Till minne av Dieter

Chris Forsne. Photo: Ordfront Förlag

Om ett par månader presenteras ännu en Pisaundersökning som visar på våra skolelevers kunskaper i matte, naturvetenskap och läsförståelse. Allt pekar mot att den svenska kurvan kommer att fortsätta utför. Redan nu talas det om att ge eleverna mer matteundervisning, stimulera fler till att ägna sig åt naturvetenskap och statsministern har redan döpt om höstlovet till läslovet. Men jag är rädd för hur ett folk utan minne ska kunna klara av att fatta kloka beslut för framtiden.

Ingen vare sig mäter eller talar om det viktigaste ämnet för att förstå vår samtid, vårt förflutna – och grunden för kunna förstå vad som avgör vår framtid: historia.

Svenska skolan ska få lugn och ro sägs det numera, nu ska det inte experimenteras mer. Vilken absurd inställning då vi idag sitter med så låga ambitioner inom humaniora att nästa generations svenskar förlorat kunskapen om vilka vi är och i vilka sammanhang vi lever. Själv uppvuxen med Heidenstam, Grimberg och Snoilsky, med kunskapen om att  den holländske sextonhundratalsfilosofen Spinoza älskade flamländskt fläsk, burgundiskt vin och engelska kolbrasor känner jag en ständig ångest över den okunskap med vilken elever idag lämnar svenska skolor.

Den som är duktig i matematik och naturvetenskaper kan skapa massförstörelsevapen, den som är duktig i humanistiska ämnen kan stoppa krig.

Den amerikanske historikern och ekonomen Robert L Heilbroner beskrev redan för ett halvt sekel sedan i sin uppmärksammade bok  The Future as History hur vi måste förhålla oss till  våra sammanhang:

”I en tid när livet inte längre är en tålmodig väntan på belöningar efter döden är det förödande att förlora sin känsla av tillhörighet i mänsklighetens resa och att då bara se ett gigantiskt, myllrande kollektiv utan högre mål och utan syfte förutom att samla fler dagar och år.  När vi fjärmar oss från historien gör vi oss inte större utan mindre, även som individer. Vi tar bort ett syfte med vårt liv som det faktiskt har, vare sig vi erkänner det eller inte. Vi kan inte undgå att leva i historia. Vi kan bara misslyckas med att märka det ”.

För den som reser i franska Picardie, Somme eller Normandie är det svårt att inte överväldigas av en stor melankoli. För den som går längs rader av gravar där far ligger vid son, bröder vid bröder och okända unga män vars familjer aldrig fick ro under vita kors eller mörka marmorplattor är det svårt att hålla tårarna tillbaka. De som för några decennier sedan reste nära ryska Volgograd, före detta Stalingrad, har vittnat om oändliga fält med benknotor och skallar inbrända på näthinnan. Idag när kriget mullrar så nära oss igen så tränger frågan på om våra unga fått lära sig om krigets fasor.

Det har blivit närmast en självklarhet i många skolor att niondeklassarna ska resa till Auschwitz. Det är en djupt viktig resa, en historia i ondskefullhet och det fruktansvärda minnet av ett försök till förintelse av ett helt folk. Men förklarar den krigens komplexitet? De mekanismer som gjorde folkmorden möjliga ligger i kunskapen om historien, i den mosaik av politiska, religiösa och ekonomiska motsättningar som lett till krig och som följt mänskligheten genom årtusenden.

Frankrike är lite större än Sverige, ungefär 25 procent mer. På den ytan finns idag över femhundra krigskyrkogårdar från de bägge världskrigen. Här ligger miljontals pojkar och unga män begravda. I nekropolerna ligger oräkneliga högar av skallar och ben, allt som återstår av söner, bröder, älskare och fäder. Fransmän, amerikaner, britter, tyskar, ryssar, belgare. Vid Verdun, symbolen för första världskrigets slakt finns ett benhus där skallar och benknotor från 130 000 oidentifierade unga europeer fått sista vilan.

Hit reser så gott som aldrig  svenska högstadieelever. Bara Svenska skolan i Paris verkar ha tagit sig en tur till denna en av historiens främsta lektioner.

De franska och anglosaxiska kyrkogårdarna fylls av rader av vita kors som strävar mot himlen. De tyska har låga satta svarta kors som drar blicken mot marken och i än högre ger en känsla av menlöshet. Dieter hann inte fylla arton år, det är ett tyngande kors där hans namn står inristat. Men det ger hans familj en chans till ro och eftertanke.

Men en jämnårig Dieter som sändes till ostfronten fick aldrig en grav. Efter stridens skräck utanför Stalingrad slutade han sina dagar bland upp emot en miljon unga landsmän, ryssar och andra europeer på de stora fält som omger staden idag omdöpt till Volgograd. Solen, vinden, regnet, fåglarna och kylan med tjälen, som när den lossade trängde upp hundratusentals benknotor ur marken, fick handskas med hans kropp. Familjen fick aldrig veta mer än ”saknad”.

När man googlar på ”boka skolresa Auschwitz” så är det sida upp och sida ner med restips och erbjudanden. Här är ett. Klassen kan sälja korv, ost och choklad som ett sätt att  möta Förintelsen. När nästa bekymmersamma Pisamätning snart ska diskuteras så hoppas jag man ser över Skolverkets beskrivning av vad man ska lära sig i årskurserna 7-9:

”De båda världskrigen, deras orsaker och följder. Förtryck, folkfördrivningar och folkmord. Förintelsen och Gulag.”

Jag hoppas att man vidgar exemplifieringen från ett enbart omfatta Förintelsen och Gulag till att också omfatta Verdun, Omaha Beach och Stalingrad. Till att börja med.

Om författaren

Chris Forsne
Chris Forsne
Chris Forsne är statsvetare, journalist och författare. Hon har varit utrikeskorrespondent i Paris, Nordafrikakorresponent samt arbetat för SVT och Kunskapskanalen. Forsne var under många år nära vän till den förre franske presidenten François Mitterrand och är väl insatt i det europeiska och svenska politiska spelet på högsta nivå.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.