Ann Heberlein: Flit och ansvarstagande måste få tillbaka sitt värde

Ann Heberlein. Forto: EgetAnn Heberlein. Forto: Eget
Dela artikeln via e-post










Submit

Ylva Johansson, arbetsmarknads och etableringsminister är bekymrad. I Ekot, SR, den 14/11, uppger hon att hon är förvånad över att så få nyanlända går vidare till utbildning efter att de lämnat den statligt finansierade etableringsfasen på två år. Trots att hälften av de nyanlända saknar gymnasiekompetens – de har alltså inte motsvarande svensk grundskola i bagaget – är det bara 5 % av dem som studerar efter två år i landet.

Detta är naturligtvis förödande för de nyanländas möjligheter att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden. Ytterst få arbeten står till förfogande för den som inte ens fullgjort grundskoleutbildning. Johanssons analys är att de nyanlända drar sig för att studera eftersom de inte vill låna pengar. De nyanlända utan gymnasiebehörighet anser, enligt Johansson, det vara en osäker investering att dra på sig skulder för en utbildning som kanske inte ger avkastning i form av ett arbete.

Lösningen på dilemmat är, i vanlig ordning, ytterligare ett bidrag. Nyanlända kan sedan tidigare få bidrag på ca 9000 i månaden för att läsa in gymnasiet. Nu ska samma möjlighet ges för att skaffa sig en fullgod examen från grundskolan: ett ”studiestartstöd” erbjuds nyanlända som läser på grundskolenivå. Regeringen räknar med att ungefär 15 000 personer kommer att utnyttja detta erbjudande, till en kostnad av en miljard om året. 

Johanssons, ja regeringens, resonemang förvånar mig föga – men gör mig desto mer bekymrad. Regeringen Löfvén strösslar med en miljard hit och en dit som om det vore kaffepengar. Varje upptänkligt problem som uppkommer i kölvattnet av det rekordstora antalet nyanlända löses med pengar: hösten 2015 lånade regeringen 11 miljarder för att lösa skenande kostnader i anslutning till flyktingmottagandet och den här hösten duggar beskeden om nedskärningar inom diverse områden tätt, med besparingar av LSS-stödet, alltså assistenthjälp för funktionshindrade barn och vuxna, som särskilt beklämmande exempel. Om det fanns skäl att tro att de satsade miljarderna leder till en starkare ekonomi med fler medborgare i arbete och därmed större skatteintäkter vore det berättigat.

Jag är ytterst tveksam till det. Bidragspolitiken har varit regel i tillräckligt många år för att vi ska kunna avfärda den som mindre framgångsrik:

I rapporten ”Integration – etablering på arbetsmarknaden” konstateras att bara sex av tio flyktingar som invandrade mellan 1997-1999 är i någon form av arbete. Fyrtio procent är alltså fortfarande i behov av olika former av ekonomiskt bistånd efter ett decennium (SCB2015). Rapporten ”Andelen flyktingar i arbete”, publicerad i februari detta år ger en ännu mörkare bild av invandrade svenskars deltagande på arbetsmarknaden: Andelen helårsanställda bland flyktingar, inberäknat flyktingars anhöriga, uppgick efter åtta år i landet till 25 %. Efter femton år är blott 34 % i arbete (RUT 20160223). Det finns alltså anledning att ompröva idén att diverse bidrag är vägen till arbete och självständighet.

En integrationspolitik som bygger på idén att vuxna människor behandlas som barn, ett kravlöst curlande av arbetsföra män och kvinnor fungerar inte. Det måste skapas incitament för människor att anstränga sig, att ta ansvar för sitt eget liv och sin egen försörjning. Grundprincipen måste vara att den som är frisk och arbetsför tar ansvar för sin egen försörjning och bidrar till samhället genom att betala skatt. Alla medborgare i ett samhälle har samma ansvar för att det gemensamma ska fungera. Det är ohållbart att stora grupper undantas från denna princip genom att ges möjlighet att leva på bidrag utan krav på motprestation.

Vi måste återvända till en politisk hållning som premierar hårt arbete och ansträngning. Regeringens nuvarande linje som tycks bygga på destruktiva idéer om offerskap, diskriminering, barmhärtighet och altruism måste överges. Alla måste behandlas lika. Krav måste ställas på alla medborgare, i lika hög utsträckning. Ingen bör undantas från grundprincipen att alla friska och arbetsföra män och kvinnor har ansvar, både för sin egen försörjning och för att bidra till det gemensamma.

Altruism – att hjälpa eller uppoffra sig för människor man inte har släktband till utan någon förväntan på gentjänst, gensvar eller egen vinning – har aldrig varit någon framgångsrik överlevnadsstrategi, varken för den altruistiske eller den som är föremål för altruism. Altruisten riskerar att utnyttjas, och den som tas om hand passiviseras och rustas illa för självständighet. Den som vänjer sig vid att någon annan betalar, löser alla problem, styr och ställer blir aldrig vuxen i moralisk mening: Det finns helt enkelt inte anledning att anstränga sig om man inte måste. Ett samhälle som bygger på en altruistisk ideologi riskerar att gå under.

Birgitta och Jan Tullberg argumenterar i boken Naturlig etik – en uppgörelse med altruismen för reciprocitet, d v s ömsesidighet, istället för altruism. Reciprocitet kan beskrivas som ett ömsesidigt givande och tagande mellan två obesläktade individer till bådas nytta. I ett reciprokt handlande överstiger vinsten förlusten. Reciprocitet kräver att man gör åtskillnad på individer: man behandlar inte alla lika utan premierar och hjälper dem som själv bidrar. Evolutionen har, enligt Tullberg, sorterat bort de altruistiska. Det är de varelser som tillämpat den reciproka strategin som överlevt. En slutsats att dra av evolutionen är att samarbete lönar sig.

Det som kallas förtjänstteorin – att människor får vad de förtjänar – är grundläggande i vår moraluppfattning, helt enkelt därför att moralen är beroende av andras gensvar på våra handlingar.

I ett sammanhang där gott uppförande och egna ansträngningar inte belönas och där dåligt uppförande och lättja inte ger konsekvenser uppstår frågan varför man överhuvudtaget ska bry sig. Ett sådant synsätt tar ifrån människor makten över det egna livet – om jag inte kan påverka mitt liv genom att anstränga mig och arbeta hårt, vad kan jag då göra? För att växa till moraliskt ansvariga personer är vi beroende av andras gensvar på våra handlingar. När vi gör rätt och anstränger oss blir vi belönade – och när vi gör fel blir vi klandrade eller förlorar fördelar. Människor bör bemötas på det sätt de förtjänar. Det är det bästa sättet att slå vakt om de värderingar vi bygger vårt samhälle på – rättvisa, jämlikhet och solidaritet – och samtidigt hjälpa människor till eget ansvarstagande.

Vill vi slå vakt om Sverige som ”humanitär stormakt” måste vi skapa ett system som ger människor möjligheten att påverka sitt eget liv genom egna ansträngningar. Flit, samarbete och arbete måste belönas på samma sätt som att likgiltighet och bristande ansvarstagande måste få konsekvenser.

Ann Heberlein

 

Redaktörens kommentar:

Detta är vad jag benämner ”arbetarklassmoral”, själva grundstenen för att vi ska kunna skapa och vidmakthålla ett solidariskt uppbyggt välfärdssystem. Först när vi kan se hur fliten och arbetet belönar sig kan vi se de svagaste, de som inte har de förmågor vi andra har. Och hjälpa dessa. Gör din plikt, kräv din rätt. I exakt den ordningen.

Idag är jag även i sändning på Radio Österåker, 103,7 MHz, mellan klockan 11 och 12, tillsammans med kommunalrådet Michaela Fletcher där vi pratar om bland annat integration och assimilering vilket tangerar vad Ann Heberlein skriver om idag. Jag kommer att lägga ut en länk till radioinslaget tillsammans med en kommentar, eller där jag och Fletcher inte riktigt hann med, under morgondagen.

För de nya läsare som eventuellt tillkommer efter programmet så är Ledarsidorna.se helt och hållet drivet av sina läsare genom donationer. Alla externa resurser, som krönikörer, illustratörer, fotografer och webbutvecklare, arvoderas enligt varje förbunds respektive avtal. Verksamheten idag kräver att jag bidrar med egna medel men vi i redaktionen drivs av övertygelsen att upplysta väljare 

Du behöver inte tycka som vi, men tycker du att vi är en viktig röst i samhällsdebatten får du gärna donera en krona per dag eller bidra på annat sätt.

Dela artikeln via e-post










Submit

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.