Ann Heberlein: Den åtråvärda offerrollen

Ann Heberlein. Foto: Eget

Tidskriften FOKUS rankar i senaste numret den svenska kulturens 75 mäktigaste aktörer. Mäktigast är, som förväntat, vår kulturminister Alice Bah Kuhnke. Hon kan, genom tilldelning av pengar och genom diverse regleringar, konkret styra vilka filmer som kommer att spelas in, vilken sorts dramatik och konst som ska premieras, vad som ska visas på våra muséer och spelas i konserthusen. Pengar regerar, även i kulturvärlden – och även kulturarbetare som poserar som marginaliserade och maktlösa utövar makt. Makt är naturligtvis ett problematiskt begrepp i en sfär som ständigt pendlar mellan att tillhöra etablissemanget och var en ”normkritisk” undergroundrörelse som ser som sin främsta uppgift att ifrågasätta makten.

FOKUS listar chefer för kulturinstitutioner, namnkunniga författare, kulturchefer, akademiledamöter, skådespelare, konstnärer och filmkonsulenter. En ganska brokig skara alltså, förvaltare av olika typer av makt. Jag saknar dock representanter för en typ av maktutövning som blir allt vanligare, nämligen den sortens påtryckningar som olika intresseorganisationer ägnar sig åt. De, som genom sin påstådda maktlöshet har erövrat makt. I tider av manisk normkritik och ett ständigt ifrågasättande av makten finns det anledning att fundera över vad makt är – och vem som äger makten.

Max Weber definierar makt som ”en eller flera människors möjlighet att genomdriva sin vilja i det sociala umgänget, även om andra skulle göra motstånd”. Makt är en relation mellan människor, och makt är förmågan att få något att hända – som när den separatistiska organisationen Black Coffee fick Kungliga operan (vars chef och VD Birgitta Svendén ligger på plats 69) att plocka ner och byta ut samtliga affischer till föreställningen ”Svansjön”. Affischen, som visar en svart mans ansikte och en vit fot upplevdes som problematisk. Black Coffee reagerade på det ”våldsinspirerade formspråket” och operan backade (sds kultur 28/12 2015). Att den ”vita foten” visade sig tillhöra en person med asiatiskt ursprung ändrade ingenting. Inte heller att den svarte dansaren på bilden, Clyde Emmanuel Archer, menade att bilden skildrade ett ”kärleksmöte” gjorde intryck på kritikerna (www.svtkultur.se 11/11 2015). Många sköna skattekronor rakt ner i papperskorgen när mängder av pr-material skrotades.

Ett annat exempel är Kulturhusets agerande när Makode Lindes utställning ”Negerkungens återkomst” kritiserades av Afrosvenskarnas förbund. Kitimbwa Sabuni från nämnda förbund uppger i en intervju att kulturhusets VD, Benny Fredriksson (plats 5 på listan), lovat att utställningen inte skulle innehålla något” rasistiskt” (P4 Stockholm 1/12 2015). Afrosvenskarna var nu uppbragta eftersom de upplevde titeln som ”rasistisk”. Fredriksson lyssnade, tvingade konstnären att byta namn på sin utställning och fick därmed Marianne Lindberg – de Geer att lämna sin position på Kulturhuset i protest. Att konstnären Makode Linde har en svart far spelade ingen roll för kritikerna:

Makode Linde är ändå rasist.

Det senaste exemplet är Gunnar Ardelius (Författarförbundets ordförande och plats 52 på listan) agerande efter att en debatt i regi av författarförbundet anklagats för ”whitesplaining”. Fyra personer var inbjudna att diskutera under rubriken ”Får man lov att använda N-ordet?” Samtalet syftade till att diskutera problem med översättning av texter och hanterande av äldre litteratur med andra värderingar än de vi finner självklara idag. Fatou Darboe kritiserar arrangemanget i en text på Afropé (Afropé 25/9). Hon är arg för att det bara fanns ”vita” i panelen. Det faktum att Patrik Lundberg, författare med rötter i Sydkorea, faktiskt satt i panelen ändrar inget i sak, vilket förvånar Lundberg eftersom han själv anser sig vara ”rasifierad”. (@patriklu, twitter 25/9).  Ardelius gör genast en pudel. Inför de arga och maktlösa afrosvenskarna kapitulerar således en av kultursveriges mäktigaste aktörer omedelbart. Vad handlar den här undfallenheten om?

Offerpositionen är åtråvärd, eftersom offerskap uppväcker omgivningens behov av att visa sympati och ge stöd. Kulturens ambivalenta förhållande till sin egen makt leder till ett idealiserande av de tillsynes maktlösa – vilket, paradoxalt nog, ger dem makt. De maktlösa är alltså inte fullt så maktlösa som de hävdar. Därför måste deras argument och reaktioner bemötas på samma sätt som alla andras argument och reaktioner.

Med respekt och dialog, inte med omedelbar underkastelse och reträtt.

 

Ann Heberlein

 

Post scriptum

Ann Heberlein och flera av medarbetarna kommer att återkomma under hösten med mer djupare essäer och längre texter inom sina respektive områden. Dessa artiklar är mer av perspektivartiklar för att ge läsarna en djupare förståelse av den tid vi lever i. 

Jag vill samtidigt passa på att tacka alla donatorer, historiska samt framtida, för att ni gör detta möjligt för mig att genomföra. Folkbildning och systemkritik har aldrig varit viktigare än nu då vi alla på Ledarsidorna.se drivs av övertygelsen att upplysta och bildade läsare och väljare klarar av att fatta svåra och komplexa beslut.

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.