Chris Forsne: Rivningen av flyktinglägret ”Djungeln” får konsekvenser i hela Frankrike

Chris Forsne. Photo:  Ordfront FörlagChris Forsne. Photo: Ordfront Förlag
Dela artikeln via e-post










Submit

De kunde inte bry sig mindre. Att de hamnat i en av Frankrikes vackraste byar enligt guideböckerna. Eller att dubbelrummen i det utdömda äldreboendet ändå måste vara bättre än tälten och de korrugerade plåtskjulen de bott i ett halvår i Calais. Bott med 8 000 andra, i huvudsak unga män från Sudan, Somalia, Eritrea och Afghanistan. Alla med ett och samma mål: att ta sig till Storbritannien. Den senaste veckan har internationella media skildrat hur lägren rivits i vad som allmänt kallats ”djungeln” och migranterna forslats iväg i bussar till andra tillfälliga boenden. 

Bara lokalpressen på franska landsorten har skrivit om nästa kapitel. 

Sent på kvällen släpptes ett femtiotal unga män av bussen i lilla Sainte Suzanne, en kommun med drygt 900 invånare, över hälften i själva byn. Ett småtrist torg med ett bageri och några små restauranger. Vid torget står skyltar som visar upp till det muromgärdade slottet vars äldsta delar är snart tusenåriga. På morgonen vågar männen sig sig ut i små grupper, de flesta är sudaneser. De går den långa gatan med trista, oftast igenbommade hus upp mot bageriet och fortsätter upp till befästningsverken och slottet.

De är snart tillbaka, kunde inte bry sig mindre. De flesta undviker den lilla gruppen med bybor som samlats utanför bageriet. Journalisterna från Le Courrier de la Mayenne och Haut Anjou har återvänt till sina redaktioner. De har i flera dagar försökt reda ut hur man kunde fatta beslutet att placera så många migranter just här. De har skildrat det politiska spelet där borgmästarn Jean- Pierre Morteveille blivit helt överkörd av departementet Mayennes prefekt Frédéric Veaux.

-Jag hade inget annat att välja på. Det var bråttom, säger den senare, bråttom att hitta platser. Ålderdomshemmet, som stängts av brandsäkerhetsskäl, stod tomt. Nu lät han rekvisitionera det.

Att hitta platser runt om i Frankrike för 8 000 personer har väckt omfattande rubriker och fått  fransmännen att erkänna att de inte begriper hur Tyskland och Sverige burit sig åt. När man bussat iväg migranterna från Calaislägret till flera hundra olika platser i Frankrike har det utåt, av myndigheterna, skildrats  som ett beslut taget i all hast. Trots att man talat om att stänga lägret i flera år. När jag kommer till Sainte Suzanne morgonen efter bussen är det fler grupper av unga migranter på gatorna än bybor. Men de som varit och handlat sin baguette stannar till utanför bageriet. Som för att stämma av med varann.

-Det är klart, säger en av männen, att vi ska hjälpa dem som behöver asyl. Men vi vet att många också bara är migranter.

Både han, hans fru och flera av de andra som stannat upp tror att myndigheterna planerat länge för vad som nu till synes hänt så bryskt. Att beslutsfattarna lagt ner ålderdomshemmet med vilje just för att kunna använda det när Calaislägret skulle tömmas. De vittnar alla om hur man i byn sökt men inte fått någon information.

Borgmästaren stängde dörren mitt för näsan på en grupp som begivit sig till kommunhuset för att få veta mer. Bara kommunstyrelsen och en handfull bybor släpptes in. Och prefekten, statens – eller  regeringens – förlängda arm, hävdar att han inte hade något val. Det var bara att ta vad som stod tomt för ögonblicket. Företaget Adoma, som specialiserat sig på att ta hand om migranter och hemlösa, fick kontraktet i Sainte Suzanne av prefektens folk. Samma natt som gruppen från Calais anlände hade någon eller några passat på att måla på ålderdomshemmets fasad med stora svart bokstäver ”Go home”.  Men Ademas vakter var på plats och tvättade bort uppmaningen så snabbt de kunde. En fotograf hann före och en av lokaltidningarna publicerade.

Franska staten lägger 25 euro per person för mat, underhåll, personalkostnader med mera. Ytterligare 10 euro per person och natt för hyra av lokalen. Enligt fransk press ska Storbritannien ha gjort en överenskommelse med Frankrike om att betala 40 miljoner euro för att Frankrike tar hand om lejonparten av dessa besvikna migranter. Deras fall ska gås igenom, de som vill ska kunna söka asyl, övriga ska utvisas. I teorin. I praktiken är de fria att komma och gå till boendet.

Jag får inte kontakta männen som hänger utanför boendet, får inte ta foton. Adomas vakter försöker avkräva mig ID. Trots att jag står på trottoaren. Så det är först när ännu en grupp vågar sig ut på gatan för att se var de hamnat som jag kan prata med dem.

 – Vad gör vi här, säger de uppgivet. De sade att vi skulle till en stad som hette Mayenne. 

Det är jag som får förklara för dem att det är departementet Mayenne de hamnat i. De befinner sig trettio mil väster om Paris.

Den avgörande skillnaden mellan dessa unga män och de som i hundratusental placerats ut på svenska landsbygden sedan ett år tillbaka är att dessa män aldrig ville till Frankrike. De ville alla till Storbritannien. Och den grupp på tre sudaneser som är de enda som vågar tala med mig men skyr kameran och vägrar ge mig sina namn har inga tankar på att stanna här på vischan.  Ett av skälen till att förra höstens stora flyktingvåg gick Frankrike förbi var de dåliga ekonomiska ersättningarna och det faktum att omhändertagandet i Frankrike var så mycket sämre än det i Tyskland och Sverige. Villkoren i alla europeiska länder finns noggrant redogjorda för såväl på internet som i form av tryckta häften. De flesta migranter och flyktingar har kunnat studera dem i detalj.

Dessa män som ändå går med på att tala med mig påstår sig, men utan övertygelse, vara från Darfur, den enda ort i  Sudan hjälparbetarna i Calais känt till. De säger alla att de kommer bli dödade om de återvänder. Ingen kan ge ett konkret skäl. De har alla tre, säger de, varit ett knappt halvår i Calais.

Avslitet "Destinationsarmand" Foto: Chris Forsne

Avslitet ”Destinationsarmband”. Foto: Chris Forsne.

Längs den långa gatan och på torget ligger gula plastarmband slängda, destinationsband de alla fick på sig när de skulle med de olika bussarna. Nu vill de bara härifrån, jag får visa dem på en karta var närmsta större stad ligger. De kan inte ett ord franska, bara en talar hyfsad engelska. De har inga pengar, bara krossade framtidsdrömmar. Det går heller inga bussar från den här lilla orten. Just nu är de fast, utan gemenskapen i Calais och långt långt från Dover.

-Trodde ni verkligen när ni lämnade Sudan att ni skulle kunna ta er till England, frågar jag. 

-Vi visste att det skulle bli svårt, men aldrig så här, svarar de. I Sudan verkade det lätt att hoppa på ett tåg, att gömma sig i en långtradare. Sätten att ta sig till England så som de förmedlats av de som rest före verkade många och långt ifrån omöjliga.

De har ingen känsla av tacksamhet gentemot byborna, eller fransmännen i gemen, för att de nu får mat och uppehälle. De är bara arga, arga och frustrerade över att franska myndigheter satt käppar i hjulet för deras planer. Några kvinnor jag möter nära skolan säger att deras största rädsla nu är att det ska  bryta ut konflikter mellan alla dessa unga män och byns egna ungdomar. Till och med att de egna unga ska passa på att begå brott för att kunna skylla det på migranterna…

-Vi var så solidariska med alla flyktingar när vi såg vad som hände förra hösten, säger en ung höggravid kvinna. Men vi såg det inte nära inpå. Förstod inte hur det påverkade lokalsamhället. Nu är vi rädda för framtiden. Ålderdomshemmet med alla dessa frustrerade män ligger granne med byns skola. 

-Och nu, tillägger den unga kvinnan från Sainte Suzanne, en vacker men rätt banal liten ort i nordvästra Frankrike, när vi berörs så har vi alla börjat sätta oss in i skillnaden mellan migrant och flykting. Visst, vi är vana vid invandring från Nordafrika, men den har skett så länge och gradvis, det har varit människor som talar franska och förstår vår kultur även om det idag har blivit ett omfattande problem för Frankrike med islamister och våld. Men nu, vad väntar oss…jag vet inte…

Tömningen av lägret i Calais skapar just nu en omfattande irritation från fransmännens sida gentemot politikerna, inte minst på på grund av bristen på information. När det som i Sainte Suzanne också upplevs som en grov arrogans från statstjänstemännens,från prefekternas sida, blir avståndet mellan vanligt folk och de som representerar makten än  större. I en färsk undersökning uppger en bra bit över sjuttio procent av fransmännen att de ser de som företräder dem som korrumperade.

-Visst vill vi hjälpa flyktingar, säger en annan Sainte Suzannebo. – Men en gammal man på ålderdomshemmet dog på grund av den påtvingade flykten. Varför lägger man bördan av migrationen på våra äldsta och svagaste?

-Hur i hela friden klarar ni det i Sverige, ni som tagit emot sådana otroliga mängder människor? Hur lyckas ni få in dem i samhället – och vem betalar allt det?

Dela artikeln via e-post










Submit

Om författaren

Chris Forsne
Chris Forsne
Chris Forsne är statsvetare, journalist och författare. Hon har varit utrikeskorrespondent i Paris, Nordafrikakorresponent samt arbetat för SVT och Kunskapskanalen. Forsne var under många år nära vän till den förre franske presidenten François Mitterrand och är väl insatt i det europeiska och svenska politiska spelet på högsta nivå.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.