Perspektiv: ”Den tunna fernissan” av Jonas Vesterberg

Jonas Vesterberg, författare, redaktör och översättare. Foto: Nell HovingJonas Vesterberg, författare, redaktör och översättare. Foto: Nell Hoving
Dela artikeln via e-post










Submit

 

Det amerikanska samhällskontraktet är dött. Den slutsatsen drar Salena Zito i en artikel i New York Post, där hon bland annat intervjuar Tom Nichols, professor i nationell säkerhet vid US Naval War College. Nichols ger ett belysande exempel genom att ställa frågan om hur väljarna hade reagerat om John F. Kennedy skulle ha hållit sitt berömda tal idag och sagt: ”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, utan vad du kan göra för ditt land.” Svaret: han skulle ha buats av scenen, precis som vilken annan elitistisk Ivy League-typ som helst.

Vi har alla kunnat följa den oerhörda brutaliseringen av den amerikanska politiska retoriken under den pågående presidentvalskampanjen. Men Zito menar att splittringen går mycket djupare än så: det amerikanska samhället är på väg att brytas sönder av narcissism och egoism. Mångfalden har blivit exkluderande och separatistisk. Grupptänkandet har producerat hat istället för kompromissvilja och tolerans. Amerikanerna kräver fortfarande sina rättigheter men verkar inte längre ha några skyldigheter gentemot varandra eller samhällsbygget i stort. Faktum är, menar Zito, att avstånden mellan olika socioekonomiska, etniska och kulturella grupper växer i USA.

Den gamla bilden av landet som en smältdegel, där olika kulturer framgångsrikt har blandats och där det råder relativ fred mellan olika grupper börjar blekna bort i ljuset av polisskjutningar, upplopp, grovt rasistiska uttalanden och det uppskruvade tonläget i den politiska debatten. Det är som om luften pyser ur ballongen, som förvirrat fladdrar runt i rummet innan den till slut landar, skrumpen och sladdrig, på det kalla, hårda golvet. Den tunna fernissan av artighet som tidigare har präglat det offentliga samtalet och mötet mellan människor har bryskt skrapats bort. Djupa sår har blottats. Och man frågar sig, vad kommer att hända nu?

För faktum är att USA, trots sin pluralism, är ett förhållandevis segregerat samhälle där kontakten mellan människor av olika kulturella, etniska eller religiösa tillhörigheter ofta sker på arbetsplatser eller vid kommersiella transaktioner. Det finns förstås gradskillnader och undantag från detta, men det är främst i de kosmopolitiska storstäderna där folk rör sig mer över stadsdelsgränserna och gifter sig och skaffar barn med varandra, trots olika etniska, kulturella eller religiösa bakgrunder. Att detta sker är just för att deras grupptillhörigheter har luckrats upp i sådan mån att man tillåts ta individuella beslut om sin egen framtid och livsstil – det vill säga att gruppens sociala kontroll har minskat snarare än ökat.

I ljuset av utvecklingen i USA kan man urskilja att mångfald inte automatiskt innebär någon sorts utopisk harmoni – snarare tvärtom. Av helt naturliga skäl präglas ett mångkulturellt samhälle av konflikter, eftersom olika kulturella strömningar ger upphov till skilda uppfattningar gällande statens, individens och den egna gruppens roller i samhällsbygget. Vad är det då som hållit samman ett land som USA med över tre hundra miljoner invånare med skilda uppfattningar om det mesta? Hur kan det komma sig att det trots allt råder relativ frid och att landet inte tagit skepnaden av en apokalyptisk, kärnvapenrustad bananrepublik som befinner sig i fritt fall mot inbördeskrig? 

En förklaringsmodell  är förstås befolkningens gemensamma tro på den amerikanska drömmen. Att hårt arbete kan innebära förbättrade livsvillkor för alla medborgare, oavsett kulturell, etnisk eller religiös tillhörighet. Men den amerikanska drömmen verkar ha falnat. Ta bara Donald Trumps kampanjslogan:

”Make America Great Again”.

Själva uttrycket förutsätter att levnadsvillkoren i USA har försämrats, och enligt forskningen så stämmer detta med faktiskt med verkligheten. Medelklassen har krympt och folk har blivit fattigare.

Kanske är det så att landet hålls ihop på grund av en mer pragmatisk, eller snarare institutionell anledning – nämligen den starka rättsstaten. USA har en effektiv rättsapparat där lagen upprätthålls av massvis med poliser på lokal, kommunal, statlig och federal nivå, samt ett väloljat domstolsmaskineri som (för det mesta) inte är korrumperat. Dessutom kan medborgarna förvänta sig hårda straff för de flesta brott, åtminstone de som innefattar våld mot andra personer. Man kanske skulle kunna säga att mångfalden upprätthålls och garanteras med ett visst mått av våld.

Men rättsstaten i USA är knappast perfekt, vilket vi bevittnat under senare år med flera till synes ogrundade skjutningar av svarta medborgare. Black Lives Matter, den rörelse som har växt fram i USA som reaktion mot detta fenomen, kan betraktas som ett exempel på att medborgarrättsrörelsen fortfarande har en viktig funktion att fylla i USA. Att det existerar rasistisk bias gentemot svarta i vissa av de amerikanska poliskårernas maktutövning har också belagts av amerikanska federala utredningar, bland annat vid justitiedepartementets revision av polisen i Baltimore.

Problemet är dock att även om vissa av de skjutningar som Black Lives Matter protesterar mot, och som lett till vilda upplopp där till och med Nationalgardet har satts in för att återställa lag och ordning, har handlat om orättfärdiga sådana, där polisen skjutit någon obeväpnad person – så protesterar rörelsen även när beväpnade personer skjuts av polisen (såvida dessa personer är svarta). Således har organisationens agenda tolkats som rasistisk och separatistisk, i synnerhet av folk på högerkanten.

I USA har protesterna mot polisen – och regelrätta attacker, såsom den i Dallas då fem poliser sköts ihjäl av en krypskytt – gjort att man blivit mer tveksam till att utföra sitt brottsförebyggande och ingripande arbete, särskilt i grovt kriminellt utsatta, ofta svarta områden. Detta drabbar förstås mest civilbefolkningen medan brottslingarna, knarkhandlarna och våldsverkarna får fritt spelrum eftersom polisen inte vågar ingripa med risk för allvarliga repressalier. 

USA är, jämfört med Sverige, ett djupt ekonomiskt ojämlikt samhälle där befolkningen saknar de flesta av de förmåner vi har i vårt land – exempelvis tillgång till gratis högre utbildning, i det närmaste fri sjukvård och andra former av medborgarstöd. Sverige har aldrig förslavat svarta medborgare. USA har i mångt och mycket en fruktansvärd historia som dagens konflikter vilar på.

Ändå tycks vi se signaler på liknande tendenser i samhällsklimatet i Sverige, både när det gäller det uppskruvade tonläget i debatten, de ökade kraven på separatism mellan olika grupper och rättsstatens framväxande oförmåga att beivra brott. Höga befattningshavare och debattörer kallar meningsmotståndare för råttor som ska utplånas, etablerade partier anordnar rasseparatistiska politiska sammankomster och vi presenteras närmast dagligen med en bild där poliser och annan blåljuspersonal luras i bakhåll och angrips i olika ”utanförskapsområden” – i stort sett utan konsekvenser för förövarna. I vissa städer, som Malmö och Göteborg, verkar det handla om ett lågintensivt krig mot ordningsmakten, för att inte tala om skottlossningar där kriminella skjuter på varandra eller mördar åttaåriga barn med handgranater.

Avstånden mellan oss växer samtidigt som samtalstonen hårdnar. Hur skulle då dessa tendenser kunna motverkas? Vi kanske skulle kunna lära oss något av utvecklingen i USA. För det första borde vi, så gott det går, försöka motverka brutaliseringen av debattklimatet och låta bli att avhumanisera varandra. För det andra borde vi skapa en mångfald av och för individer. En inkluderande, icke-separatistisk mångfald som utgår från den enskilda medborgarens okränkbarhet istället för olika grupper eller särintressen. För det tredje kan vi inte tillåta att statens våldsmonopol krackelerar och att ordningsmakten lägger sig i walk-over gentemot grovt kriminella element eller att det uppstår parallellsamhällen med separat rättsskipning. Alternativet är rättsstatens förfall där rasism, klanmentalitet, medborgargarden, blodshämnd och kaos så småningom tar över. Och det vore ett hån mot alla de som flytt till Sverige för att söka sig en fristad från krig och förföljelse. 

 

Jonas Vesterberg är författare, redaktör och översättare, bosatt i USA sedan 2004.

Dela artikeln via e-post










Submit

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.