Ann Heberlein: Sverige, rasismen och kulturrelativismen

Ann Heberlein. Foto: EgetAnn Heberlein. Foto: Eget
Dela artikeln via e-post










Submit

I början på det här året var jag ute och drack kaffe med en god vän som är sjuksköterska. Vi lärde känna varandra för snart tjugofem år sedan när vi båda läste till undersköterskor. Lotte fortsatte och blev sjuksköterska, jag lämnade vården och började läsa filosofi och teologi istället.

Det var vinter i Skåne, gränskontroller hade nyss införts och det var inte fullt lika många människor som stod, satt och låg på Malmö central i väntan på att få hjälp eller åka vidare. Jag frågade Lotte om de märkt av flyktingkrisen på hennes arbetsplats. Hur ser det ut på barnonkologen?

”Det gör vi”, svarade hon. ”Det har kommit en hel del barn från Syrien, Somalia och Afghanistan och några andra länder under hösten. Så, ja. Det har blivit högre tryck på avdelningen, men inget som vi inte kan lösa. Inte än, i alla fall. Jag är glad att vi har möjlighet att ge de här barnen rätt vård och hjälp. En del av dem har ju varit på flykt ett tag, kanske bott i flyktingläger i Italien eller Grekland. Då har de inte alltid fått rätt vård eller haft tillgång till de mediciner de behöver. Men visst finns det problem.”

Hon såg tveksam ut. Så berättar hon om en familj från Syrien som kommit i mellandagarna. De hade varit på flykt en tid och deras treåriga dotter var sjuk i leukemi. Föräldrarna inkvarterades tillsammans med dottern på avdelningen, och adekvat behandling sattes in. Som i princip alla treåringar var också den här lilla flickan ett trotsigt litet barn. Ibland ville hon inte äta. Ibland ville hon inte ta på sig kläderna hennes mamma tyckte att hon skulle ha på sig. Den lilla cancersjuka flickan från Syrien betedde sig kort sagt som vilken treåring som helst. Problemet, sade Lotte, var sättet hennes föräldrar löste flickans trots och olydnad på. Föräldrarna uppfostrade flickan med hjälp av örfilar. När flickan ratade maten fick hon en örfil. När hon vägrade att ta på sig tröjan fick hon en örfil till – och när hon trött och utmattad skrek av ilska och frustration fick hon några daskar i rumpan.

”Det är ju inte så att de misshandlar sin dotter. Det handlar om örfilar och någon dask i rumpan då och då”, sade Lotte. ”Och de är annars väldigt omtänksamma och kärleksfulla föräldrar. Men”, sade hon, ”vi uppfostrar inte barn med våld i Sverige. Barnaga är ju faktiskt förbjudet i Sverige. Vi gör inte så i Sverige!”.

Lotte satte fingret på något väsentligt med sin berättelse: Den stora flyktinginvandringen innebär en stor ekonomisk och praktisk utmaning för Sverige – men de stora problemen handlar om något annat. Det handlar om värderingar, om kollisioner och konflikter mellan svenska värderingar och de nyanländas värderingar.

Vad är då ”svenska värderingar”? I World Values Survey (WVS), en global studie som undersöker människors inställning till sådant som demokrati, jämställdhet, tillit till samhället och varandra och inställning till invandring i nästan hundra länder utmärker sig Sverige. Vi är i mycket låg utsträckning religiösa, och en hög andel av befolkningen har emancipatoriska värderingar vilket innebär att vi värderar individens frihet och självförverkligande högt. Vi litar i hög grad på samhällets institutioner och funktioner, vi hyser tillit till våra medmänniskor, vi hyser i låg utsträckning sexistiska, homofoba eller rasistiska åsikter. Svenskar är, kort sagt, toleranta, tillitsfulla och generösa. Vi känner oss trygga, jämställda och har en positiv inställning till invandring. Detta gör oss unika i världen .

Enligt WVS 2015 är svenskarna de människor i världen som värderar självförverkligande och individuell frihet högst. Majoriteten av de 160 000 personer som kom till Sverige hösten 2015 har lämnat länder som Syrien, Afghanistan, Irak, Somalia och Marocko: länder som, enligt WVS, befinner sig i andra änden av värderingskalan. Muslimska länder präglas, till skillnad från det sekulära Sverige, av traditionella, patriarkala värderingar där kollektivet är viktigare än individen och överlevnad viktigare än självförverkligande. Det här är auktoritära samhällen med en annan syn på kvinnors och barns rättigheter och värde och där diskussionen om sexuella minoriteters rättigheter närmast är obefintlig (www.iffs.se).

Självklart blir det problem när dessa olika värderingssystem möter varandra. Vi kan inte förvänta oss att människor omprogrammeras till att omfatta svenska värderingar om jämlikhet mellan könen, allas rätt att älska vem de vill, oavsett kön, att barnaga är misshandel, att religion är en privatsak et cetera så fort de passerar Öresundsbron. Värderingar är, som man brukar säga, sega: De tar tid att förändra, både på ett individuellt och strukturellt plan. De fri- och rättigheter vi tar för givna idag har inte kommit gratis – och de kan komma att inskränkas om vi inte värnar om dem.

Barnaga har varit förbjudet i Sverige sedan 1979, vilket gör Sverige ganska unikt. Barnaga är nämligen ”tillåtet” (d v s det finns ingen lagstiftning mot aga, varken i hemmet eller i skolan) i nittio procent av världens länder. Enligt en undersökning som FN gjort utsätts åttio procent av världens barn för våld i hemmet, och för en majoritet av alla barn tillhör aga i skolan vardagen. En studie från BRÅ visar att många föräldrar tar med sig sina värderingar angående barnaga när de flyr sitt hemland: invandare är överrepresenterade vid barnmisshandel (sidan 9, BRÅ 2000:15, Barnmisshandel, en kartläggning.)

Hur gick det på barnonkologen då? Vad gjorde Lotte och hennes kollegor åt det faktum att den syriska familjen uppfostrade sin treåriga dotter med hjälp av örfilar och smisk? Alla i arbetslaget reagerade på de där örfilarna, men de var inte eniga om hur problemet skulle lösas. Att det var ett problem var de överens om. I Sverige betraktas barnaga inte som ett rimligt och accepterat sätt att uppfostra sina barn på. Frågan var bara vad de skulle göra. Lotte menade att de självklart var tvungna att upplysa föräldrarna om att örfilarna inte är acceptabla: att det faktiskt betraktas som ett brott i Sverige att slå barn.

Andra menade att det var väl hårt. ”Det är ju deras kultur. De menar inget illa”, tyckte de. Lotte argumenterade för att samma regler måste gälla för alla.

”Om det varit en svensk familj som gett sitt barn en örfil hade vi aldrig haft den här diskussionen. Då hade vi agerat direkt. Sagt ifrån, kontaktat soc, gjort en orosanmälan. Vad är skillnaden, egentligen? En örfil svider väl lika mycket på en syrisk treårings kind som på en svensk treårings?”.

Lotte menade att eftersom den syriska familjen nu befann sig i Sverige, så fick de rätta sig efter svensk lagstiftning och vårt sätt att se på barnuppfostran.

Det slutade med att en tolk tillkallades. ”Hon förklarade att det är förbjudet att uppfostra barn genom att slå dem i Sverige. I Sverige tycker vi att örfilar och daskar i rumpan är barnmisshandel. Tolken berättade för den syriska mamman och pappan att man kan bli straffad för att göra så. Att det är kriminellt.” Jag såg på Lotte. ”Jaha? Vad hände sen? Vad sade föräldrarna?”. ”Ja”, sade Lotte, ”de undrade hur de skulle uppfostra sin dotter om de inte fick ge henne en örfil när hon inte lyder. De var uppriktigt bekymrade.”

Vi satt tysta en stund. Ja, hur gör vi egentligen när vi fostrar våra barn? Hur lär vi dem vad som är rätt och fel? Gott uppförande belönas och ett felaktigt beteende bestraffas – men inte med våld. ”Vi tog dit tolken en gång till”, sade Lotte. ”Det blev ett ganska bra samtal om barnuppfostran. Om olika sätt att sätta gränser som inte handlar om örfilar. Och det är ju egentligen bara en generation sen vi tyckte att en örfil var en normal uppfostringsmetod i Sverige.” Det har hon ju rätt i. ”Och”, sade jag, ”det är bra. Vi ska fortsätta betrakta örfilar och daskar i rumpan som barnmisshandel. Aga är inte ett bra sätt att uppfostra barn på, oavsett vilken kultur man kommer ifrån. Vi ska inte gå bakåt, utan framåt.”

Hur ska vi förhålla oss till det faktum att olika kulturer har olika moraliska koder, normer och värderingar? Kan en sak som är rätt här, inom ramen för en kultur eller en tradition, var fel där, inom ramen för en annan kultur eller tradition? Hur gör vi då när de här båda synsätten möts och kolliderar, som på barnonkologen i januari 2016? Är det rimligt att ursäkta ett övergrepp eller en kränkning med hänvisning till ”deras kultur” eller ”deras religion”?

I Sverige betraktar vi sedan några decennier barnaga som misshandel, som ett övergrepp på barnet och som en kränkning av barnets integritet. Barnets rätt att slippa våld och misshandel är skyddat genom vår lagstiftning. Om jag skulle gett min dotter en örfil på Coop i Lund skulle människor sannolikt reagerat och betraktat mig med avsky, ingripit och kanske kontaktat polis. Låt säga att jag istället slår till mitt barn i en mataffär i Aleppo. I Syrien är det inte förbjudet att aga barn och betraktas fortfarande i en del kretsar som ett normalt inslag i barnens fostran. Innebär det att örfilen är fel i Lund men acceptabel i Aleppo? Givetvis inte. Oavsett var en örfil utdelas är det fel.

Det är, hävdar jag, nämligen alltid fel att slå barn.

Varför är vi så rädda för att kritisera varandra och varandras traditioner, seder och bruk? Varför blev det överhuvudtaget en diskussion på barnonkologen om hur de skulle hantera det faktum att mamman och pappan från Syrien gav sin lilla dotter en örfil eller en dask när hon inte lydde och därigenom bröt mot svensk lag? Om familjen kommit från Jönköping hade de inte tvekat om hur de skulle hanterat det hela: då hade de anmält föräldrarna för barnmisshandel. Jag tror att det handlar om att människor inte vill lägga sig i. Om att människor är rädda för att göra fel. Det handlar om tolerans – men om en missriktad tolerans. Kulturrelativism, tänker jag, det handlar om oviljan att döma andra kulturer som sämre än den egna, om en idé om att det som är rätt här är fel där och vice versa (se Rachels & Rachels för en uttömmande diskussion om begreppet kulturrelativism i referensförteckningen i slutet på artikeln).

Jag frågade Lotte vad hon tror. ”Varför blev det överhuvudtaget en diskussion om vad ni skulle göra? Ni har ju faktiskt anmälningsplikt.” Jag minns mycket väl lektionerna från undersköterskeutbildningen som handlade om just detta: anställda i sjukvården, liksom exempelvis skolpersonal är skyldiga enligt lag att göra anmälan till socialtjänsten vid misstanke om att ett barn far illa. Lotte suckar och skruvar på sig.

”Rasism”, säger hon. ”Jag tror att det handlar om att många är rädda för att bli anklagade för att vara rasist eller främlingsfientlig.”

Såklart. Det är känsligt att kritisera andra kulturers praktiker och sedvänjor. Ingen vill riskera att bli anklagad för att vara främlingsfientlig, intolerant eller hysa rasistiska åsikter. Vad är egentligen rasism? Är det rasistiskt att kritisera en annan kulturs praktik, i de fall man anser att denna praktik är kränkande, förtryckande, intolerant eller rentav farlig? Vem är rasist? Vad är rasism?

”Men Lotte”, säger jag, ”det är väl ändå inte ett uttryck för rasism att hindra ett föräldrapar från att slå sitt barn? Rasism är väl ändå något annat?”. Jag famlar efter orden en stund. ”Rasism. Det är att anse att det finns olika raser att dessa olika raser har olika essentiella egenskaper – att alla individer som tillhör en viss ras har samma egenskaper. Som att anta att svarta har rytmen i blodet eller att judar är särskilt giriga. Det är rasism. Rasism är att tycka att vissa raser är bättre än andra och att därför behandla människor som tillhör ”lägre stående raser” sämre.” Jag tystnar.

”Eller? Jag vet inte. Jag tycker att människor slänger sig med orden rasism och rasist i tid och otid. Det har förlorat sin innebörd. Men inte är det rasistiskt att förhindra att ett barn blir misshandlat”.

Lotte skakade på huvudet. ”Jag håller med dig. Vårt intresse är ju flickan och hennes bästa. Vi bryr oss inte om var varken hon eller hennes föräldrar kommer ifrån. Mitt uppdrag som sjuksköterska är att värna och vårda patienten.” Hon tog en klunk kaffe. ”Rasbiologi? Essentiella egenskaper? Vem tänker på sånt? Jag trodde att vi lämnade dom där idéerna bakom oss efter andra världskriget”. Det skulle man ju kunna önska, tänker jag, men så väl är det inte. Väldigt många tänker väldigt mycket på ras och färg och etnicitet i Sverige just nu.

”Så fixerade vid raser och människors hudfärg som vi är nu har vi inte varit sedan nazismen härjade som värst”

sade jag och Lotte skrattade men egentligen är det ju inte alls roligt.

Under de elva månader som gått sedan Lotte och jag drack kaffe och pratade om kulturella skillnader i synsättet på barnmisshandel har jag fått otaliga exempel på liknande värderingskrockar. Jag föreläser ofta för både vård och skolpersonal, och allt oftare vill de dryfta problem som går att härleda ur olika värderingssystem, kulturkrockar om man så vill. Det kan handla om synen på kön, på sexualitet, på barns och kvinnors rättigheter, inställningen till tid eller individens ansvar. Ofta upplever sig både pedagoger och vårdpersonal handfallna – vi har ju lärt oss att barnaga är fel, att kvinnor är lika autonoma som män, att samkönad kärlek är lika mycket värd som kärlek mellan man och kvinna… Men vi har också lärt oss att tolerans har ett mycket högt värde – och vi är mycket rädda för att bli stämplade som rasister om vi påtalar kulturella skillnader som vi anser vara problematiska.

Vi ska naturligtvis inte bidra till rasism och rasistiska föreställningar – men får inte heller ducka för att påtala de problem som finns och ta strid för våra egna värderingar. Individens fri- och rättigheter måste värnas, liksom hennes ansvar och skyldigheter påtalas.

 

Ann Heberlein

 

Redaktörens kommentar:

Denna form av artiklar möjliggörs av de donationer som kommer från er läsare. Historiskt och framtida, engångs eller månatliga. Alla donationer och alla bidrag går oavkortat till att driva och utveckla ledarsidorna.

 Ledarsidorna.se ambition är att ligga i framkanten på debatten vilket aldrig har varit viktigare än nu. Som Heberlein beskriver det, för att ta ett exempel, aldrig tidigare har den svenska debatten varit så fixerad vid ras som nu samtidigt som merparten av de som ser sig som debattledande blandar ihop begrepp som rasism och kulturrelativism. Vi är övertygade om att läsarna i större utsträcknig klarar av detta bättre än merparten av de mest högljudda debattörerna om vi kan förse läsarna med rätt verktyg.

Vi som ingår i redaktionen delar min syn på att upplysta väljare klarar av att skilja på begreppen. Ledarsidorna.se finner detta angeläget och har som ambition att ta tillbaka det det implicita uppdrag som vilar på media. Folkbildning.

Politiken, och i förekommande fall övrig media, underskattar kraften och förmågan hos väljarna att fatta svåra komplexa beslut i en svår tid. Det är den övertygelsen, om väljarnas förmåga, som är själva drivkraften hos Ledarsidorna.se.

 

REFERENSER TILL HEBERLEINS ARTIKEL:

BRÅ 2000:15 Barnmisshandel. En kartläggning av polisanmält våld av små barn.

NE.se rasism

www.iffs.se

www.raddabarnen.se

Rachels, James & Rachels, Stuart Rätt och fel – introduktion till moralfilosofi

Dela artikeln via e-post










Submit

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.