Ann Heberlein: Tillit måste vinnas, upprätthållas och bekräftas

Ann Heberlein. Foto: EgetAnn Heberlein. Foto: Eget
Dela artikeln via e-post










Submit

Den danske etikern K E Lögstrup beskriver i boken ”Det etiska kravet” tillit som en grundläggande mänsklig erfarenhet, ett fenomen som är avgörande för alla våra relationer. Vi måste lita till andra människor, liksom vi måste lita på våra sinnen för att kunna hantera vår tillvaro. Vi litar på att våra ögon och öron registrerar omvärlden korrekt, vi litar på att foten möter trappsteget i den sekund vi med hjälp av våra sinnen förutsätter att detta kommer att ske. Vi litar på att andra människor vill oss väl, att de har goda avsikter, att de talar sanning, att de håller sina löften. I alla fall tills vi fått motsatsen bevisad.

Lögstrups filosofiska system, med ansvaret för den andre som central dogm, utgår ifrån denna idé – att människor känner en spontan tillit till varandra. Det är inte oväsentligt i sammanhanget att Lögstrup är dansk. De nordiska länderna utmärker sig nämligen genom att dess medborgare upplever en stark tillit, både till andra människor och till staten, vilket är tydligt i studier från både Pew Research Center och World Values Survey: sju av tio svenskar, liksom danskar, anser att de i allmänhet kan lita på sina medmänniskor. Så ser det inte ut överallt – om tilliten är extremt hög i de nordiska länderna så är den extremt låg i Mellanöstern, Nordafrika och delar av Latinamerika.

Statsvetaren Robert Putnam menar i ”Den fungerande demokratin” att tillit är en avgörande attityd i ett demokratiskt samhälle – den stora demokratin beror på den lilla. Det är graden av tillit som skiljer goda samhällen från dåliga. Länder med hög tillit har i regel en stabil demokrati, stark ekonomi, låg brottslighet, låg korruption, god folkhälsa och en hög nivå av jämlikhet och jämställdhet. Tilliten fungerar som ett sammanhållande kitt mellan människor.

Därför är det oroande att svenskarnas nivå av tillit sjunker. De senaste mätningarna visar på en minskning av tillit i Sverige (Forskning och Framsteg 2014: ”Sveriges unika tillit sjunker” och min farhåga är att den sjunkit ytterligare sedan mätningen för två år sedan. Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, menar att det är det höga förtroendet för våra offentliga institutioner som är grunden för vår höga tillit. I rapporten ”Social tillit, lycka, korruption och välfärdsstat” menar Rothstein att tillit skapas i den lokala byråkratin, när människor upplever sig korrekt behandlade av polis, socialtjänst, företrädare för skola och barnomsorg. Det är viktigare än politiska beslut och politikers agerande – att den lokala polisen är pålitlig och rättvis, att rektorn på barnets skola uppträder och agerar korrekt, att kösystem till bostäder, vård och förskoleplats fungerar och följs, att det inte är möjligt att muta företrädare för myndigheter och institutioner. 

Människors upplevelse av rättvisa tycks alltså vara avgörande för deras tillit. När vi upplever att vi blir rättvist behandlade så litar vi på att saker och ting fungerar som det ska. Ur det perspektivet befinner sig Sverige i en ytterst oroande utveckling: människor som stått i bostadskö i åratal blir omsprungna av nyanlända, fattigpensionärer som inte har råd att gå till tandläkaren ser hur asylsökande får tandvård för femtio kronor, avhoppade IS-terrorister utlovas hjälp med skuldsanering och körkort. Allvarligast är den akuta kris som polisen tycks befinna sig i – en kris som blir medborgarnas kris. En grundläggande idé i samhällskontraktet är att medborgarna överlåter rätten att försvara sig själv och sin egendom till tredje part. Polisen äger våldsmonopolet. Vi accepterar denna ordning och avstår från att försvara oss själva, våra barn, våra hem, våra ägodelar och låter våldsmonopolet, det vill säga polisen ta hand om detta.

Polisens uppgift är inte att bjuda ligister och mordbrännare på kaffe. Den ska inte ägna sig åt charmoffensiver. Den ska inte heller, som vår rikspolischef tycks tro, ömka brottslingar – den ska inte ha någon uppfattning om misstänkta våldsverkares mentala status överhuvudtaget. Den ska inte ägna sig åt att påverka normer, varken med hjälp av armband eller något annat. Den ska, med våld om så krävs, upprätthålla lag och ordning i samhället. Det är polisens främsta och absolut viktigaste uppgift. Om den inte lyckas med det, så misslyckas den med sitt uppdrag och den viktigaste förutsättningen för kontraktet mellan medborgare och samhälle faller.

Enligt polisen egen kartläggning, ”En nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället”, fanns det år 2014 inte mindre än 55 områden i Sverige som betraktades som ”särskilt utsatta”. 2015 kokade Dan Eliasson ner det till 14 ”särskilt prioriterade områden”, bland annat Rosengård i Malmö, Ronna i Södertälje, Vivalla i Örebro, Araby i Växjö, Bergsjön i Göteborg och Tensta/Rinkeby i Stockholm. Namnen är bekanta för alla som följer med i nyhetsflödet, och förknippas med sådant som gängbråk, droghandel, bilbränder, misshandel och attacker på blåljuspersonal. Det är områden som polisen tycks ha förlorat kontrollen över. En gissning inte helt tagen ur luften är att antalet ”särskilt utsatta områden” som bör vara ”särskilt prioriterade” av polisen kommer att öka under 2016.

Detta är också områden där invånarna känner lägre tillit än invånare på andra ställen i Sverige. Enligt ”Tillitsbarometern”, en befolkningsundersökning gjord av SCB, 2013 och presenterad i ”Den svala svenska tilliten” av historiken Lars Trägårdh med flera, varierar tilliten stort mellan människor på olika platser i Sverige. Storuman ligger i topp och Malmö i botten. Kommuner med hög lokalsamhällestillit är ofta små, med obetydliga inkomstskillnader mellan invånarna. Kommuner med låg tillit utmärks av större ekonomiska klyftor och en stor andel utrikesfödda. Ett mycket starkt samband är att individer som bor i områden med etnisk mångfald har lägre lokalsamhällestillit.

Hur ska man tolka sambandet mellan etnisk mångfald och låg tillit? Handlar det om rasistiska föreställningar som skapar rädsla, misstro och fientlighet mellan människor? Jag kan se två förklaringar, och ingen av dem handlar om rasism. För övrigt tillhör svenskarna, enligt tidigare nämnda globala värderingsstudie, World Values Survey, de minst rasistiska människorna i världen. Svenskar utmärks av tolerans och nyfikenhet, snarare än av rasism och rädsla. Min analys är att den lägre tilliten i områden med stor etnisk mångfald är en konsekvens av dels en känsla av att rättvisa och likabehandling är satt på undantag, dels förekomsten av parallella etiska universa.

Olikheter i en befolkningsgrupp gör det svårare att upprätthålla gemensamma normer – och frånvaron av gemensamma moraliska övertygelser gör att misstron växer.

Om jag misstänker att min granne inte delar mina värderingar, inte följer våra gemensamma lagar och regler – lagar och regler som det innebär en del uppoffringar och viss ansträngning att följa – kan konsekvensen bli att jag struntar i dem också. Varför ska jag anstränga mig om ingen annan gör det? Det är det som brukar kallas ”den sociala fällans logik” och som leder till splittring och laglöshet. Det är ett ytterst destruktivt tillstånd, eftersom stabilitet och trygghet bygger på att vi litar på varandra. Tillit betraktas som en ”seg struktur”, det vill säga ett fenomen som är långlivat och föränderligt i låg utsträckning.

Tillit är dock inte en oföränderlig attityd. Tillit måste också vinnas, upprätthållas och bekräftas – och när tilliten börjar tryta kan det gå mycket fort.

 

Ann Heberlein

 

Post Scriptum:

Denna artikel är ett resultat av de donationer som gjort det möjligt för mig att engagera kunniga experter och journalister med insikter som saknas i det övriga mediabruset och som leder Ledarsidorna.se samt mig på rätt spår. Ledarsidorna.se har fler av den här kalibern och som en läsare skrev som kommentar:

”Ju djupare ner i gödselstacken redaktionen tar sig, ju hårdare blir det packat”. 

Desto värre luktar det när det som är dolt eller hårdast packat kommer i kontakt med ljus och frisk luft. Alla donationer mottages med största tacksamhet för att kunna köpa nya spadar och dynggrepar. På sikt planeras inköp av grävskopa när ekonomin tillåter.

Varmt tack för allt stöd, historiskt, nutida och framtida, engångs eller månatliga, i ord och andra gärningar till allt. Det är ni läsare som gör denna resa möjlig. Det är ni som bygger Ledarsidorna.se på dess resa mot:

Mörkrets hjärta

 

 

Dela artikeln via e-post










Submit

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.