Ann Heberlein: I tystnaden växer misstron och hatet

Ann Heberlein. Foto: Eget
Dela artikeln via e-post










Submit

Minns ni gruppvåldtäkten i Rissne 2000? Där nio pojkar åtalades för att ha våldtagit en 14-årig flicka? Tumbafallet, också det 2000, tre män anklagades för en grov våldtäkt på en 16-åring? Eller Stureplansfallet 2007, där en 21-årig dagisfröken uppgav att hon blivit brutalt våldtagen av två män i tjugoårsåldern? Och gruppvåldtäkten i Tensta 2013, där sex pojkar först dömdes och sedan frikändes för att ha våldtagit en 15-årig flicka?

Jag tror att du minns.

Gruppvåldtäkterna i Rissne, Tumba, vid Stureplan och i Tensta fick stort medialt genomslag. Sexualbrott, framförallt våldtäkter, och i all synnerhet grova sexuella övergrepp som gruppvåldtäkter på unga offer var på agendan. Då var gruppvåldtäkter så sällsynta företeelser att varje anmäld gruppvåldtäkt tycktes orsaka en egen debatt. Det skrevs spaltmeter, på ledarsidor och kultursidor om sexuellt våld, böcker av profilerade skribenter som Katarina Wennstam och Katrine Kielos som problematiserade våldtäkter publicerades, recenserades och diskuterades överallt. Det fanns en stark opinion för att stärka kvinnans rätt till sin kropp och sin sexualitet, vår rätt att vara trygga i det offentliga rummet på samma villkor som männen.

Nu har samtalet tystnat. Du har kanske hört talas om gruppvåldtäkten vid Fåfängan i Stockholm och sannolikt om den misstänkta gruppvåldtäkten på Cinderella – men känner du till vågen av gruppvåldtäkter i Kalmar? På mindre än en vecka anmäldes fyra gruppvåldtäkter och ett försök till gruppvåldtäkt (AB 20160722). Har du läst någon upprörd kultursidestext om gruppvåldtäkterna i Mariestad, en på en tjugoåring som rastade sin hund och en annan på en fjortonåring (Mariestadstidningen 20160723)? I Malmö anmälde en kvinna att hon blivit misshandlad och våldtagen av två män när hon letade efter sin katt (Skånska Dagbladet 20160801). I slutet av augusti hittades en chockad kvinna mitt i Kävlinge. Hon hävdade att hon blivit våldtagen av flera män utomhus (KvP 20160831). Inga av de här dåden har orsakat några större reaktioner i den svenska offentligheten, trots att varje enskilt fall är lika upprörande som, låt säga gruppvåldtäkten i Rissne där en flicka våldtas av flera unga män i ett garage: Fallen ovan, som samtliga inträffat i år, handlar om överfallsvåldtäkter utomhus, av flera gärningsmän som offret inte tidigare var bekant med.

Tidigt i söndags morse anmälde en 33-årig, rullstolsburen kvinna att hon under flera timmar blivit våldtagen av flera män. Kvinnan berättade att hon efter ett restaurangbesök delat taxi med en av de misstänkta gärningsmännen. Eftersom hon behövde använda toaletten följde hon med honom in i hans lägenhet. Väl där påbörjades ett övergrepp. Ytterligare män anslöt. Männen tog ifrån henne hennes rullstol och försatte henne således i ett värnlöst tillstånd. Hon blev, säger hennes målsägandebiträde Staffan Fredriksson, paralyserad av skräck och förmådde inte göra motstånd. Fredriksson uppger att kvinnan mår psykiskt mycket dåligt. Hon ska också ha fått fysiska skador efter våldtäkten, skador som är dokumenterade av en läkare. (AB 20161004). 

Fem män anhölls, misstänkta för grov våldtäkt. Dock släpptes de under onsdagen eftersom det, enligt kammaråklagare Mats Wihlborg, inte föreligger sannolika skäl för brottsmisstanken.  En av männen medger att han haft samlag med kvinnan, men att det varit frivilligt. De andra nekar till något sexuellt samröre med henne. Ord står mot ord – och fem män är fler än en kvinna. Wihlborgs bedömning väcker flera frågor: hur värnlöst måste ett offer vara om hon inte är tillräcklig värnlös då hon faktiskt, rent konkret, är oförmögen att gå? Vilken bevisföring krävs om kvinnans vittnesmål samt dokumenterade skador inte är tillräckligt för att häkta den eller de misstänkta?

Vi behöver en ny, intensiv debatt om sexuellt våld mot kvinnor. Det sexuella våldet har ökat: Enligt BRÅ anmäldes 9310 sexualbrott första halvåret 2016, vilket är 13 procent fler än första halvåret 2015. Med ledning av den, ofta knapphändiga, information jag kan finna i media tycker jag mig dessutom se nya tendenser i sexualbrotten, fler gruppvåldtäkter och fler överfallsvåldtäkter: Våldtäkten på en fjortonårig flicka i Malmö, en söndag förmiddag i juli (SDS 20160723), den äldre kvinnan som blev våldtagen när hon plockade svamp, sjuttonåringen som blev våldtagen i ett skogsparti (AB 20160722), kvinnan som blev våldtagen vid resecentrum i Uppsala (Expressen 20160704), våldtäkten i närheten av domkyrkan i Visby (AB 20160531) är några exempel på överfallsvåldtäkter som noterats i media. 

Rapporten ”Våldtäkt och sexualbrott” (BRÅ 20160627) ger mig delvis rätt i min känsla. Den vederlägger två seglivade myter om sexuella övergrepp, nämligen påståendena att ”hemmet är den farligaste platsen för en kvinna” och att ”den vanligaste våldtäktsmannen är någon hon känner”. Dessa påståenden stämmer helt enkelt inte. 2014 skedde 53 procent av alla sexuella övergrepp på ”allmän plats”, bara 15 procent anges ha skett i ”bostad”, 18 procent på ”arbete/skola” och 14 procent ”annan plats”. I 63 procent av alla sexuella övergrepp 2014 anges gärningsmannen vara ”okänd”, 25 procent ”bekant” och 11 procent ”närstående”. Att vistas hemma med människor hon känner är således den bästa strategin för den kvinna som vill undvika att bli utsatt för sexuellt våld.

Ur detta perspektiv är det tveksamt om den nya sexualbrottslag som Morgan Johansson presenterade tillsammans med utredaren Mari Heidenberg vid en presskonferens den 5 oktober ger någon effekt. Johansson meddelar, med stöd i den utredning som Heidenberg utfört (SOU 2016:60), att den sexualbrottslagstiftning som börjar gälla 2018 vilar på frivillighet. Ett tydligt ”ja” måste alltså uttryckas, antingen muntligt eller genom fysisk respons. Sverige får således en samtyckeslag, men utan ordet samtycke. Utredaren sade under presskonferensen att lagändringen syftar till att ge ett ”tydligt normativt budskap” om ”vad som är okej sex” och justitieministern tror på ”en stark normativ inverkan”(regeringen.se). Hade en sådan lag hjälpt den rullstolsburna kvinnan i Visby? Kvinnans målsägandebiträde, Staffan Fredriksson, uppger att kvinnan sagt ”nej” (AB 20161004). Mannen som medger att han haft sex med henne hävdar att det var frivilligt. Enligt honom var hon alltså med på noterna (AB20161005).

När det gäller överfallsvåldtäkter utomhus med flera gärningsmän kan en sexualbrottslagstiftning som bygger på att ett tydligt ”ja” ska ha uttalats eventuellt leda till fler fällande domar – men kommer det att minska förekomsten av den här typen av våldtäkter, i form av överfall, utomhus på en okänd kvinna? Det är jag tveksam till. Den man eller de män som överfaller en kvinna som är på väg hem, ute och rastar sin hund eller på en joggingtur gör knappast det för att han tror att hon vill ha sex. Det har ingenting med hennes agerande att göra, hennes ”ja” eller ”nej”. Det har bara med honom, hans föreställningar, normer och värderingar att göra. Så, ja – nog måste vi diskutera normer i relation till våldtäkter. Jag är inte säker på att det bästa sättet att göra det är att implementera en sexualbrottslagstiftning som bygger på frivillighet.

Vi måste också intressera oss för gärningsmännen. Vem är det som våldtar? Vems och vilka normer är det som ska förändras? Varför diskuterar vi inte det i någon större utsträckning?  Varför väcker inte dessa förfärliga händelser – med gruppvåldtäkten på Gotland som det senaste i raden av horribla dåd – större uppmärksamhet?

Svaret är lika enkelt som banalt: Sexualbrott, från tafsningar på musikfestivaler till gruppvåldtäkter, har efter massövergreppen i Köln nyåret 2016 kommit att förknippas med ensamkommande flyktingbarn, marockanska gatubarn och asylsökande. Att uppmärksamma sexualbrott, att kräva rättvisa för de utsatta, att insistera på ett samhälle som är lika tryggt för flickor och kvinnor som för män har därför blivit synonymt med att vara ”invandringskritisk”. Detta förlamar debatten – och medan vi tiger av rädsla för att trampa fel i åsiktskorridorren blir tillvaron allt mindre trygg för flickor och kvinnor.

Vi hamnar i en intressekonflikt, där viktiga värderingar hamnar på kollisionskurs med varandra. Vi vill, å ena sidan, värna flickors och kvinnors rätt att tryggt och säkert vistas i det offentliga rummet, flickors och kvinnors sexuella integritet och frihet. Vi vill å andra sidan inte underblåsa främlingsfientliga krafter, rasistiska föreställningar och fascistoida fördomar. Det är svårt att vara god – men att vara moralisk innebär att ta ställning, att välja. Sanningen kan inte väljas bort, och sanningen är inte heller varken fördomsfull eller fascistisk. Sanningen är. Om vi ska komma tillrätta med de sexuella övergrepp som hotar flickors och kvinnors frihet måste vi använda oss av all tillgänglig information. Det är mitt intresse – mitt enda intresse – i den här frågan: att minimera antalet flickor och kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp.

Sverige befinner sig mitt i ett gigantiskt socialt experiment. Aldrig tidigare har det, någonstans i världen, varit så stor diskrepans mellan antalet män och kvinnor. Enligt statistik från SCB och Migrationsverket gick det vid 2015 års slut 116 tonårspojkar på 100 tonårsflickor (sr.se 20160116). I gruppen 16-17-åringar är avståndet ännu större – 123 män på 100 kvinnor. Detta uppmärksammade Valerie M. Hudson i en artikel i vintras. Hudson har tidigare studerat vilken effekt den sneda fördelningen av kön fått i Indien och Kina och menar att ett samhälle med en stor dominans av män får problem. Hudson beskriver i artikeln, som GP översatte till svenska, ”Abnorma antalet unga män ett problem för Sverige”, att en övervikt unga män leder till fler våldsbrott, fler egendomsbrott och fler brott mot kvinnor. Vidare varnar hon, med ledning av sin forskning om Kina och Indien, för att handel med kvinnor i form av trafficking och prostitution riskerar att öka (GP 20160119).

Hudson hänvisar till en rapport från BRÅ (2005) som slår fast att sannolikheten att begå brott som våldtäkt eller försök till våldtäkt är fem gånger högre hos utrikes födda. Eftersom BRÅ inte längre anger etnicitet i sin statistik, är det inte möjligt att säga något om den senare utvecklingen, men Hudson ser inga skäl till att tro att detta förhållande ändrats. Givet det stora antalet män som kommit till Sverige från andra länder under 2015 och 2016 – inte minst ensamkommande flyktingbarn – kan Sverige stå inför svåra problem med sexualbrott mot kvinnor. Inte bara det – rädslan för att utsättas begränsar kvinnors frihet och rörlighet. Därför berörs långt fler kvinnor än de som faktiskt blir utsatta. Sexuellt våld mot kvinnor är alltså ett problem att ta på allra största allvar, och om vi tar detta problem på så stort allvar som vi bör, så måste vi intressera oss för gärningsmännen. Det är inte kvinnorna som ska ändra sitt beteende. Det är männen som våldtar som ska ändra på sig.

I en studie från BRÅ, ”Invandrare och invandrares barns brottslighet, 1996:2” konstaterades att 40 procent av gärningsmännen vid våldtäkter är invandrare trots att dessa (då undersökningen gjordes) endast utgjorde 10 procent av befolkningen.  När siffrorna bryts ner ytterligare visar det sig att det framförallt är män med ursprung i länder i Mellanöstern och Nordafrika som sticker ut i statistiken: alltså precis de länder majoriteten av de asylsökande som kommit till Sverige de senaste två åren lämnat. Detta är länder som, värderingsmässigt, skiljer sig en hel del, från den svenska kulturen. Det är patriarkala kulturer med en helt annan syn på kön och sexualitet än den svenska, liberala synen där kvinnor betraktas som jämlika med män och homosexualitet är allmänt accepterat. Det måste vara möjligt att diskutera olika kulturer och de normer och värderingar som dessa kulturer är bärare av utan att anklagas för att ha dunkla motiv. Olika folkslag har inte olika högt värde – är bättre eller sämre – men olika värderingar är olika bra. Jag hävdar med bestämdhet att det är bättre att respektera kvinnans sexuella integritet än att inte göra det.

Vad vi vet om de våldtäkter och misstänkta våldtäkter som jag hänvisat till i texten? I de fall dom fallit har det visat sig att gärningsmännen var av annat etniskt ursprung än svenskt. Gruppvåldtäkten vid Fåfängan utfördes av ”gatubarn” (DN 20151105). Åklagaren i våldtäkten vid resecentrum i Uppsala yrkade på utvisning, vilket avslogs (Expressen 2016074). Också åklagaren vid våldtäkten av en trettonåring i Mariestad yrkade på avvisning, vilket avslogs (Mariestadstidningen 20160614).  De andra våldtäkterna då – dessa är anmälda men ännu ej uppklarade? Några lokaltidningar är mer generösa med information om misstänkta våldtäktsmän. Med hjälp av sådan information kan man utläsa att den utsatta kvinnan upplevt sig blivit våldtagen av någon som ”inte pratade svenska” vid gruppvåldtäkten i Mariestad (Mariestadstidningen 20160723). Kvinnan som blev överfallen när hon letade efter sin katt i Malmö uppger att gärningsmännen pratar ett språk hon inte förstår (Skånska Dagbladet 20160811).

Det finns alltså en hel del – statistik från BRÅ, internationella studier, fällande domar och vittnesmål – som tyder på att män från Mellanöstern och Nordafrika oftare gör sig skyldiga till sexualbrott än andra. Detta är inte på något sätt biologiskt givet – det har inget med ”ras” att göra, som man tydligen säger nuförtiden – utan med kultur. Vi är all produkter av den kultur vi är uppväxta i, vi har formats av dess normer och värderingar. Människan är dock en anpassningsbar varelse, och jag har gott hopp om att det är möjligt att påverka människors normer och värderingar. Våra grannländer, Norge och Finland, har goda erfarenheter av att arbeta med värderingar och normer angående kön och sexualitet hos nyanlända. Sverige bör följa deras exempel, snarast.

Vad har då detta med den anmälda gruppvåldtäkten på Gotland att göra? Det kan varken jag eller någon annan veta. I linje med nya direktiv och med stöd av ny lagstiftning, som trädde i kraft den 1 oktober i år, lämnar polisen inte längre ut upplysningar om misstänktas identitet till media eller allmänhet. Förtroendet för både polis och media skadas när människor upplever att det tas mer hänsyn till misstänkta gärningsmän än till brottsoffer, och risken för att medborgargarden och rasande mobbar tar lagen i egna händer växer.

Sent i onsdags kväll meddelade polisen på Gotland att de tillkallat förstärkning från fastlandet. Gotlandspolisen betecknar läget som ”en särskild händelse” och har gått upp i stabsläge. Gotlänningarna är arga, mycket arga över att de fem män som pekats ut av den rullstolsburna kvinnan som skyldiga till våldtäkt släppts – och deras ilska har tagit sig mycket tråkiga uttryck, i form av bl a hembesök hos ansvarig åklagare, hot mot de misstänkta gärningsmännen och uthängningar av de misstänkta på nätet.

I tystnaden växer misstron och hatet, liksom rädslan.

 

Ann Heberlein

Reservation: Jag gör inte anspråk på att ge en heltäckande bild av de gruppvåldtäkter som anmälts under 2016. När det gäller våldtäkter är antalet långt fler än de jag valt att nämna här. Dock ger statistiken från BRÅ en bild av förekomsten av sexualbrott i Sverige fram till och med juni, 2016. Jag har också valt att utelämna förekomsten av våldtäkter, främst av unga pojkar, på olika asylboenden runt om i Sverige.

 

Post scriptum

Samtliga i redaktionen, exklusive jag själv, arvoderas i enlighet med för var tid gällande avtal för författare, fotografer, journalister och illustratörer samt webbutvecklare. Detta finansieras främst av er läsare. Artiklar av denna karaktär som Heberlein med flera skriver är avgörande för att vi skall kunna få samhällsdebatten på rätt spår igen.

Att med fakta som grund peka på systembristerna.

Det är ni läsare, som genom era donationer, gör det möjligt att driva en oberoende och systemkritisk nyhetsrapportering och debatt utan att behöva ta hänsyn till ägarpreferenser eller partilojaliteter.

Dela artikeln via e-post










Submit

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.