Chris Forsne: Om svenska politiker kunde vara lite mer franska!

Chris Forsne. Photo:  Ordfront FörlagChris Forsne. Photo: Ordfront Förlag
Dela artikeln via e-post










Submit

Frankrikes nästa president heter med stor säkerhet Francois Fillon. Därmed går Frankrike, efter valet nästa år, resolut åt höger. Fillons överväldigande seger mot konkurrenten Alain Juppé i det borgerliga primärvalet som avgjordes igår gör honom närmast omöjlig att besegra för den farligaste konkurrenten Marine Le Pen. Socialisterna är chanslösa efter Hollandes fem år vid makten och deras väljare kommer stödja Fillon i andra valomgången i maj 2017.

Över större delen av Europa blåser nu högervindar som blir allt styvare då traditionellt borgerliga partier tvingas till en radikalisering för att mota den växande högerpopulismen.  Med söndagskvällens facit i hand är det svårt att inte ställa sig frågor om svenska valet om två år.

Flertalet ledande europeiska länder styrs idag av borgerliga partier och frågan är om den svenska socialdemokratin kan stå emot denna trend 2018. Om så skulle bli fallet, menar många, beror det snarast på att Anna Kinberg Batra kommit att framstå som en oinspirerande partiledare, oförmögen att ena Alliansen och övertyga väljarna.

I sina framträdanden inför det borgerliga primärvalet har Francois Fillon varit tydlig, övertygande om att det han säger är vad han står för och tänker genomföra och han har stundtals varit retoriskt skicklig. Härav den så snabbt växande populariteten bland franska väljare och en skrämmande tydlig skillnad mot de svenska partiledarna.

I dagens Sverige råder en skriande brist på intellektuella samtal och analyser om vad som pågår i samhället och konsekvenserna av nu förd politik. Inte minst journalistkåren bär skuld till att känslor och tyckande har fått dominera det offentliga samtalet. Jämfört med Frankrike framstår svenska politiker som fega, vaga, föga övertygande och ger inte medborgarna någon som helst samlad analys över vad som väntar åren framöver.

Det ser annorlunda ut i flertalet västeuropeiska länder. Där granskas politikerna tuffare av journalistkåren, det finns fler analyser och diskussioner om vart samhället, politikerna och väljarna är på väg.

I Sverige finns bara enstaka kritiker inom socialdemokratin. Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, krönikören Widar Andersson och Ledarsidornas Johan Westerholm hör till dem. Men varken DN, SVD, SR eller SVT anstränger sig för att göra en så korrekt och samlad bild som möjligt över alla de svåra frågor Sverige står inför. När spaltmeter och timmar av mediatid istället ägnas åt att vältra sig i upprepningar om Kent Ekeroths fylleslagsmål är det inte SD som förlorar väljare men media som förlorar i förtroende. På samma sätt måste man fråga sig vad det har blivit av de gamla tungviktarna inom socialdemokratin som bar upp ministärerna. Det råder i det närmaste tystnad. En och annan syrlig kommentar från herrgården Torp. Mycket mer blir det inte.

Men ute i Europa är det annorlunda. Inte nog med att Frankrike nu valt den mest demokratiska vägen med primärval, till skillnad från Reinfeldts kuppartade utnämning av AKB till sin efterträdare. I övriga Västeuropa, ja det räcker att ta sig till den helt färska danska nya regeringen, går det att sätta ord på missnöjet på ett helt annat sätt. Debattörer kan, vilket så sällan sker i Sverige, göra skillnad mellan sak och person.

Det snabbväxande misstroendet i Europa mot styrande politiker är delvis olika till sitt ursprung. I Sverige och Tyskland framstår den omfattande utomeuropeiska invandringen som främsta skäl, för britterna den europeiska migrationen. I Frankrike är det istället det ökande islamistiska våldet, den omfattande arbetslösheten, en alltför omfattande byråkrati och en företagsfientlig attityd från den senares sida som nu visar sig i valet av Fillon.

För svensk del kan vi inte fortsätta med vårt ”la la la” klimat inom det offentliga samtalet. Journalistkåren gör inte sitt arbete när den satsar på att göra känslomässiga individbaserade reportage istället för att greppa konsekvenserna för hela samhället med den idag förda politiken.

I Sverige är det hög tid för de politiskt förtroendevalda att göra en genomlysning av vad som väntar svenska skattebetalare, kommuninvånare, konsumenter av sjukvård, skola, sjukersättning med mera de komman de åren. Ingen tycks våga. Och media visar varje dag prov på beröringsskräck. Väljarna behandlas som barn som bara ska serveras snälla små godnattsagor som inte kan skrämma upp någon. Men detta politikernas och journalisternas förakt för vanliga människors omdöme riskerar att slå tillbaka hårt.

Under tiden djupnar pessimismen runt om i Europa, väljarna känner sig allt mer alienerade och vänstern bidrar till att just de partier de vill svartmåla stärker sin ställning.  Tysklands Angela Merkel, som helt nyligen beslöt ställa upp för en fjärde mandatperiod, har definitivt ingen promenadseger framför sig.

Vid mina senaste resor i Tyskland har det varit uppenbart att allmänhetens syn på den förda migrationspolitiken blivit allt mer kritisk. Merkels räddning är nu inte hennes politik utan en brist på övertygande motståndare. Något som kan ändras snabbt efter vad vi sett under den borgerliga franska primärvalskampanjen där Alain Juppé länge var säker på en enkel seger.

I senaste numret av engelskspråkiga Der Spiegel ger ett antal medarbetare en dyster bild av Tyskland och det växande politikerföraktet. Skulle Erdogan göra allvar av sitt nya hot att åter att öppna portarna till Europa så är Merkels Tyskland hans första mål. Det är naturligt att i detta läge sänks förtroendet för EU medan de nationalistiska tendenserna kommer att öka. Den kände tyske filosofen Jürgen Habermas konstaterande sprids nu allt oftare:

”the shattering of political stability in our Western countries as a whole”.

Avsky gentemot eliterna och hat gentemot de politiker som anses ha plundrat staten är ett kännetecken. I samma illa sedda grupp placeras affärsmän och journalister, menar Der Spiegel. Samma tendenser återfinns i en rad andra europeiska länder. Men det som kan komma att ändra maktbalansen i EU och påverka debatten i en rad länder är resultatet av det franska presidentvalet i vår. Frankrike har tidigare haft en starkare ställning i EU än vad vi sett under Francois Hollandes katastrofala presidentperiod. Francois Fillon tänker återta den. Med eller utan Merkel som förbundskansler kommer det inte längre vara ett tysklett EU så som vi sett det de senaste åren.

Vad är det då som så radikalt förändrat bilden av fransk politik den senaste månaden?

Det är en trygg mer självsäker höger som växer fram i Frankrike nu efter perioder där man svängt från en antingen mer mittenorienterad politik till perioder med Sarkozys ogenomtänkta flirtande med sympatisörer till Nationella Fronten.

Inför högerns medvind gick Francois Hollandes premiärminister Manuel Valls igår ut i en intervju i tidningen Le Journal Le Dimanche och indirekt utmanade sittande presidenten med att låta förstå att denne inte hade någon chans.Valls själv, unikt i fransk politik, reflekterade över att eventuellt ställa upp som kandidat mot sin egen president. Den franska vänstern är idag djupt splittrad och har föga tilltro till sin egen förmåga.

Fillon är en katolsk konservativ politiker med en liberal agenda när det gäller att reformera franska arbetsmarknaden och företagens villkor.

Till skillnad från konkurrenten Alain Juppé som i sin kampanj försökt hålla en mjukare mer förhandlingsvillig linje gentemot de grupper som nu kan bli föremål för tuffa reformer så framstår Fillon som obönhörlig. Francois Fillon är uppvuxen i jordbruksdepartementet Sarthe, nära Le Mans, tjugotalet mil sydväst om Paris. Under sin karriär har han varit mångårig borgmästare i lilla staden Sablé-sur-Sarthe, haft åtskilliga ministeruppdrag och som sagt varit premiärminister. Han upplevs som fast förankrad i sina övertygelser och allt annat än opportunist.

Francois Fillon är tydlig med vad han vill göra som president. Han vill förenkla och förbättra företagens ekonomiska villkor, satsa på allt från avancerad högteknologi, till lärlingssystem. Han vill förenkla den oerhört komplicerade franska arbetslagstiftningen som sägs vara lika tjock som bibeln.

Fillon ställer upp i ett presidentval där socialisternas resultat de senaste fem åren varit förödande för fransk ekonomi. Där terrorismen har slagit till gång på gång, där utanförskapsområden bara vuxit liksom ungdomsbrottsligheten. Attacker mot blåljuspersonal har blivit allt vanligare. Fillon lovar ta i med hårdhandskarna. En ungdomsbrottsling är en ungdomsbrottsling och inte en yngling som söker sig själv, säger han. En terrorist är inte en psykiskt störd människa utan en terrorist. 14 000 nya fängelseplatser utlovas.

Frågan om islams plats i Frankrike kommer med nödvändighet upp under valmöten och debatter. Fillons svar är att det sekulära franska samhället har inte haft några problem med  samexistens mellan protestanter, katoliker och judar. Samma regler och villkor ska tillämpas för islam. Invandringen ska dras ner till ett minimum och det ska krävas integration och assimilering.

– Blir du bortbjuden till någon är det inte dina villkor som gäller när du är gäst.

Franskt bistånd ska kopplas till att mottagarländerna tar tillbaka de illegala invandrare som kommit till Frankrike. Fillon erkänner utan omsvep att hans katolska tro gör att han ställer sig frågor om abort men att han aldrig skulle ifrågasätta den liberala franska lagstiftning som gäller.

Vad gäller Frankrikes internationella relationer och ställning i världen framstår han som gaullist. Han vill verka för en avspänning med Ryssland och anser det utomordentligt farligt att tvinga Ryssland i armarna på Europas värsta ekonomiska konkurrent: Asien. Den här inställningen är delvis kontroversiell men betydligt mer accepterad än i Sverige. Fillon anser att EU ska göra gemensam sak med Ryssland och kväsa IS. Han fördömer den amerikanska Mellanösternpolitik som Europa fått betala följderna av.

Allt detta sammantaget innebär att de franska väljarna just nu uppfattar honom som en stabil, trovärdig person – även om de inte är överens med honom i sak. Han lämnar mycket lite utrymme för Marine Le Pen på högerflanken, han kan hänvisa till den franska socialistregeringens och president Francois Hollandes urusla resultat de senaste åren.

Han lägger upp sin kampanj på att Frankrike ska få sin självkänsla åter och inte hindras i sin styrka och sina ambitioner.Och utan att de tycks chocka någon viftar hans entusiastiska åhörare med franska flaggor under hans möten.

Tänk om det rent ut sagt är vad svenska väljare också behöver. Politiker som är klara och övertygande, som talar om att de kommer att kämpa för att genomföra det de lovar väljarna. Att de framstår som om de har en kärlek till Sverige utan att det kan kallas populism.

För detta behöver vi såväl modiga politiker med integritet som en ansvarsfull journalistkår. Är det möjligt eller bara för mycket begärt?

 

Chris Forsne

Dela artikeln via e-post










Submit

Om författaren

Chris Forsne
Chris Forsne
Chris Forsne är statsvetare, journalist och författare. Hon har varit utrikeskorrespondent i Paris, Nordafrikakorresponent samt arbetat för SVT och Kunskapskanalen. Forsne var under många år nära vän till den förre franske presidenten François Mitterrand och är väl insatt i det europeiska och svenska politiska spelet på högsta nivå.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.