Magnus Norell: Syrienkonflikten – en period av fusk mellan två krig

Magnus Norell, doktor i statsvetenskap. Foto: Gustav MåŒrtensson
Dela artikeln via e-post










Submit

Kriget i Syrien fortsätter

“We as a nation . . . are delivering a message that the Syrian state is determined to recover all regions from the terrorists and restore security..” (Bashir al-Assad).

Inledning

“Are we disappointed? Of course we are” (Staffan de Mistura).

Vid solnedgången måndag 12 september var det meningen att det syriska eldupphöravtal som USAs och Rysslands respektive utrikesministrar (John Kerry och Sergej Lavrov) förhandlat fram, skulle träda i kraft. Samma kväll inleddes den muslimska högtiden Eid al-Adah, en händelse som såg ut som en tanke; högtiden, som ibland också kallas offerfest, firas till åminnelse av legenden om Abrahams försök att offra sin son, men hejdas i sista stund av gud.

Det är inte det första eldupphöravtalet som förhandlats fram i den syriska konflikten, nu inne på sitt sjätte år. Men det som skiljde detta avtal från tidigare, var främst att både USA och Ryssland stod som garanter. I teorin något som borde ha givit avtalet större chans att hålla.

Mycket stod på spel och vid den presskonferens som hölls där avtalet presenterades, sade Kerry att detta är sista chansen att rädda ett enat Syrien. Ett uttalande som visade något av den desperation med vilken avtalet verkar ha ingåtts från den amerikanska regeringens sida. Brott mot avtalet rapporterades omedelbart från båda sidor, direkt efter det att det trädda i kraft. Det här mönstret känns igen från tidigare försök att stoppa dödandet i Syrien; det finns en acceptans att eldupphör faktiskt inte betyder det som utlovas, dvs. att allt skjutande upphör, bara att det (i bästa fall) minskar.

Men av kanske större vikt är att inga lösningar av de grundläggande problemen med kriget i Syrien presenterades i avtalet, bara att detta eldupphöravtal skulle leda vidare till nya förhandlingar. Och detta först efter att ett upptrappat flygkrig inleds mot IS och Jabhat Fatah al-sham (tidigare Jabhat al-nusra).

’A pact with the Devil’

“No one is building this (treaty) based on trust. It is based on a way of providing oversight and compliance through mutual interest” (John Kerry).

När Ryssland trappade upp sitt militära engagemang i Syrien för nästan exakt ett år sedan, handlade det om att stödja president Assads regim och förhindra rebellerna från att utnyttja de framgångar de haft. Den politiken måste betecknas som mycket lyckosam; Assad sitter säkrare i sadeln än han gjort någonsin tidigare under det syriska inbördeskriget och inget tyder på att han ens överväger att avgå. Det ryska stödet (tillsammans med trupp och material från den libanesiska terrorgruppen Hizb’allah och dess politiska och religiösa mentor Iran) har det senaste året betytt att Assad kunnat pressa tillbaka rebellgrupper på många håll.

Det faktum att Ryssland och USA står på olika sidor i det syriska inbördeskriget har komplicerat läget och bidragit till låsningar i försöken att politiskt lösa konflikten. Men det är Ryssland som dragit det längsta strået i den konflikten. Där den amerikanska regeringen varit mycket sparsam med militär hjälp till de rebeller man säger sig stödja, har Ryssland under Putin inte visat någon tveksamhet att stödja sin allierade i Damaskus. Det finns visserligen amerikansk trupp (främst i form av olika specialförband) i Syrien, men det stödet har främst kanaliserats via kurdiska YPG, en grupp som USAs NATO-allierade Turkiet betecknar som en terroristorganisation, vilket komplicerat och försvårat det amerikanska engagemanget i Syrien ytterligare. Det amerikanska stödet till YPG handlar om att den grupperingen utan tvekan är den kanske bästa militära kraften bland Assadregimens motståndare. Men det stödet har alltså ställt två amerikanska allierade mot varandra, något som ledde till direkta strider när Turkiet invaderade norra Syrien i månadsskiftet augusti/september. Den (begränsade) invasionen handlade mer om att Turkiet villa hindra kurdiska styrkor att expandera västerut (för att knyta ihop olika kurdiska enklaver), än att hindra IS från fler militära offensiver.

Sedan det ryska stödet till Assads regim trappades upp, har därför mycket av förhandlingarna mellan USA och Ryssland handlat om att undvika konflikter mellan ländernas militär (i första hand flyg). Och under hela tiden har ryskt flyg bombat rebeller och civila mål tillhörande grupper som USA, i alla fall retoriskt, säger sig stödja. Ryssland har fullt ut anammat den syriska regimens vokabulär där i stort sett alla rebellgrupper betecknas som terrorister och följaktligen kan attackeras.

Amerikansk och rysk militär har också, speciellt sedan den ryska annekteringen av Krimhalvön, alltmer konfronterats med varandra. Och det är rysk militär som varit mest aggressiv, med t.ex. närgångna flygmanövrar mot amerikanska fartyg i Östersjön. Det finns därför en stor misstro mot Ryssland inom den amerikanska administrationen (inte bara Pentagon) och den misstron har också lett till konflikt mellan Pentagon och Kerrys utrikesdepartement. Denna konflikt har visat sig även med det nya avtalet om eldupphör, där försvarsminiser Ash Carter var mycket skeptisk till avtalet och – med stöd från tunga militärer – ovillig att, som avtalet stipulerar, utföra gemensamma militära operationer med Ryssland mot IS och Jabhat Fatha al-sham.

Utrikesminister Kerrys mål att få till stånd en vapenvila som skulle leda vidare till förhandlingar om en långsiktig lösning på den syriska konflikten, framstår därför alltmer som ett sista desperat försök att få till stånd någon form av lösning innan Obamas mandattid löper ut.

Avtalet låser frontlinjer där regimen har alla fördelar och ger dessutom regimen i Damaskus vetorätt över de hjälpkonvojer som skulle ha inletts den första veckan. Hjälpkonvojer som var tänkta att förse belägrade oppositionsgrupper och rebellkontrollerade civila områden med förnödenheter och medicin, är alltså beroende av att den syriska regeringen – som är själva anledningen till situationen – ger sitt skriftliga tillstånd till transporterna.

Till sist, enligt uppgifter till New York Times, uttryckte Kerry själv att han inte trodde avtalet skulle hålla, och det är kanske symptomatiskt för den skepsisen att flera dagar efter att avtalet annonserats, hade amerikanska UD fortfarande inte släppt vare sig avtalstexten eller ens en sammanfattning.

Flera krig i ett

*”bellum omnium contra omnes”

I citatet ovan av den syriska presidenten Assad framgår klart att han inte på något vis ser kriget i Syrien som på väg att avslutas. Uttalandet kom samma dag som avtalet skulle träda i kraft och visar med all önskvärd tydlighet att Assad själv knappast ser detta avtal som något första steg mot en fredlig lösning av det krig han själv startat. Och direkt efter att avtalet trädde i kraft bombade syriskt flyg rebeller i Aleppo samtidigt som styrkor lojala mot regimen besköt den väg på vilken hjälpsändningar är tänkta att användas för att föra förnödenheter och medicin till belägrade civilpersoner. Assad uttryckte vidare glädje över att väst var ”ledsna och besegrade” och att en lösning på konflikten ligger i att terroristerna besegras. Inget om något eldupphör eller vapenvila således.

Kriget i Syrien har oftast betecknats som ett krig mot den islamiska staten (IS). Och det är sant att IS har många fiender och väldigt få allierade bland andra organiserade grupper. Men lika sant är att IS fiender också ser varandra som fiender. Kraftsamlingen mot IS har också medfört att andra konflikter slätats över eller negligeras helt. T.ex. det faktum att det är den syriska regimen som står och stått för en absolut majoritet av alla döda civilpersoner i Syrien, inte IS. Och här finns ett faktum som det ensidiga inriktandet på IS har inneburit; en oförmåga (eller kanske ovilja) från västliga politiska ledare och militärer att inse att för många syrier utgör president Assads regim – och hans allierade Ryssland, Iran och olika shiamiliser – ett större ont än IS. 

Så oavsett om ändrade förhållanden efter detta avtal kan leda fram till nya överenskommelser eller inte, kvarstår de andra konflikter som definierar inbördeskriget i Syrien och det krig som förs mot IS både i Syrien och i Irak. Och det är konflikter som i flera fall redan lett till att nya småkrig blossat upp runt om i regionen.

De första av dessa småkrig är dels det mellan de USA-stödda syriska kurderna och syriska arabiska grupper stödda av Turkiet. Dels konflikten mellan Turkiet och kurderna i allmänhet. Oavsett om det gäller Syrien, Irak eller i Turkiet är en prioritet för Turkiet att krossa kurderna och när det gäller Syrien, att hindra kurdiska styrkor att expandera västerut längs den turkisk-syriska gränsen. Båda dessa konflikter har lett till regelrätta strider och trots uppmaningar från USA att avstå från vidare stridshandlingar (det handlar ju om med USA allierade kontrahenter), kvarstår spänningarna.

Det andra kriget är det mellan den syriska regimen och syriska kurder. Det pågår också redan i viss mån, men en osäker vapenvila råder så länge båda parter ser andra aktörer som mer omedelbara hot och kurdernas proklamerade vilja till mer självstyre står i direkt strid med president Assads ambitioner om ett enat Syrien. Den turkiska invasionen i Syrien för att stoppa kurdisk expansion västerut kan också leda till strider mellan Turkiet och Syrien, även om den begränsade operationen just nu verkar ha stannat av.

I Irak finns det också en gammal konflikt mellan centralregeringen i Baghdad och den kurdiska regionala regeringen (KRG) i Erbil. Den konflikten har lätt för att blossa upp och om hotet från IS förvinner eller minskar finns all anledning att se upp för förnyade stridigheter. Likaså har spänningar mellan de shiamiliser som utökat sitt operationsområde i och med strider mot IS, redan lett till mindre skärmytslingar mellan kurdisk och shiitisk milis.

Det gäller också strider mellan olika sunnimiliser och deras shiitiska och kurdiska motsvarigheter. I takt med att kriget mot IS närmar sig Mosul och områden där sunnimuslimer och kurder dominerar, riskerar konflikter mellan dessa båda grupper och shiamuslimer att öka. Dessa shiamiliser ser sig som direkt delaktiga till att den shiadominerade regeringen i Baghdad kan utöka sin kontroll över hela Irak, och det innebär potentiella konflikter med andra etniska grupper i Irak.

Allt detta sammantaget är konflikter som måste lösas oavsett hur det går med kriget mot IS och oavsett om något avtal om vapenvila kommer att överleva längre än en vecka i framtiden.

Morot eller piska?

”An iron fist in a velvet glove?”

När eldupphöravtalet presenterades blev det tydligt att det fanns en del svagheter i de mekanismer som ska göra att avtalet håller och som ska leda fram till mer permanenta förhandlingar om fred. Eller rättare sagt; det saknades helt sådana mekanismer. Det fanns t.ex. inget i avtalet om sanktionsmöjligheter att ta till om brott mot avtalet skulle äga rum (vilket alltså hände omedelbart). Inte heller fanns stipulerat på vilket sätt USA och Ryssland förväntade sig att de två grupper som båda länderna är överens om att klassa som terrorister (IS och Jabhat Fatah al-sham) skulle bry sig om något eldupphör. I synnerhet inte som dessa två grupper, när avtalet trätt i kraft efter en vecka, skulle bli föremål för gemensamma militära attacker från USA och Ryssland. Alldeles bortsett från att detta scenario måste betecknas som helt orealistiskt, är det märkligt att denna aspekt av avtalet inte verkar ha rönt något större utrymme i förhandlingarna. 

En annan underlåtenhetssynd var, som påpekats ovan, att lägga vetorätt över hjälpsändningar i Assads händer. Varför Assad, som hela tiden hävdat sin rätt att militärt slå till mot ”terrorister” (dvs. alla som motsätter sig honom och den sittande regimen), gavs denna möjlighet att styra över en av avtalets nyckelaspekter är mer än obegripligt.

Avtalet byggde på att USA och Ryssland skulle påverka och övertala sina respektive allierade att gå med på dessa villkor. Men Ryssland har hela tiden verkat för att Assad ska sitta kvar, tvärtemot vad USA (och oppositionen) krävt. Även om man velat, torde det vara ganska uppenbart att Putin och hans utrikesminister Lavrov inte har den kontrollen över Assad.

Och för USA gäller i ännu högre grad att man inte kan kontrollera de allierade man har. Det amerikanska biståndet till de grupper man stött (om än i begränsad omfattning), har inte lett till något större inflytande över hur dessa grupper agerar.

För Ryssland är det ganska uppenbart att det i tid begränsade utökade militära stöd man givit Assads regim, har betalat sig bra; Assad sitter säkrare i sadeln nu än innan det ryska stödet ökade för ett år sedan och oppositionen är svagare. Med stöd från Iran och libanesiska Hizb’allah är det upplagt för en förhandling som mycket väl kan leda till att Assad kan regera vidare. Med svagt stöd från USA och Väst är de enda någotsånär effektiva oppositionsgrupperna de mest militanta islamisterna, som omvärlden är överens om att inte stödja, samt kurdiska styrkor i YPG. Men de sistnämnda är svurna fiender till NATO-landet Turkiet och därför problematiska för USA att stödja mer än vad man redan gör. 

Det finns en läxa för USA och Väst här; när president Obama la in sitt veto mot ett mer robust amerikanskt engagemang i det syriska inbördeskriget (med opposition från utrikesminister Clinton, Pentagon och en samlad säkerhetspolitisk expertis, som alla argumenterade för en sådan amerikansk insats), gjorde han det med argumentet att det inte fanns något bra sätt för USA att med ett begränsat, men utökat, militärt engagemang, ge oppositionen ett sätt att förhandla utifrån en starkare position och därmed gynna USA och hennes allierade i regionen. Ett sådant scenario skulle leda till ett nytt långvarigt krig som det i Irak eller Afghanistan. Dessutom menade han ett större amerikanskt engagemang bara skulle förvärra kriget, leda till mer lidande för civilbefolkningen samt spela extremisterna i händerna. Alla dessa farhågor slog in ändå, utan en utökad amerikansk inblandning, och med det resultatet att Putin gjorde exakt det som Obama sagt var omöjligt; nämligen en i tid begränsad insats för att ge sin allierade (Assad i Putins fall) den hjälp som behövdes för att få de fördelar som i slutändan kan leda till seger. Det är långt ifrån vad en av Obamas förträdare på presidentposten slog fast som en god princip: ”Speak softly and carry a big stick: you will go far”.

Slutord

“But what is happening is unreasonable…There is no clear plan for anything.”

Det fanns två nyckelaspekter i det amerikansk-ryska avtalet; dels att ett eldupphör skulle inledas. (vilket alltså inte skedde, även om skjutandet minskade inledningsvis). Dels skulle hjälpsändningar omedelbart börja rulla till belägrade områden där civila, i vissa fall under flera år, lidit av svält och bombningar från syriskt (och från hösten 2015) ryskt flyg. Det sistnämnda av stor vikt för att en mer långsiktig lösning skall kunna uppnås. I avtalet stipulerades att dessa båda aspekter av avtalet måste implementeras inom sju dagar från det att eldupphöravtalet inleddes. Men så blev det inte, vilket knappast kan ha överraskat någon; den syriska regimen, med benäget bistånd från Ryssland, har aldrig fullföljt några överenskommelser om hjälpsändningar till områden man antingen belägrar eller som står under rebellgruppers kontroll. Följaktligen deklarerade president Assad att eldupphöravtalet var slut en vecka efter det att det annonserats. Det uttalandet följdes omedelbart av flyganfall mot en hjälpkonvoj öster om Aleppo som var i färd med att leverera mat och mediciner till belägrade civila i staden. Flyget – som en första preliminär undersökning fastslår var ryskt – bombade fordon märkta med röda halvmånen och internationella röda korsets symboler och dödade minst 12 hjälparbetare. Det anfallet markerade en sorts slutpunkt för den politiska charad USA och Ryssland ägnat sig åt de sista månaderna innan avtalet offentliggjordes.

Det avtal som USA och Ryssland offentliggjorde efter långa förhandlingar rönte således ett liknande öde som tidigare försök att få till stånd fred i Syrien. Som förhoppningsvis påvisats ovan, var detta ett resultat av alltför olika idéer om vad som skulle kunna komma ut av avtalet samt av det faktum att Ryssland och USA aldrig var överens om ingångsvärdena eller ens vilka aktörer som skulle innefattas av avtalet. Alltför lite hänsyn till den verklighet som styr skeendet på marken och från amerikansk sida ett underskattande av den ryska politiska ledningens vilja att stödja president Assads regim fullt ut.

Det är därför stor risk att den fred som det amerikansk-ryska avtalet förväntades leda fram till bäst kan sammanfattas med den amerikanska författaren och journalisten Ambrose Bierce definition av fred;

In international affairs, a period of cheating between two periods of fighting

Dela artikeln via e-post










Submit

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.