Chris Forsne: Hur ska vi tänka kring desertörer?

Chris Forsne. Photo:  Ordfront FörlagChris Forsne. Photo: Ordfront Förlag
Dela artikeln via e-post










Submit

Den första kontakt min son fick med svenska myndigheter då han sex och ett halvt år gammal folkbokfördes i Sverige, efter att ha vuxit upp i en annan del av Europa, var en ID bricka i metall att hänga om halsen. En klar signal från staten: gör din plikt, var beredd att dö för ditt land. 

Brickorna som på engelska kallas dog tags har använts i krigstid för att kunna identifiera sårade och döda soldater. Brickutskicken drogs in för ett halvdussin år sedan efter att ha pågått i femtio år. Men enligt den så kallade värnpliktsutredningen som presenterades nu i september ska mönstring och pliktlagen återställas och därmed kan ID brickan snart åter bli statens present till små barn. Nu ställs regeringen inför ett svårt dilemma: medan vi utan ett knyst tar emot tiotusentals unga män som av sina hemländer betraktas som desertörer ska vi tvinga in unga svenskar i ett värnpliktssystem där de kan riskera livet i ”demokratins” namn. Kanske, som i Afghanistans fall, i de asylsökande unga männens hemländer. Om de värnpliktiga vägrar kan de komma att bli desertörer.

Utredningen ” En robust personalförsörjning av det militära försvaret” hymlar inte. Unga människor ska användas inom försvaret, enligt ensamutredaren Annika Nordgren Christensen,tidigare  miljöpartistisk riksdagsledamot. Hon har arbetat utifrån försvarsminister Peter Hultqvists direktiv.

Enligt de rekommendationer utredaren lämnat ska sjuttonåringar redan i vår fylla i ett frågeformulär, de ur detta utvalda artonåringarna, ett antal tusen per årskull, ska året efter kallas till mönstring. Därefter följer pliktplacering. Lagen är inte bara könsneutral, den påstås vara lika för alla. Vilket är just vad den inte kommer att vara. Det sägs uttryckligen i utredningen att man ska använda sig av:

”positiv särbehandling vid lika kvalifikationer”.

Underrepresenterade grupper ska med andra ord ges förtur. Hur ska detta omsättas i verklighet? Unga kvinnor i hijab är underrepresenterade, likaså aktiva muslimer inom grupperingar som polisen intresserar sig för. Personer med olika sexuell läggning är underrepresenterade, rasifierade personer är underrepresenterade…

Hur har försvarsministern tänkt lösa det här? Vi kan ju knappast ha värnplikt endast för ”etniska svenskar” i det samhälle som utgör Sverige av idag. Peter Hultqvist är positiv till just ”värnplikt”. Från Tyskland har i dagarna kommit i uppgifter om islamistisk infiltration i armén. Ska svenska försvaret erbjuda vapenträning till unga män som kan radikaliseras? Flera rapporter från Frankrike, Belgien och Tyskland pekar på att ”radikalisering”  kan ske mycket snabbt, på bara några veckor. Det ser med andra ord ut som om Sverige biter sig fast vid en samhällsmodell från förra seklet som inte är svensk verklighet av idag – men än allvarligare är kanske att vi fullständigt avstår att diskutera begreppet ”desertör”.

Ska vi se merparten av de unga män som nu tagit sig till Sverige som eventuella desertörer så måste ju vår inställning till att desertera också diskuteras. Man kan onekligen vara positiv till att hjälpa unga människor fly för att de inte vill slåss för något de inte tror på. Men i fallen Afghanistan och Syrien kan man ju också vända på det och säga att den viktigaste uppgiften just nu är att bekämpa talibaner och IS. Kan de pojkar och unga män som flytt militärtjänstgöring i sina hemländer, Syrien, Eritrea, Afghanistan( ofta boendes i Iran) och i praktiken nu är desertörer, på sikt komma att tvångsuttas till svenska armen? Detta skulle kunna gälla då de blivit svenska medborgare. I Syrien råder allmän värnplikt även om regimen i praktiken endast kan rekrytera från de områden den kontrollerar.

Enligt de uppgifter som migrationsverken i de nordiska länderna använder som bedömningsunderlag finns många sunnitiska grupper i Syrien som inte uttryckligen motarbetar regeringen, men familjerna vill ändå inte nödvändigtvis sända sina söner till armén/kriget, varför de ofta ser till att de kan lämna landet eller hålla sig undan. Detta gäller även bland alawiter och andra minoriteter. I linje med det indikerar även en aktuell studie från Carnegie. MEC, enligt migrationsverkens underlag, dels att merparten av dem som deserterat varit meniga (alt. lågrankade fotsoldater), dels att de inte deserterat av ideologiska skäl eller identitetsbaserad opposition till regimen utan snarare för att de inte vill strida.

Men tänker man välja en tidigare desertör, vilket är ett ord myndigheterna blundat för, som värnpliktig i svenska armén?

Sverige kan som stat bestämma sig för att alla desertörer ska tas emot som flyktingar. Men då måste vi åtminstone föra en saklig diskussion om hur, när och varför vi ändrat vår inställning. Få händelser ur vår historia får oss svenskar att skämmas så mycket som den så kallade  baltutlämningen då Sverige strax efter krigslutet lämnade ut 167 baltiska soldater till Sovjetunionen. Men vad de flesta av oss inte vet är att Sverige i början av fyrtiotalet sände tillbaka tusentals unga tyska desertörer som inte ville slåss för Hitler. Vi sände tillbaka dem till en säker död. Att desertera har i högsta grad betraktats som en straffbar handling. Västmakterna har under världskrigen arkebuserat egna soldater, de som inte avrättades fängslades.

Under första världskriget arkebuserades t ex 600 fransmän som desertörer. Under andra världskriget avrättades till och med Nya zeeländska rekryter som desertörer. 18 000 tyskar arkebuserades av Wehrmacht och enligt uppgifter ska över 150 000 unga män ha arkebuserats av samma anledning i Sovjetunionen. Under Vietnamkriget deserterade 50 000 unga amerikaner. En del kom till Sverige. Min egen familj hade en ung deprimerad amerikansk släkting, som flytt inkallelsen till krigstjänstgöring, boende hos oss några månader. Senare slog han sig ner i Kanada.

Det finns med andra ord olika inställningar till hur en desertör ska behandlas. Men samtidigt som försvarsminister Peter Hultqvist nu vill att unga människor ska kunna tas ut till värnplikt mot sin vilja – de frivilliga rekryteringen har ju inte räckt till – så  blundar vi för att Sverige välkomnar desertörer med öppna armar.  Hur ska unga svenska desertörer behandlas framöver? Ska vi erbjuda dem bostad, körkort och speciella snabbspår in på arbetsmarknaden? Eller ska vi ställa dem inför rätta och utdöma eventuella fängelsestraff?

Dela artikeln via e-post










Submit

Om författaren

Chris Forsne
Chris Forsne
Chris Forsne är statsvetare, journalist och författare. Hon har varit utrikeskorrespondent i Paris, Nordafrikakorresponent samt arbetat för SVT och Kunskapskanalen. Forsne var under många år nära vän till den förre franske presidenten François Mitterrand och är väl insatt i det europeiska och svenska politiska spelet på högsta nivå.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.