden i detta krig, eller att det ens är ett krig. Det är som om våra politiker inte inser att motståndaren faktiskt menar allvar. Och rädslan för att nämna elefanten i rummet – islam – gör att det blir omöjligt att effektivt bekämpa och möta denna islamism. Det är ett dubbelt svek eftersom oviljan – eller rädslan – att kalla islamismen vid dess rätta namn, och att erkänna kopplingen mellan islam och islamism, gör att de många individer – både muslimer och andra – som tagit strid mot islamismen, lämnas i sticket.

Islam och islamism

Unless the Arabs Separate Religion and State, They Will Become Extinct (Adonis)

Det senaste dryga decenniet är fullt av exempel på hur många politiker, mediafolk och andra, backat bort från en konfrontation med islamismen. Mönstret är detsamma; efter varje islamistiskt terrordåd uttalar sig diverse framträdande politiker och/eller företrädare för islam och bedyrar att detta inte har något med islam att göra. Detta mönster har upprepat sig otaliga gånger sedan attackerna den 11/9, 2001, och har kraftfullt bidragit till att istället för att effektivt bemöta islamismen, har dessa försök att avskilja islamistisk terror från sina ideologiska och religiösa rötter, lett till att vi har svårare än någonsin att bekämpa detta reella hot.

Skälen till dessa alltmer krampaktiga uttalanden är lätta att förstå; det finns en önskan om att inte stigmatisera islam – och framförallt muslimer – i allmänhet. Det finns en tanke om att ett påpekande om sambandet mellan islam och dess mer våldsbenägna uttryck (eller jihadism) kommer att förolämpa muslimer i allmänhet, som därmed riskerar att bli radikaliserade och ta till våld. Det ologiska i detta resonemang torde vara uppenbart; för om extremt våld i islams namn inte har med islam att göra, varför skulle då muslimer i allmänhet bli så kränkta att de plötsligt skulle ta till våld?

Men att detta förhållningssätt att absolvera islam från dess mer våldsamma rötter inte fungerar är också sedan länge uppenbart. Det är inte bara det att den militanta islamismen är en konsekvens av islams utveckling över tid, vilket knappast utgör någon överraskande eller kontroversiell insikt. Det är också en förenkling av religionens relation till intolerans och det våld det kan leda till. Och det, i sin tur, gör det mycket svårare att bemöta islamism, eller religiöst motiverat våld generellt.

Både islam och kristendom är s.k. uppenbarade religioner. Dvs deras anhängare menar att gud uppenbarat  ”den enda sanningen” och att religionerna därför måste accepteras av alla. Ett universellt budskap generellt giltigt således. De är vidare missionerande religioner, med påbud om att sprida budskapet om den enda sanna gudstron. Frågan om hur man därför ska förhålla sig till de som inte accepterar denna sanning har således varit något som kristna och muslimer brottats med ända från början. Och som bekant har detta över tid lett till intolerans och våld, både mot ”avvikare” inom de egna religionerna och mot andra religiösa traditioner. Och att kristendom och islam, som båda har liknande anspråk på att tala för hela mänskligheten, under århundraden varit i luven på varandra är bara alltför välkänt.

Eftersom det inte kan finnas fler än en ”sanning” uppenbarad från gud, låg det naturligtvis i farans riktning att våldet blev en naturlig ingrediens för att försvara den egna religionen. Att även extrema metoder måste till i försvaret av guds sanning blir också logiskt i det sammanhanget.

Som jag tidigare skrivit har det hela tiden funnits anhängare till dessa båda uppenbarade religioner, som drivit tesen att endast gud kan veta vad som är rätt och fel och att mänsklig moral och etik, måste underordnas guds uppenbarelse, även när den motsäger den mänskliga moralen. Guds uppenbarelser är något vi människor inte kan förstå och följaktligen är det bara att lyda när gud har talat.

För de som ser sin religiösa tradition i det ljuset, blir det ohållbart med ”falsk tro”, eller med de som menar att konventionell moral – eller bara sunt förnuft – kan övertrumfa religiösa dogmer. Sådant måste bekämpas med alla till buds stående medel. Inte minst Europas kristna historia är full av de förödande konsekvenser den inställingen till gud och människan har fått; Trettioåriga kriget och århundraden av ofta våldsam antisemitism för att bara nämna några exempel.

Individens rätt

Congress shall make no law respecting an establishment of religion, or prohibiting the free exercise thereof;

Men renässansen och upplysningens kritiker av kristendomen – som t.ex. Voltaire, Rousseau och Hume – parad med sociala, ekonomiska och politiska förändringar lade grunden till en utveckling som ledde fram till en separation av religion och politik där religionen blev en privatsak och där de kristna kyrkorna, mer eller mindre frivilligt, accepterade denna uppdelning. I takt med dessa samhälleliga förändringar – som ökad demokrati och välstånd – förpassades religionen till något som gällde den personliga övertygelsen och inte något som staten skulle vaka över. Religiös tro underordnades samexistens och fred i det sekulära samhället. Eller som en av USA:s ”founding fathers”, Thomas Jefferson skrev:

But it does me no injury for my neighbor to say there are twenty gods or no god. It neither picks my pocket nor breaks my leg.

Denna utveckling har dock inte skett i länder med muslimsk majoritet. I en majoritet av dessa länder finns restriktioner för hur icke-muslimer får leva ut sina religiösa traditioner. I så disparata muslimska länder som Pakistan, Malaysia, Irak och de palestinska områdena styrda av den Palestinska Myndigheten (PA), anser en stor majoritet att någon form av muslimsk religiös lag (sharia) ska gälla som landets lag. Vidare ansåg en majoritet av dessa muslimer i Sydasien och Nordafrika att det var korrekt att avrätta individer som lämnade islam. Detta visar med all önskvärd tydlighet att för många muslimer är islams ”uppenbarade” sanningar, inte enbart något för den enskilde individen att rätta sig efter, utan något som hela samhället måste underordnas. Det har också lett till att en signifikant minoritet bland muslimska trosbekännare anser att våld mot icke-troende (eller ”avvikare”) är en gudagiven plikt. Det räcker med att se hur relativt enkelt det varit för den islamiska staten att rekrytera frivilliga.

Intolerans måste naturligtvis inte leda till våld mot ”avvikare”, icke-troende eller andra religiösa minoriteter, men historien visar att det absolut finns en risk för det om inte de religiösa idéerna öppnas upp för tolkning och kritik även utifrån den religiösa traditionen, samt att det religiösa utövandet åläggs icke-religiösa begränsningar.  Precis det som skett i våra västerländska, sekulära demokratiska länder. En process som tagit lång tid här och som visat sig betydligt svårare för islam än för kristenheten. Som Gary Gutting skrev i The New York Times 1/8 i år:

To put it bluntly, Islam as a whole has not made the concessions to secular values that Christianity has.

För oss i det demokratiska väst är det till synes väldigt svårt att ta till oss essensen i den existentiella kamp islam nu går igenom. Islams brottning med sig själv är en episk strid som drar in oss andra, vare sig vi vill eller inte. Och den förvirring som präglat västs försök att hantera dessa utmaningar bottnar i hög grad i denna oförmåga att hantera fenomen som vi trodde var borta sedan länge. Som professor Mark Lilla skrev för nästan 10 år sedan

…the twilight of the idols has been postponed. For over two centuries,…political life in the West revolved around eminently political questions…Today we have progressed to the point where we are again fighting the battles of the sixteenth century – over revelation and reason, dogmatic purity and toleration, inspiration and consent, divine duty and common decency. We are disturbed and confused. We find it incomprehensible that theological ideas still inflame the minds of men, stirring up messianic passions that leave societies in ruin. We assumed that this was no longer possible, that human beings had learned to separate religious questions from political ones, that fanaticism was dead. We were wrong.

Dessa ord är fortfarande en utmärkt illustration till dagens situation.

Konklusion

Det finns intet tvång i religionen,

Så istället för att med sömngångaraktig envishet försöka hävda att islamistiska terrordåd, våld mot ”hädare” eller religiösa minoriteter inte har med islam att göra, borde vi i väst ta tjuren vid hornen, kalla saker och ting vid dess rätta namn, stödja den växande skara av muslimska aktivister som gör stora ansträngningar att reformera islam och anpassa islams doktriner till moderniteten samt inse att detta religiöst motiverade våld i högsta grad är en konsekvens av månghundraåriga tolkningar av islam.

Ett sätt att bryta detta mönster – och att förstå de bakomliggande orsakerna – är att betrakta själva det sätt på vilket religionen levs ut av dess anhängare, dvs själva religiositeten. Från eremiter, över olika sorters klosterordnar till de som anser att det bästa sättet att visa sin religiositet (och ära gud) är att dominera andra, har religion levts ut genom historien. Det sistnämnda sättet – att dominera och kontrollera andra – har av historieprofessorn Richard Landes kallats Triumphalist religiosity. Det är en utmärkt definition av en inställning till religiös levnad som tar absolut avstånd från moderniteten och dess demokratiska samhällssystem byggda på separation mellan religion och politik och en stat där yttrandefrihet och kritik av religion är integrerade i samhällskroppen.

Genom århundradena har detta synsätt – eftersom vi styr, måste vår gud (gudar) vara de(n) enda sann(a) – varit integrerade i människans religiösa uttryck. Det blir ett mått på hur nära relationen är med gud, hur vi styr över andra och tvingar dem att, om inte omvända sig, i alla fall underordna sig en viss religiös ordning. Tillbedjan till gudar (innan monoteismen) som ett sätt att visa makt och framgång har i Europa existerat från Grekland till Skandinavien.

I och med monoteismens missionerande ankomst – i form av kristendom och islam – fortsatte dessa triumfalistiska handlingsmönster i det att det blev kutym att visa sin makt och kontroll. Kritik av den egna traditionen sågs som helt oacceptabelt och ingen avvikelse tilläts. Och om det ändå dök upp, måste det slås ned obarmhärtigt. Intolerans, våld och repression blev således vanliga uttryck för ett synsätt där vare sig diskussion, kritik eller avvikelser från den enda sanna och rätta tron accepterades. Det säger sig självt att denna strävan efter ett monopol på den religiösa sanningen – och ett krav att alla måste finna sig i denna sanning – måste leda till än värre stridigheter med tanke på den myriad av riktningar som fanns (och finns) inom både kristendom och islam.

Som antytts ovan var det den politiska, sociala och inte minst den intellektuella utvecklingen i Europa efter renässansen och upplysningen som vred makten ur religiösa händer och lade grunden för de sekulära demokratiska stater vi har idag. En grundläggande händelse, vars påverkan på dagens demokratier knappast kan överdrivas, var den amerikanska konstitutionens separerande av kyrka och stat. Den händelsen år 1789 var första gången i kristendomens långa historia när tolerans för oliktänkande blev, som Richard Landes skriver ”a winner’s creed”. Dvs, var och en kunde fortsätta att hävda att de satt inne med ”den enda sanningen”, att de var speciellt utvalda av gud och att alla andra hade fel. Men till skillnad från tidigare kunde de inte ta staten till hjälp för att genomdriva dessa teser.

Idag är det denna kamp som islam är fullt involverad i. Och den kampen, ofta våldsam, är inte avgjord. 

Islams triumfalister driver den militanta islamismens terror och våld och har till stor del lyckats förvirra ett vilset väst som (vilket antytts ovan) fortfarande yrvaket letar verktyg för att hantera en sorts konflikter vi trodde var borta sedan länge. De många friheter som tillkämpats i väst, och som befriat individen från olika kollektiva tvångströjor, är, i ett historiskt perspektiv, undantag. Trots det har vi så vant oss vid att ta dessa friheter för självklara, att vi inte riktigt klarar av att bemöta hot och angrepp från militant religiöst håll.

Dagens islamister använder ett liknande språkbruk som gårdagens kristna mörkermän använde för att tvinga in individer i religiösa kollektiv. Det är därför en smula beklämmande att skåda den politiska tafatthet varmed dagens politiker försöker hantera dessa utmaningar. Det bådar inte gott för framtiden.

 

Magnus Norell

 

Ledarsidorna.se kommer att fortsätta satsa på denna form av mer vetenskapligt belagda artiklar. Dessa finns, med källhänvisningar, alltid tillgängliga för nedladdning via Slideshare. Citaträtten är fri, likaså delningar av texten för läsning emedan återpublicering i andra tidskrifter kräver Ledarsidorna.se och Magnus Norells explicita godkännande.

Magnus Norell ger även föreläsningar i ämnet.

Ledarsidorna.se vill framföra sitt tack till alla donatorer som möjliggör satsningar på mer kvalitativa krönikörer, reportage och kolumnister. Donationerna går oavkortat till arvodering enligt för var tid gällande branschavtal. 

Det finns inga gratisluncher…..

Dela artikeln via e-post










Submit

Om författaren

Magnus Norell
Magnus Norell
Magnus Norell är forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och vid The Washington Institute for Near East Policy. Han har specialiserat sig på frågor som rör terrorism, politiskt våld och säkerhetspolitik i Mellanöstern och Centralasien. Han är även kolumnist för Utrikesbloggen.se.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.