Ann Heberlein: USA-valet och det glömda folket

Ann Heberlein. Forto: EgetAnn Heberlein. Forto: Eget
Dela artikeln via e-post










Submit

”The forgotten men and women of our country, will no longer be forgotten”, sade Donald Trump i sitt segertal och det gick – trots att jag hoppats på Hillary Clinton – rakt in i mitt hjärta. De bortglömda männen och kvinnorna ska inte längre vara bortglömda. Den meningen är, menar jag, förklaringen till Trumps seger.

Han har sett alla de människor som det vi brukar kalla etablissemanget – journalister, politiker, tyckare och kändisar – förnekat och föraktat. Trump återupprättar dem som makten i åratal ignorerat. De män och kvinnor som valde att lägga sin röst på Trump är inte rasister. De är inte okunniga och dumma. De är inte rädda, inte heller framförallt missnöjda. De är bittra.

De är bittra över att se sitt land förändras i en riktning de inte vill, de är bittra över att se sina möjligheter begränsas, bittra över att USA, som varit ett land som alltid premierat hårt arbete, ett land där vem som helst kan skapa sig en framtid bara hon anstränger sig tillräckligt hårt, har blivit ett land som istället talar kvotering och identitetspolitik och ägnar sig åt olika former av särbehandling. Det som kallas förtjänstprincipen är central i amerikansk kultur: en människa ska få det hon förtjänar. Den som gör något bra förtjänar beröm, uppmuntran och belöning – medan den som gör någonting dåligt förtjänar klander. Så ger man människor makt över sina liv, en känsla av att, med hjälp av hårt arbete, flit och mycket vilja kunna påverka sitt liv.

Det förstår Donald Trump, mannen som är den amerikanska drömmen personifierad:

”Varje amerikan kommer att ges möjlighet att nå hans eller hennes fulla potential”

säger han i sitt segertal och publiken jublar. De jublar över löftet att få tillbaka makten över sina liv, att inte bli bortvalda, ratade, föraktade och förtalade. I Trumps värld är människor autonoma. De är inte offer, varken för diskriminering, strukturer eller system. Han talar till de amerikanska medborgarna som om de vore myndiga, tänkande, handlande varelser.

Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

Ändå envisas svensk media med att konstruera Trumpväljarna som arga vita män, män som är rädda och fyllda av hat. Politiker, kommentatorer, operasångerskor, komiker och annat löst folk tävlar i att häva ur sig föraktfulla omdömen om de miljontals män och kvinnor som valt Donald Trump som president.

Tidningarna är fyllda av mer eller mindre informerade krönikor och kolumner som går ut på att Trump är de vita männens hämnd, att Trump bars av den lågutbildade, faktaresistenta mobben av vita män.

Finns det verkligen så många arga, vita män i USA? 59 miljoner röstade i det amerikanska valet. Det blir en väldig massa arga vita män. Så många arga vita män finns inte ens i världens största land. Enligt Edison Reserach´s ”National election poll” var det vita i alla åldrar, av båda könen och med alla utbildningsnivåer som valde att lägga sin röst på Trump.

Vice News (9/11) redogör för Edison Research’s valundersökning som innefattar 24 537 personer och 350 vallokaler. De drar slutsatsen att Donald Trump vann i alla undersökta grupper utom en: vita kvinnor med universitetsexamen. Av dem lade 45 % sin röst på Trump och 51 % valde Clinton. Dock valde gruppen vita kvinnor som helhet, precis som gruppen vita män, Trump.

53 % av alla vita kvinnor som deltog i valet röstade på honom, medan 43 % ville se Clinton som president. Intressant att notera är att även svarta och latinamerikaner röstade på Trump: 24 % av de latinamerikaner som röstade valde, enligt Edison, Trump – och nu när valet är klart visade sig stödet för Trump bland latinos vara ännu större: 29 procent. Motsvarande siffra för svarta är 9 %. Bilden av Trumpväljarna som vita, arga, lågutbildade män som svensk media fortsätter att reproducera har alltså ingen förankring i verkligheten. Demoniseringen av de män och kvinnor, vita, svarta, latinos som lade sin röst på Trump är orimlig.

Kanske drabbade Trumps ord om de bortglömda männen och kvinnorna mig så starkt eftersom jag satt där jag satt när jag hörde hans segertal, i ett hus i en nästan tom by på den skånska landsbygden långt ifrån allt. Här bor Sveriges bortglömda män och kvinnor: på den skånska landsbygden, i norrländska avfolkningsorter, i småstäder i Mellansverige, i storstädernas mindre fashionabla delar. Det är människor som sköter sig så gott de kan. Män och kvinnor som arbetar och betalar skatt, som tar hand om sina barn och sina gamla, sköter sin lilla plats på jorden. De bränner varken bilar eller flyktingförläggningar och startar inga Twitterdrev. De tillhör LO-kollektivet eller är småföretagare. Det är män och kvinnor som i hög utsträckning struntar i genuspedagogik, hbtq-certifieringar, normkritik och mångfaldsfrågor, men som på sin fritid arbetar ideellt som fotbollstränare för knattelaget, sjunger i kyrkokören och är engagerade i sina barns läxläsning.

De bortglömda männen och kvinnorna är dugliga samhällsmedborgare som sköter sin del av samhällskontraktet och undrar varför de får så lite tillbaka. Varför blir mammas hemtjänst dyrare? Varför kommer inte polisen när man ringer? Varför blir barnens skola sämre? Varför fungerar inte sjukvården? Varför ökar våldtäkterna, också i vårt lilla samhälle? Varför växer gängkriminaliteten? Det finns många människor i Sverige som känner sig bortglömda och bittra över att ingen tycks lyssna på dem, se dem, bry sig om deras vardag, deras bekymmer och behov. Jag tror att det är ett ödesdigert misstag att avfärda alla dem som missnöjda, som okunniga, som rasister. 

Jag vill gärna ge Sveriges politiker, journalister och Public Service-anställda ett råd:

Bege er utanför er egen bubbla. Åk ut på landsbygden. Prata med människor i Värnamo, Gärsnäs, Kalix. Intressera er för småföretagarnas snåriga villkor, låginkomsttagarnas kamp för att få pengarna att räcka, skiftarbetarnas problem med att få barnomsorgen att fungera, intervjua undersköterskor och kassörskor. Fundera över hur olika, mer eller mindre genomtänkta, förbud och krav i miljöfrågor slår mot lantbrukare och andra på landsbygden. Kort sagt: närma er människor som inte är som ni – och gör det med god vilja.

Det finns människor som knappt finns. I alla fall inte i media. Deras liv, stora och små bekymmer, drömmar och önskemål blir aldrig föremål för några texter på en kultursida, en debattartikel eller ett inslag i P1. Min kusin är en sådan människa – ja, alltså han finns ju i allra högsta grad, lika livs levande som när vi var barn och bodde i trappuppgångarna bredvid varandra på Sofielund i Malmö – men i det offentliga samtalet är han osynlig. Min kusin bor fortfarande i södra Malmö, i en lägenhet med sin dotter. Han arbetar i livsmedelsindustrin. Det är omväxlande tidiga morgnar och sena kvällar – så tidigt och så sent att det inte finns någon barnomsorg, vilket orsakar honom en del bekymmer eftersom han har ansvaret för sin dotter själv.

Min kusin är en vit, medelålders man som kämpar för att få vardagen att fungera. Han är inte ensam, det kan jag försäkra. De finns överallt i Sverige, sådana där förhatliga CIS-män, vita, heterosexuella snubbar som kanske gillar Dylan, fotboll och bilar. CIS-män helt utan makt. Karlar som sköter sitt, som ingen lyssnar på och ingen bryr sig om. Jag har tänkt på de här männen en del sista tiden. Tänkt på att det är fritt fram att hata vita män, helt oproblematiskt. Som om alla vita män satt på feta positioner och feta löner. 

För det är ju utifrån den föreställningen som det är fritt fram att ägna sig åt ogenerad malebashing. Män. Åh, de pratar bara om sig själva. Aldrig att de orkar ställa en enda fråga till en kvinna. Dylanmän. Patetiska och självupptagna. Pillar hellre på sin gitarr och sitt ego än slickar en kvinna. Åh nej, inte ännu en vit, halvdöd man. Så där låter det. Kvinnor som hatar män: det är en egen liten genre, lika gångbar i snaskiga gratistidningar som på fina kulturredaktioner i Public Service. Varje kultur behöver en syndabock – och vad kan passa bättre än en Vit Man?

Än mer problematiskt än det slentrianmässiga hatet av vita män från diverse kvinnliga skribenter, är vänsterns hat av sina egna män, av arbetarklassens män, föraktet för lågutbildade män med låga inkomster, bosatta i mindre samhällen och på landsbygden. Enligt sådana publikationer som LO-finansierade Politism och S-märkta Aftonbladets ledarsida är dessa män nämligen upphovet till all världens ondska (för att inte tala om vad som skrivs i gratistidningen Metro, Nyheter 24 och andra mer populistiska publikationer). Vänstern bör se över sin maktanalys – och återvända till ett grundläggande begrepp, nämligen klass. Det avgrundsdjupa klassförakt som frodas i den feministiska identitetsvänstern är vidrigt – och djupt kontraproduktivt. Mansföraktet frodas chockerande nog också i den absoluta maktens centrum: Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (s) säger till Nyheter 24 (11/11) att hon ”tänkt tanken att män kanske inte borde få rösta”. Var tror ni att arbetarklassens avskydda män tar vägen? De går till SD – precis som den amerikanska arbetarklassens män (och kvinnor) valde Trump framför Clinton.

Precis som de bortglömda männen och kvinnorna i USA, så törstar de bortglömda männen och kvinnorna i Sverige efter att bli tagna på allvar. Medan politikerna är upptagna med att blidka olika minoriteter växer bitterheten och känslan av att vara övergivnen bland den stora, tysta majoriteten. Människor som är trötta på att bli uppfostrade och tillrättavisade, människor som vill ha rättvisa, ett fungerande välfärdssystem, ordning och reda. Den politiker som förstår detta kommer att ta hem segern i valet 2018.  

 

Ann Heberlein

 

Redaktörens kommentar:

Detta är en artikel som jag personligen hoppas blir välläst, inte minst av de två partier som gör anspråk på att vara statsbärande. Detta är något jag försökt beskriva sedan 2012, med begränsad framgång. Så här långt. Jag hoppas och tror att Heberlein når längre. 

Det är ni läsare, som genom ert engagemang på olika sätt, som egentligen är Ledarsidorna.se. Det är ni som ger oss i redaktionen kraften att fortsätta. Utan läsare är ingen media någonting. Utan er är vi ingenting.

Med en önskan om en trevlig helg i mörkret.

Johan Westerholm 
Grundare och ansvarig utgivare av Ledarsidorna.se

Dela artikeln via e-post










Submit

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.