De första, och största, förlorarna är kvinnorna

Dela artikeln via e-post










Submit
More share buttons
Share on Pinterest
There are no images.

Vi står inför, eller mitt i, en kraftig förskjutning i könsfördelningen av befolkningen,   en demografisk förändring, i relationerna mellan könen som en effekt av 2014-2015 års migration. Denna förändring, med sitt ursprung i en feministisk asyl- och migrationspolitik, kommer att leda till att de som står inför de första, och största, behoven av anpassning i samhället är kvinnorna. 

Redan idag visar folkmängd och befolkningsförändringar, till exempel födda, döda och in‑ och utflyttade, i åldersgruppen 14-29 år ett överskott om tio procent på män. Folkbokförda är endast de med upphållstillstånd och svenska medborgare som bor i landet. En ännu större snedfördelning finns i gruppen som väntar på besked om uppehållstillstånd. I migrationsverkets asylsystem väntar idag 48 149 kvinnor respektive 114 728 män, eller 34 respektive 66 procent män på besked (OBS: Samtliga ålderskategorier). En ratio på 1:2. Många är fäder som väntar på att kunna återförenas med sina familjer, fruar och barn, andra är helt enkelt ensamkommande män.

Utöver finns de ensamma unga män som driver runt i storstäderna. De nordafrikanska unga männen som saknar uppehållstillstånd men där det föreligger tvist om deras ursprung vilket gör att avvisningarna blir svåra att genomföra. Det är, med historien och empiri som grund, inte rimligt att detta överskott i sin helhet skulle bestå av homosexuella män. Oavsett om de befinner sig i asylboenden i väntan på beslut eller driver runt utanför samhället så präglas dagarna av väntan och frustration. Män i åldern 14-29 präglas ofta av en stark sexuell drift, oavsett var de är födda. En sexuell drift som på något sätt över tid behöver tillfredsställas. Antingen genom att ”överskottet” väljer att bli homosexuella. Eller något annat. 

Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

I Sverige finns ingen egentlig eller lättillgänglig statistik över gruppvåldtäkter. Senast Brottsförebyggande rådet gav ut en mer heltäckande rapport om förekomsten var 2000. Den konstaterar att under perioden 1990-1999 höll sig antalet gruppvåldtäkter på mellan 30-60 per år. Brottsförebyggande rådets senare rapport, från 2009, behandlar endast våldtäkt som fenomen och kommer till slutsatsen att den ökande trenden berodde på en ökad anmälningsbenägenhet. Den senaste rapporten kommer annars från 2013 skriven av Forskning och Framsteg. Den serie som FoF granskat slutar dock vid 2006 och ingen uppföljning har vare sig planerats eller är under genomförande.

Även om vi bortser från händelserna på Gotland under förra veckan har något hänt i samhället som präglat och präglar samhällsklimatet. I allmänhet och för kvinnor i synnerhet. Kvinnors rörlighet har inskränkts. Under vårvintern 2016 varnade Stephen Jerand, polisområdeschef i Östersund, kvinnor från att röra sig ensamma i stan.

”Vi har sett ett oroväckande trendbrott”.

De sexuella ofredande som unga kvinnor fått uppleva på olika musik- eller folkfestivaler som ”We are Stockholm” har rest debatten om att kvinnor skall kunna stå i speciellt avskilda områden. Rapporterna om sexuella trakasserier på badhus är så pass många idag att vissa kommuner nu vikt sig för pressen och infört separata badtider för kvinnor. Samhället är tvunget att separera kvinnor från män. Könsapartheid, men bakvägen.

Ann Heberlein tog i lördagens krönika upp problematiken kring bristen på relevant samhällsinformation och att ur denna tystnad växer misstro och hat. Och vandringssägner baserade på bristfällig information samt inträffade händelser. Människan har en benägenhet att skapa egna berättelser i brist på fakta samtidigt som i detta fall så anpassar sig den utsatta gruppen. Kvinnorna. Likt judar anpassar sig i tider av antisemitism genom att inte bära religiösa symboler och hålla en låg profil anpassar sig nu kvinnorna genom att hålla sig undan.

Kristna kvinnor, första generationens inrikesfödda med två utrikesfödda föräldrar, anpassar bland annat i Rinkeby sin klädsel efter att ha trakasserats på olika sätt till heltäckande. Kvinnan D är ett exempel som intervjuats av Ledarsidorna:

”Mina föräldrar flydde till Sverige för att leva ett liv i frihet. Där kvinnor kunde leva ett tryggt och säkert liv och klä sig som de vill. Nu vill även jag fly till Sverige. Detta är inte vad vi drömde om”.

Detta sades i Rinkeby, Stockholm, Sverige. Kommunalrådet Michaela Fletcher i Österåker identifierade detta problem i februari 2016, att en snedfördelning av mottagande eller demografi kan leda till just det vi ser hända. Ett händelseförlopp som sedan leder till oönskade effekter förstärkta av bristande information.

Det vi ser är resultatet av en feministisk och humanistisk migrations- och asylpolitik. Den första, och största, gruppen som måste anpassa sig för att freda sin egen kropp är kvinnorna.

Är det rimligt?

Dela artikeln via e-post










Submit
More share buttons
Share on Pinterest
There are no images.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.