Ann Heberlein: Skillnaden mellan att vilja och vårt ansvar att välja

Ann Heberlein. Forto: Eget

”Politik är att vilja” sade Olof Palme i ett numera legendariskt tal i Almedalen 1981. Så är det naturligtvis, men det räcker inte att vilja. Politik är också att välja. Att välja är en lika oundviklig, som obehaglig del av ansvarstagande. I en perfekt värld vore resurserna oändliga, men i den tillvaro vi tvingas försöka bemästra är både de ekonomiska och mänskliga resurserna begränsade. Därför måste vi välja:

Vad ska jag göra med min tid – och hur ska jag hantera mina pengar?

När vi gör detta måste vi ställa olika alternativ mot varandra: ska jag lägga mitt eventuella överflöd på en pensionsförsäkring till mig själv, ett nytt tak till huset eller en språkresa till dottern? Ibland är valen inte så vidlyftiga. Det handlar inte om att välja mellan att investera i min framtida ålderdom, huset eller dotterns utbildning utan snarast om att välja mellan olika nödvändigheter – ska jag betala elräkningen eller tidningen? Ja, det får bli elräkningen. Tidningen kan jag leva utan, men inte elen. Understundom hamnar vi i riktigt svåra situationer, där vi tvingas välja mellan alternativ som är lika nödvändiga: ska jag betala telefonräkningen eller hämta ut min medicin? I ett sådant läge blir vi tvungna att be om hjälp, kanske låna pengar, handla på kredit. Det är en lösning på kort sikt, men naturligtvis inte en långsiktigt hållbar strategi för att hantera sin ekonomi. Lån ska betalas tillbaka, med ränta dessutom.

För ganska exakt ett år sedan larmade SKL om att Sveriges kommuner och landsting befinner sig i en mycket svår situation. En åldrande befolkning, liksom en snabb befolkningsökning till följd av flyktingkrisen har försatt landets ekonomi i ett prekärt läge. Ekonomirapporten från oktober 2015 är en dyster läsning. Trots internationell högkonjunktur, en god BNP-tillväxt och en god utveckling av både sysselsättning och skatteunderlag både 2015 och 2016 bedömer SKL att resultaten i kommuner och landsting kommer att försämras. SKL räknar med att resultaten totalt i kommunsektorn mer än halverats jämfört med 2014: överskottet på nästan 14 miljarder för 2014 kommer att falla till 6,5 miljarder när 2015 års siffror är klara. Landstingens resultat försämras med drygt 4 miljarder (Ekonomirapporten, oktober 2015).

Den senaste ekonomiska kvartalsrapporten från SKL, oktober 2016, ger inte någon ljusare bild av vare sig det nuvarande eller framtida läget i våra kommuner och landsting. Ekonomirapporten slår fast att den förväntade ökningen av invånare i Sverige (650 000 fram till år 2020), kommer att påverka i stort sett alla verksamheter i kommuner och landsting: ”För kommuner och landsting innebär det en stor utmaning att anpassa sina verksamheter. Samtidigt väntas den ekonomiska situationen bli allt mer ansträngd då skatteunderlaget inte beräknas öka i motsvarande omfattning”, (Ekonomirapporten, oktober 2016). De negativa ekonomiska effekterna av ett stort flyktingmottagande som SKL visade på för ett år sedan har mattats något efter att Sverige stängt sina gränser och blivit något mer restriktiva. Åtgärderna har dock inte varit tillräckliga. De människor som sökt sig hit ska nu slussas ut i kommunerna, erbjudas boende, utbildning, sysselsättning, sjukvård, tandvård. Självfallet påverkar en sådan explosionsartad befolkningsökning allt ifrån socialtjänst till skola – och allt kostar pengar.

Statistik från SCB visar att det tar åtskilliga år innan flyktingar är i förvärvsarbete och alltså försörjer sig själva, samt bidrar till vår gemensamma välfärd genom att generera skatteintäkter. I rapporten ”Integration – etablering på arbetsmarknaden” konstateras att bara sex av tio flyktingar som invandrade mellan 1997 och 1999 är i någon form av förvärvsarbete efter tio år. Fyrtio procent är alltså fortfarande beroende av olika former av ekonomiskt bistånd efter ett decennium (SCB 2015). Frågan är vad vi kan dra för slutsatser av dessa siffror med avseende på senare års flyktingström? Mellan 1997 och 1999 kom majoriteten av flyktingarna från Irak och forna Jugoslavien, det vill säga länder med betydligt högre genomsnittligt antal utbildningsår bland migranterna än i de länder som de senaste årens flyktingström har genererat.

Genomsnittligt antal utbildningsår i Syrien var 2014 6,6 år, i Eritrea 3,4 år, Afghanistan 3.2 år. För Somalia finns inte ens tillgänglig statistik. Av de som ingår i Arbetsförmedlingens utbildningsuppdrag, alltså flyktingar eller skyddsbehövande vuxna som nyligen blivit beviljade uppehållstillstånd, har hälften enbart förgymnasial utbildning. Av dessa saknar två tredjedelar grundskolekompetens (ekonomifakta.se 20160929). Det kommer med största sannolikhet att bli mycket svårt för dessa individer att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden. Rapporten ”Andelen flyktingar i arbete”, publicerad i februari detta år ger en ännu mörkare bild av invandrade svenskars deltagande på arbetsmarknaden: Andelen helårsanställda bland flyktingar, inberäknat flyktingars anhöriga, uppgick efter åtta år i landet till 25 procent. Efter femton år är 34 procent i arbete (RUT 20160223).

För att uttrycka det enkelt: utgifterna ökar, men inte inkomsterna. Hur ska då dessa knappa resurser fördelas? Var ska kommuner och landsting lägga sitt krut? I svensk politisk debatt florerar två lika banala som verklighetsfrämmande påståenden; påståenden som upphöjts till sanning och moralisk måttstock, påståenden som effektivt dödar all diskussion om fördelningspolitik. Det första påståendet gör gällande att ”grupper aldrig får ställas mot varandra”. Vi får alltså inte ställa fattigpensionärer mot skolelever, psykiskt sjuka mot EU-migranter, ensamkommande flyktingbarn mot hemlösa eller cancersjuka mot narkomaner.

Ändå är det ju faktiskt det vi gör – och måste göra – när vi fattar beslut om hur pengar ska fördelas. Precis som vi privat måste välja mellan att teckna en pensionsförsäkring eller köpa en språkresa till dottern, måste vi på kommun- och landstingsnivå välja vad vi ska använda pengarna till. Eftersom resurserna är små och behoven stora måste vi välja, fatta kloka, genomtänkta beslut. I praktiken står valet mellan olika grupper och deras intressen. Det handlar alltså inte om vad vi ”får” och ”inte får” – det handlar om vad vi måste.

Det andra påståendet, framgångsrikt lanserat av Aftonbladets ledarsida för något år sedan, är att ”flyktingfrågan är en speciell fråga eftersom den handlar om människor.” Jaså? Säg mig vilken politisk fråga som inte handlar om människor – och i förlängningen om människors liv? Frågor och beslut som rör äldrevården, sjukvården, narkomanvården, hemlösas villkor, storleken på försörjningsstöd, resurstilldelning till polisen, etc, är naturligtvis i lika hög grad som invandringspolitik, frågor som handlar om människor, deras möjlighet att leva friska, fungerande och trygga liv. Det är frågor på liv och död. 

Låt mig påminna om den MS-sjuka kvinna som dog på en handikapptoalett på ett köpcentrum i Malmö i helgen. Dagen innan hennes tragiska död hade hon fått besked från Försäkringskassan att hennes ansökan om utökad personlig assistans avslogs. Försäkringskassan beslöt, i strid med rekommendationer från läkare, sjukgymnast och arbetsterapeut, att istället minska antalet timmar med assistenthjälp. Den handikappade kvinnan från Vellinge dog en både onödig och ovärdig död. Hade hon haft sin personliga assistent med sig vid sitt besök i Malmö, så hade hon levt idag. Lise Lindbäck, ordförande för Neuroförbundet, säger i Sydsvenskan att de ser upprepade exempel på att kroniskt sjuka människor som successivt blir sämre får indragningar i sin assistenthjälp. ”Vi har kommit till den yttersta gränsen när det gäller att skära i mänskliga rättigheter”, säger Lise Lindbäck (SDS 20161010).

Hur ska vi då välja? Vems behov ska tillfredsställas i första hand? Den australiske filosofen Peter Singer argumenterar i artikeln ”Nöd, överflöd och moral” för att varje människa har ett ansvar för att bidra till en bättre värld, även om det innebär att vi måste offra något av vårt eget. Vi måste, hävdar Singer, upphöra med att betrakta det som moralfilosofin benämner som ”överloppsgärningar” som frivilliga. Vad är då en överloppsgärning? Den engelska termen för överloppsgärningar, ”supereregotion”, kommer ur latinets ”opera supererogationis” och innebär att ge mer än vad som krävs. Nationalencyklopedin beskriver överloppsgärningar som ”det överskott av goda gärningar som kan uppstå när en person inte bara följer de allmänt gudomliga buden, utan också buden om t ex fattigdom och kyskhet”.

Vi kan bedöma handlingar moraliskt med hjälp av tre kategorier: sådana handlingar som görs av plikt och som alltså bör utföras; sådana handlingar som är förbjudna och inte bör utföras; samt, slutligen, handlingar som är moraliskt förtjänstfulla, men som vi inte är moraliskt förpliktade att utföra.

För ett år sedan fylldes centralstationerna i Malmö, Göteborg och Stockholm inte bara av flyktingar, utan också av mängder av volontärer som hade samlats för att bistå dem. Att offra lediga dagar, kvällar och nätter för att välkomna människor på flykt är att betrakta som en överloppsgärning. Volontärerna måste inte, men väljer ändå att göra något som ingen kan kräva av dem. Deras intentioner är med all säkerhet goda, men i takt med att antalet människor som söker sig hit för hjälp, skydd och ett bättre liv ökar, så har en viss tveksamhet inför just den sortens överloppsgärningar växt hos mig. Det är vackert att hälsa främlingar välkomna hit, att försöka invagga dem i trygghet, väcka deras hopp om ett bättre liv här, hos oss, i vårt land – men är det inte samtidigt att ge dem falska förhoppningar?

Alla människor har ungefär samma behov – vi behöver mat, vatten, värme och en trygg plats att bo på. Tyvärr är våra resurser begränsade. Det finns inte så mycket av det som alla behöver att alla kan få så mycket som de vill. Den insikten är utgångspunkt för Thomas Hobbes resonemang i Leviathan att människans liv i naturtillståndet präglas av en allas kamp mot alla. Därför behövs moralen, för att undvika kampen och för att se till att våra begränsade resurser fördelas så rättvist som möjligt. Hobbes definierar moral som

”the solution to a practical problem that arises for self-interested human beings”.

Som medborgare i ett samhälle ingår vi ett kontrakt med samhället. Enligt samhällskontraktet har vi både rättigheter och skyldigheter. Det finns regler, och så länge vi följer reglerna kan vi åtnjuta rättigheter som samhällsmedborgare. Väljer vi att bryta mot reglerna så bryter vi också samhällskontraktet och ställer oss utanför gemenskapen.

Medborgarna i ett samhälle som Sverige har alltså vissa rättigheter som samhället är förpliktat att uppfylla – det handlar om barns rätt till skola, sjukas rätt till vård, ekonomiskt stöd då man inte klarar sig själv, upprätthållande av lag och ordning, etc. Att utöka dessa rättigheter till att gälla även människor som inte ingår i denna moraliska gemenskap är en överloppsgärning: gott och moraliskt förtjänstfullt, måhända, men inte något som kan krävas. Detta är möjligt så länge som det inte innebär att vi, som Singer skriver, ”offrar något av jämförbar vikt.” Om vi måste offra en del av kvaliteten i våra skolor för att rädda syriska flyktingars liv så bör vi göra det, eftersom förlusten av liv är ett större ont än försämrad undervisning i svenska skolor. Om det däremot handlar om att skära i handikappades rätt till personlig assistans för att en ung frisk man från Afghanistan ska få det ekonomiskt bättre är det ytterst tveksamt.

Kärnfrågan handlar om ansvar: inför vem har vi ansvar? Är vårt ansvar för varandra obegränsat, eller finns det någon gräns där ansvaret tar slut?

Det här är kanske obekväma frågor, men jag tror att det är frågor vi måste ställa oss i den situation vi befinner oss i nu. Peter Singer argumenterar för att vi inte får diskriminera någon på grund av avstånd eller partiskhet. Vi har, menar Singer, lika stort ansvar för de ensamkommande barnen från Afghanistan som för våra egna eller grannens barn, lika stort ansvar för EU-migranter som för fattigpensionärer som blir vräkta från sina lägenheter. Ingen får särbehandlas och ges speciella favörer för att de är nära eller för att vi står i en särskild relation till dem.

Jag är inte enig med Singer. Jag menar att vi har ett större ansvar för de människor som står oss nära – vår familj, våra vänner, våra grannar, våra landsmän, det vill säga de som är medborgare i Sverige. Jag menar att alltså att ett visst mått av gruppegoism är försvarbart. Omsorgsetikern Nel Noddings hävdar, liksom jag, att vi har starkare förpliktelser mot våra närmaste. Vi skulle, menar Noddings, vara dåliga föräldrar, dåliga vänner och dåliga partners om vi inte skiljde på folk och folk. Ett mått av partiskhet är nödvändigt för både vänskap och kärlek. Vår plikt, menar Noddings, inskränker sig till omsorg om dem som vi står i någon form av relation till.

Vi bör alltså, menar Singer, förhindra det onda vi kan förhindra under förutsättning att det inte kostar oss orimligt mycket. Vad betyder då det? Vad är rimliga och orimliga offer? Vad kan vi välja bort för att bereda fler människor plats i vårt samhälle? Är vi beredda att skära i budgeten för sjukvården? Vill vi sänka kvaliteten i våra skolor? Minska personaltätheten på daghem och äldreboenden? Hur höga skattehöjningar är vi beredda på? Måste vi skära ytterligare i biståndsbudgeten? Man kan invända, och hävda, att den här sortens överväganden är cyniska. Man kan argumentera för att vi inte bör ställa olika svaga grupper mot varandra – ska vi lägga våra pengar på att ge fler människor uppehållstillstånd i Sverige eller ska vi bistå utsatta människor i deras hemländer? Ska vi upplåta mark åt EU-migranter eller ska vi bygga fler äldreboenden? Verkligheten ter sig cynisk eftersom resurserna inte är oändliga. Verkligheten tvingar oss, som alltid, att ställa grupper mot varandra. Moral handlar också om att fatta beslut: att välja. Ibland är alla alternativ illa – då måste vi välja det som är minst illa. Att inte välja, att inte fatta beslut är inte en rimlig väg.

För några år sedan undervisade jag en blandad grupp studenter. Hälften var medicinare och hälften humanister. De fick diskutera ett scenario med två svårt sjuka personer som båda var i behov av en respirator. Dilemmat var att det endast fanns en respirator tillgänglig. Humanisterna avfärdade exemplet som cyniskt och vägrade välja. Medicinarna gav sig i kast med att utröna sådant som patienternas ålder, skador och prognos och valde att lägga den med bäst prognos i respiratorn. På så vis räddade de i alla fall en människas liv. Humanisternas ovilja att välja skulle i praktiken leda till två personers död.

Medicinarna var, tack och lov, pragmatiska. Humanisterna däremot ideologer. I den bästa av världar hade det funnits en respirator till varje behövande – men om det inte gör det måste någon ta ansvar och välja.

 

Ann Heberlein

Post scriptum:

Denna essä finns nedan som inbäddat, men samtidigt nedladdningsbart, dokument med källhänvisningar. Denna form av mer djuplodande och mer resonerande artiklar ingår i den satsning som Ledarsidorna.se låter genomföra för att ge en bredare förståelse för den samhällsförändring vi står inför och djupare kunskap om vad som kommer krävas av oss.

Det är uteslutande ni läsare som gör detta möjligt att genomföra genom era donationer. En satsning vi hoppas på att kunna vidmakthålla och utveckla med er hjälp.

Ledarsidorna.se äger, i dessa mer djuplodande artiklar, en begränsad immateriell rättighet för distribution i detta format och även fast citaträtten är fri så begås övertramp med intrång i upphovsmännens immateriella rättigheter när hela artiklar eller större delarna av artiklarna publiceras av annan part än Ledarsidorna.se. Skulle dessa artiklar, som de av Ann Heberlein eller Magnus Norell, behövas i undervisning eller behöva reproduceras i större omfattning eller av annat syfte krävs separat avtal med Ledarsidorna.se samt författaren i fråga i enlighet med svensk upphovsrättslagstiftning samt för var tid gällande författar- och journalistavtal.

Detsamma gäller eventuell transkribering av de video- och ljudinslag som publiceras. Övertramp kommer dessvärre behöva mötas med nolltolerans då det främst är en kränkning av författarens immateriella rätt till sitt verk..

 

 

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.