Ann Heberlein: Migration, assimilation, rättigheter och skyldigheter

Ann Heberlein. Forto: EgetAnn Heberlein. Forto: Eget
Dela artikeln via e-post










Submit

Sverige är bäst i världen på integration – i alla fall enligt EU-finansierade Mipex, Migrant Integration Policy Index.  Jag måste erkänna att påståendet att Sverige är världsmästare på integration förvånade mig.  Mitt intryck är snarast att integrationen fungerar uselt i vårt land. Rapporter om kaotiska utanförskapsområden, ständiga debattartiklar om ”ökande rasism”, förekomsten av separatistiska organisationer, det stora antalet IS-sympatisörer och vittnesmål om hedersetik leder tanken i den riktningen. Trots detta hävdar alltså Mipex att Sverige är bäst på integration av de trettioåtta länder som de analyserat. Hur kan det komma sig?

Som vanligt är det en fråga om perspektiv.  Ingen annanstans är det bättre att vara invandrare än här. Sverige är bäst på att erbjuda utbildning för nyanlända, har bäst arbetsmarknad för invandrare, är bäst på att upplysa om nyanländas rättigheter, mycket bra på familjeåterförening (plats fem av trettioåtta), utmärkt på antidiskriminering (också femte plats) och erbjuder invandrare samma tillgång till socialförsäkringssystemet som infödda svenskar: ”Nearly all non-EU immigrants are guaranteed in law and practice the same rights as SE citizens in economic, social, family and democratic life” (Sweden, Mipex, s 3).

I Sverige blir nyanlända inte diskriminerade. Ingen blir utestängd eller förnekad sina rättigheter till vård, utbildning, stöd från socialtjänst och andra institutioner med hänvisning till sitt ursprung. Invandrare har, som Mipex sammanfattar det, samma demokratiska, ekonomiska och sociala rättigheter som infödda svenskar. Invandrare är inte utanför, utan innanför. Det i debatten ofta förekommande ”utanförskapet” lyser med sin frånvaro i Mipex uttömmande analys av Sveriges integrerande åtgärder. Inte heller nämns några rasistiska strukturer – tvärtom betonas att svensk arbetsmarknad inte diskriminerar invandrare (Sweden, Mipex, s 6).

Det läggs verkligen ner enormt mycket tid, kraft, energi och pengar på integration i vårt land. De flesta tycks överens om att en avgörande faktor, ja kanske den allra viktigaste, för integration är arbete: den som kommer i arbete blir fortare en del av det svenska samhället. Därför har regeringen satsat stort på så kallade ”snabbspår”. Snabbspåren ska korta etableringstiden för nyanlända och få dem i arbete på rekordfart, enligt arbetsmarknadsminister Ylva Johansson som lanserade idén i början av 2015. Fjorton snabbspår för ett tjugotal olika yrken – bland annat lärare, läkare, socionomer, kockar, ekonomer, jurister och ingenjörer – skapades snabbt. Enligt arbetsförmedlingens senaste siffror är 2 400 personer i snabbspår, vilket innebär fyra procent av de 58 000 nyanlända som är inskrivna i arbetsförmedlingens etableringsuppdrag.

Dessvärre är resultatet av denna vällovliga satsning magert.

Ytterst få av de inskrivna har fått hjälp till arbete genom snabbspåren. Ett exempel är snabbspåret för slaktare och styckare: Inte en enda av de ca hundra personer som är inskrivna här har kommit ut i arbetslivet trots att livsmedelsbranschen skriker efter människor med deras kompetens. Marie Söderqvist, VD på Livsmedelsföretagen, berättar om svårigheter som handlar om att potentiella slaktare vägrar att hantera griskött (SvD 20160915 ”Fiasko för snabbspår: Noll av hundra slaktare i jobb”).

Ett annat nedslående exempel på snabbspårens klena effekt är resultaten från snabbspåret för läkare. Den 22 oktober genomfördes det första teoretiska delprovet vid Umeå universitet som fått i uppdrag av Socialstyrelsen att testa personer med utländsk läkarlegitimation. Endast sexton procent av de som skrev provet blev godkända, vilket innebär att resterande åttiofyra procent inte ges möjlighet att genomföra nästa prov som ska utföras i december. Nio av de femtioåtta som skrev provet uppfyller alltså kraven för att fortsätta sin väg mot svensk läkarlegitimation. Resultatet visar tydligt att det är betydligt mer komplicerat att översätta och använda kompetens förvärvade i andra länder till svenska förhållanden än vad vi tycks föreställa oss.

Ytterligare ett bekymmersamt exempel på hur Sveriges integrerande insatser fungerar är resultatet från en granskning av SFI-utbildningar i Sverige. SCB fick i uppdrag av DN att undersöka relationen mellan deltagande i SFI-utbildning, alltså att lära sig behärska svenska i skrift och tal, och möjligheten att få arbete. Föga förvånande visade studien att den som klarar av SFI-studierna har lättare att få arbete – sextiofem procent av dem som fullföljt hela SFI har en månadsinkomst över 13000, alternativt studerar på Komvux, högskola, universitet eller folkhögskola. Dessvärre är det blott trettiotre procent som tar sig igenom hela SFI-utbildningen.

Två ekonomiskt mycket krävande integrerande insatser – SFI-utbildningen kostade 2015 2,6 miljarder kronor (siris.se) och regeringen avsatte inte mindre än 260 miljoner kronor för snabbspåren i sin budget för 2016 (SKL 20160107) – ger alltså klen utdelning.

Hur kan då MIPEX påstå att Sverige är bäst på integration i utbildnings och arbetsmarknadsfrågor? Det kan de eftersom de inte mäter de integrerande åtgärdernas effekt för samhället, i det här fallet Sverige. Den effekt MIPEX mäter är i hur hög utsträckning dessa integrationsåtgärder når subjekten för studien, alltså migranterna. Därför kan SFI betraktas som en lyckad satsning enligt MIPEX trots att så få fullföljer – alla nyanlända med uppehållstillstånd erbjuds ju faktiskt utbildning i svenska. Att effekten för det svenska samhället inte kan betraktas som god, och att väldigt liten utdelning ges för varje satsad skattekrona bekymrar inte MIPEX. Låt mig sammanfatta läget: Sverige är bäst i världen på att erbjuda nyanlända möjligheter till utbildning och arbetsmarknad – men de nyanlända är inte bäst i världen på att använda sig av dessa möjligheter. Sverige är således bättre på integration än de som ska integreras.

Integration innebär, i korthet, att invandrare, liksom deras barn, blir en del av det nya landet. Det förstås i allmänhet som ett samarbete mellan de som ska integreras och samhället de ska integreras i. Integration är alltså en ömsesidig process. En avgörande fråga är om man betraktar integration ur ett individuellt eller ett kollektivt perspektiv. Om man anser att det är individen som ska integreras innebär processen att den invandrade blir en del av det nya samhället utan hänsyn till kulturella skillnader eller grupptillhörighet. Tänker man sig i stället att det är ett kollektiv, det vill säga etniska grupper, som ska integreras leder det ofta till att gruppen behåller sitt eget språk, sin egen kultur och sin egen religion (The age of migration, s 264). De lever alltså som öar av minoritetskultur i majoritetssamhället, och individerna blir aldrig fullt ut identifierade med det nya landet: de blir inte ”svenskar”. De fortsätter att vara ”somalier”, eller kanske ”somalisvenskar”.

Sverige har, egentligen utan någon som helst diskussion, bestämt sig för den senare förståelsen av integration. Hemspråksundervisning, ekonomiskt stöd till kulturföreningar och religiösa grupper, olika typer av åtgärder för att underlätta religiöst utövande som specialkost och bönerum i skolor och på sjukhus, statligt subventionerade religiöst motiverade omskärelser av småpojkar i den offentliga vården, acceptansen för olika typer av separatistiska lösningar, exempelvis skilda badtider för män och kvinnor, religiösa skolor och en i grunden kulturrelativistisk hållning möjliggör för invandrare att fortsätta att leva som hemma, fast i Sverige. Mycket riktigt står det också, sedan 2010, inskrivet i regeringsformen som är en av våra fyra grundlagar, att olika minoriteter ska ges möjlighet att utöva sin kultur: ”Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.”

Denna passus tolkas ofta som en intäkt för att Sverige definieras som ett mångkulturellt samhälle. Det är inte, menar jag, en helt rimlig tolkning. Att Sverige är ett land som vill ge religiösa och kulturella minoriteter möjlighet att utöva sin kultur innebär inte att dessa gruppers kulturer och religioner trumfar det svenska samhällets krav.

Att, som ett antal invandrade slaktare, vägra att tacka ja till en praktikplats som i förlängningen kan leda till ett arbete och förmåga att försörja sig själv med hänvisning till att man på grund av sin religiösa övertygelse inte kan vistas i en miljö där det förekommer griskött är inte rimligt. För övrigt är det intressant att notera att kristna barnmorskor som vill slippa att delta vid aborter med hänvisning till sin kristna tro inte ses med lika blida ögon. ”Vårdvägran hör inte hemma i svensk sjukvård” skriver Kristina Ljungros, förbundsordförande i RFSU, i en debattartikel i Expressen med anledning av barnmorskan Ellinor Grimmarks önskan att få verka som barnmorska utan att behöva delta vid aborter. Ljungros text är typisk för diskussionen i den här frågan: anpassa dig till svensk abortsyn eller byt jobb, är slutsatsen.

Ellinor Grimmark stämde region Jönköpings län för diskriminering: ”Ellinor Grimmarks rätt till samvetsfrihet och religionsfrihet har kränkts av region Jönköpings län i samband med nekad anställning och återtagande av anställning” menade hon i sin stämningsansökan. Grimmark förlorade och arbetar idag i Norge, där hon slipper utföra aborter. Grimmark anses alltså kunna utöva sin kristna tro utan att speciella anpassningar ska ske på hennes arbetsplats. Hon har inte, enligt domslutet, blivit diskriminerad på grund av sin religiösa övertygelse.

I det ena fallet – de nyanlända slaktarna – anses alltså en religiös övertygelse vara ett giltigt skäl för att slippa, inte bara vissa inslag i yrkesutövandet, utan hela arbetsplatsen. I det fallet – barnmorskan som vill slippa att utföra aborter – tillmäts religiös övertygelse ingen vikt. Hon beskylls för att ”vägra”, och uppmanas att, i enlighet med svensk syn på aborträtt, anpassa sig. Religion och religiösa argument hör inte hemma i yrkeslivet.

Därför stöder jag inte de kristna barnmorskornas krav på att slippa utföra aborter. Inte heller anser jag det vara rimligt att vägra arbeta på ett slakteri som slaktar griskött med hänvisning till att grisen anses vara ett orent djur. Det är svårt att vara barnmorska på en svensk kvinnoklinik om man är abortmotståndare – och det är svårt att vara slaktare i Sverige om man vägrar hantera griskött. Påståendet att Sverige är ett mångkulturellt samhälle är alltså bara delvis sant. Det tas uppenbarligen inte lika stor hänsyn till alla religiöst motiverade krav på det sekulära samhället.

Frågan är om Sverige verkligen är ett mångkulturellt land? Kanske är en rimligare beteckning att Sverige allt mer tenderar till att bli ett ”bikulturellt” land, i form av ett land med en sekulariserad, svensk majoritetskultur och en muslimskt präglad minoritetskultur, som gör sin närvaro påmind i allt högre grad? Oavsett vad vi väljer att kalla det har den förda integrationspolitiken fått oönskade och destruktiva konsekvenser. Trots att Sverige, enligt Mipex, är världsledande på integration växer det så kallade utanförskapet – de parallella samhällena, med värderingar och praktiker som skarpt skiljer sig från majoritetskulturen, frodas. Sociologen Stephen Castles, migrationsforskaren Hein de Haas och statsvetaren Mark Miller beskriver fenomenet som välkänt: ”…recognition of cultural diversity has had the perverse effect of encouraging ethnic separatism and the development of ’parallel lives” (The age of Migration, s 293).

Rapporten “Elvahundra” som är en kartläggning av förekomsten av diskriminering och förtryck i hederns namn bland 1100 ungdomar och 50 föräldrar väckte uppståndelse i veckan. Den är ännu en beklaglig bekräftelse på att alla människor i Sverige inte åtnjuter samma frihet, att alla svenska medborgare inte sluter upp kring grundläggande värderingar om mäns och kvinnors lika rättigheter och att tillit till auktoriteter som polis och samhälle är en bristvara. Amineh Kakabaweh, ordförande för ”Varken hora eller kuvad” som ligger bakom studien skriver följande i förordet: ”Fler än hundratusen ungdomar utsätts dagligen för förtryck och det går neråt i åldrarna. Flickors frihet och rätt att själv bestämma inskränks av föräldrar, släktingar och omgivning. Även om hedersnormen drabbar också pojkar och killar så är de som tydligast drabbas alltjämt flickorna, tjejerna och mödrarna. Denna studie visar också att de vuxnas frihet är mycket begränsad” (Elvahundra, s 2).

Den svenska utvecklingen mot parallella samhällen följer samma mönster som i andra europeiska länder som försökt sig på mångkultur. Det är nämligen just här, i synen på manligt och kvinnligt, i attityder kring sexualitet, äktenskap, barnuppfostran och våld mot kvinnor som värderingsskillnader mellan olika kulturer är som mest påtagliga. I boken Is Multiculturalism Bad for Women? resonerar den feministiska filosofen Susan Moller Okin kring just detta. Hennes tes är att minoriteter alltför ofta ges speciella rättigheter på kvinnors, och i vissa fall, barns, bekostnad. Jag delar hennes uppfattning, och menar att den faktiska förekomsten av polygama äktenskap i Sverige (292 fall av bigami/polygami är enligt SvD 20160423 registrerade hos skatteverket) och den märkliga hanteringen av minderåriga flickor som visat sig vara gifta (sydsvenskan 20160118)) när de kommer som flyktingar hit är symtom på detta.

I FN:s Flyktingkonvention, artikel 2, stipuleras flyktingens ansvar att anpassa sig till sitt nya hemland: ”Every refugee has duties to the country in which he finds himself, which require in particular that he conform to its laws and regulations as well as to the measures taken for the maintenance of public order”. Flyktingen måste alltså anpassa sig till och följa de lagar och regler som är giltiga i hans nya hemland. I Flyktingkonventionens artikel 34 beskrivs det mottagande landets ansvar: ”The Contracting States shall, as far as possible facilitate the assimilation and naturalization of refugees.” Ja – du läste rätt: FN använder ordet ”assimilition”(i den svenska översättningen ”införlivande med samhället”).

Vad betyder då ordet ”assimilering”? Är inte det ett rasistiskt och främlingsfientligt signalord? Knappast. Den klassiska definitionen av assimilering innebär helt enkelt att invandraren anammar och anpassar sig till det nya landets lagar, värderingar och normer:

”In general, classic assimilation theory envisions immigrant/ethnic and majority groups as roughly following ’straight-line’ convergence, becoming more similar over time in norms, values behaviors and characteristics” (Migration Theory, s 75).

Med stöd av FN:s flyktingkonvention, internationell migrationsforskning, den senaste Mångfaldsbarometerns resultat och den svenska verkligheten hävdar jag assimilering framför mångkultur. Jag tror nämligen inte, som rasisterna, att människor kan indelas i olika raser med därtill vidhängande, essentiella karaktärsdrag och moralisk vandel. Jag tror på varje människas frihet och förmåga till förändring – och jag menar med bestämdhet att svenska värderingar angående jämlikhet och rättvisa mellan könen, folkhemmets betoning av strävsamhet och arbetsamhet, uppdelning mellan stat och religion, är bättre än kulturer som förtrycker kvinnor och barn, värderingar som innebär att man åker snålskjuts på andras arbete snarare än bidrar själv och att låta sitt liv styras av uråldriga religiösa urkunder och konservativa uttolkare.

Den som väljer att ta sin tillflykt till Sverige har inte bara rättigheter, utan också en lång rad skyldigheter. 

Ann Heberlein

 

TRYCKTA KÄLLOR

Migration Theory. Talking across Disciplines, Caroline B. Brettell & James F. Hollfield (Routledge 2015)

The Age of Migration. International Population Movements in the Modern World, Stephen Castles, Hein de Haas & Mark J.Miller (Palgrave Macmillan 2014)

Is Multiculturalism Bad for Women?, Susan Moller Okin (Princeton University Press 1999)

 

Redaktörens kommentar:

Ledarsidorna kommer regelbundet publicera denna form av perspektivartiklar för att gå djupare ner i dagsaktuella ämnen. Att ge ytterligare bredd och djup i samhällsdebatten. Dessa artiklar, eller essäer, kommer inom kort få en egen mer utbyggd sektion, Perspektiv, som även kommer innehålla fördjupande TV-reportage. 

Det är ni läsare som gör denna satsning möjlig genom era donationer. Ann Heberlein och bland annat Magnus Norell kommer, bland andra, vara återkommande skribenter till dessa allt annat än lättuggade essäer.

Ni får gärna dela denna essä som länk för privat bruk men om den återpubliceras i andra sammanhang eller används som utbildningsmaterial krävs Ledarsidorna.se samt Ann Heberleins uttryckliga godkännande i separat avtal.

 

Dela artikeln via e-post










Submit

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.