Gästkolumnisten: Jessica Stegrud – Bakom fasaden

Jessica Stegrud. Foto: EgetJessica Stegrud. Foto: Eget
Dela artikeln via e-post










Submit

Diskuterar med en god gammal vän. Som så ofta är ämnet politik och som vanligt har vi helt olika utgångspunkter. Han är uttalad vänsterytter och jag rör mig i sedvanlig ordning fritt över mittfältet – med vissa distinkta inspel från högerkanten. 

Idag gäller diskussionen Malmö – en stad vi båda bott i under många år. Min gode vän älskar Malmö och ser inga moln på den ljusblå himlen. Där jag ser problem ser han – möjligen – utmaningar. Jag älskar också Malmö men mina intryck och erfarenheter har genom åren blivit allt mer grå och även fått mig att lämna. Malmö har enligt mig inte klarat av de stora utmaningarna kopplade till den omfattande invandringen och de negativa konsekvenserna börjar bli allt tydligare. I min gode väns ögon utgör Malmö sinnebilden av en generös och ansvarsfull invandringspolitik. En tidigare smått inslumrad industristad som ingjutits nytt liv och framtidstro. Själv ser jag även något helt annat. Jag ser ökande arbetslöshet, brottslighet, klyftor och utanförskap. Jag ser en allt hårdare stad som i en allt snabbare takt delas upp i olika socioekonomiska, segregerade områden. En stad som trots en relativt ung befolkning och gynnsam geografisk placering inte klarar av att bära sina egna kostnader.

Då jag till min natur är ganska lösningsorienterad vill jag gärna diskutera just lösningar men för att kunna göra det behöver vi komma överens om själva problembilden. I min strävan att bli det bestämmer jag mig för att flytta diskussionen från ett emotionellt och filosofiskt plan till ett mer konkret och faktabaserat. Tänker att min vän – högutbildad med ekonomi som specialitet – borde kunna förhålla sig till siffror. Jag tar ett andetag och summerar kort några talande fakta. Arbetslöshet på 15 % – att jämföra med rikssnittet på 7 %. Av en årlig kommunal budget på 17 miljarder kronor – uppgår utgiften för försörjningsstöd till 1,4 miljarder. En budget som för övrigt skulle vara i obalans utan 4,5 miljarder i statsbidrag. Ett hundratal uppeldade bilar de senaste tre månaderna och tre gånger fler skjutningar än i närliggande och betydligt större Köpenhamn – är några av de exempel jag radar upp.

Arbetslösheten avfärdar min vän som diskriminering och bristande utbildnings- och arbetsmarknadsåtgärder. Själv kan jag ur det privata näringslivets perspektiv intyga att många insatser görs för att etablera invandrare och att mångfald numer är ett ledord på de flesta företag. Istället – anser jag – är det gapet i humankapital som är den avgörande faktorn. På punkt efter punkt försöker jag hålla mig till fakta. Envist förvissad om att det utgör den bästa basen för beslutsfattande och att vi – utifrån egna erfarenheter och ideologiska hemvister – därefter kan ha olika förslag till lösningar. Men ingenting biter.

Min vän avfärdar mig kärleksfullt som domedagsprofet och mina inspel som hanterbara utmaningar. Hävdar envist att det är för lite resurser som är problemet och höjda skatter som utgör lösningen. Att ”sådana som du och jag minsann kan bidra lite mer”. Jag inflikar snabbt att skattekraften i Malmö endast uppgår till 85 % av riksgenomsnittet och att jag – liksom många höginkomsttagare – inte längre utgör en del av det stadigt sjunkande skatteunderlaget – då allt fler resursstarka flyttar till närliggande kommuner.

Diskussionen börjar tappa fart och jag lägger därför om taktiken och kontrar med en mer både kontroversiell och personlig fråga.

”-Hur tänker du gällande den pågående islamiseringen och det faktum att det sannolikt kommer påverka inte minst dina två döttrar?”.

Som exempel nämner jag de numer etablerade skilda badtiderna. De uppskattningsvis fyra tusen unga kvinnor som lever under hedersförtryck och att det på vissa skolor och områden idag finns självutnämnda ”shariaväktare”. Och att detta sammantaget utgör en kraftig bakåtgång i det jämställda samhälle vi numer vant oss vid. Han säger att det är överdrivet och ser inte kopplingen till sina egna döttrar. Han säger att vi har religionsfrihet i det här landet – jag säger att vi framför allt har frihet från religion i det här landet. Efter ytterligare en stunds diskussion konstaterar vi krasst att vi varken delar oro eller Malmöbild och byter ämne. I tanken blir jag dock kvar. Hur kan vi ha så olika uppfattning om något som för mig är så uppenbart?

Det börjar skymma. Jag ser mig omkring och insuper doften från sensommarens sista blommor. Vi sitter i min väns trädgård – i ett av Malmös mest välbärgade områden. Den pampiga Patricervillan tronar mot kvällshimlen och på garageuppfarten står en grafitgrå XC90 parkerad. 

Kan det vara så enkelt som att verkligheten aldrig når in bakom vissa fasader? 

Jessica Stegrud 

Dela artikeln via e-post










Submit

Om författaren

Jessica Stegrud
Jessica Stegrud
Jessica Stegrud är ekonom till yrket och arbetar som Controllingchef i energibranschen. Är uppvuxen på Gotland men bor sedan drygt tjugo år med sambo och två barn i Skåne.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.