Ann Heberlein: Den banala godheten

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Har ”godhet” verkligen blivit ett skällsord, som en del debattörer påstår? Med exempel som ”godhetsapostel” och ”godhetssignalering” hävdar debattörer som Erik Helmersson, Malin Lernfeldt, Annika Hamrud och Amanda Björkman att det frodas ett godhetsförakt. Det är, skulle jag vilja säga, en halmgubbe.

Det som upprör människor är inte godhet, utan hyckleri och skenhelighet, förment goda åsikter utan verklighetsförankring, påstått goda handlingar som i själva verket ger dåliga konsekvenser för alla inblandade. Att, som flera religiösa samfund nu gör, gå ut i ett upprop, det så kallade ”Juluppropet”(www.juluppropet.se), för en återgång till tidigare migrationspolitik kan te sig gott – men om vi funderar över vilka konsekvenserna blir för Sverige vid ett sådant scenario kan vi omöjligen betrakta det som en god handling. Konsekvenserna av att återgå till en generösare invandringspolitik ter sig förödande – för landets ekonomi och för integrationen.

Sverige förmår inte ta hand om alla de som kommit till vårt land under 2015 och 2016. Det saknas bostäder och sysselsättning. Vård, skola och omsorg har drabbats av undanträngningseffekter. Situationen på landets flyktingboenden är på vissa håll under all kritik – rapporter om förföljelse av kristna, förtryck och våldtäkter på kvinnor, misshandel och till och med mord leder till slutsatsen att Sverige inte förmår erbjuda ett värdigt mottagande – inte ens ett tryggt mottagande, vilket måste anses vara ett minimikrav. Givet den situation vårt land och vårt flyktingmottagande befinner sig i är det inte ett uttryck för godhet att ställa krav på återgång till en invandringspolitik som redan fått i det närmaste oöverblickbara konsekvenser. Det är ett uttryck för ansvarslöshet.

När vi bedömer det moraliska värdet av en handling kan vi utgå antingen ifrån den handlandes intention eller handlingens konsekvenser. Eftersom det är ytterst svårt att avgöra någons intention föreslår jag att vi värderar handlingens konsekvenser snarare än den handlandes intention. Vi måste också fundera över vilka konsekvenser – de omedelbara eller de på lång sikt, de direkta eller indirekta? Vidare måste vi fråga oss vem som innesluts i vårt moraliska övervägande – konsekvenser för vem? För mig? För min familj? För alla i mitt land? För alla människor i hela världen? I bedömningen av det moraliska värdet av en handling – är den god eller ond, rätt eller fel – måste vi således använda vårt förnuft snarare än lita på våra känslomässiga reaktioner.

Moral är nämligen inte främst en fråga om känslor. Att reflektera över etiska dilemman och moraliska problem kräver förnuft och rationalitet. Vi behöver argumentera snarare än känna. Det överspänt känslomässiga tonläget i den svenska politiska och offentliga debatten oroar mig. Diskussionen tycks inte längre handla om vem som har rätt respektive fel – det vill säga vem som anför de rimligaste och mest övertygande argumenten. Nej, diskussionen hamnar allt oftare i påståenden angående enskilda debattörers karaktär och moraliska vandel – man avfärdar helt enkelt sin meningsmotståndare som ”ond”. Det är inte ett rimligt, respektfullt eller fruktbart sätt att föra diskussioner och försöka lösa gemensamma problem på. Att kalla den med avvikande åsikt ”ond” är ett effektivt sätt att döda debatten. Vem vill vara ond?

Den infekterade debatt som rasat angående situationen med tiggande eu-migranter i Sverige är ett tydligt exempel på det. Efter att jag skrivit en text, publicerad i Fokus (nr 49) där jag ifrågasätter det goda i att understödja tiggeriet genom att skänka pengar till hitresta romer har invektiven haglat. Ingen har ännu bemödat sig om att bemöta mig i sak, det vill säga argumentera för att det ger fler goda än dåliga konsekvenser att ge pengar till tiggarna. Nej, istället har man koncentrerat sig på att ge sig på med omdömen som ”kall”, ”människoföraktande”, ”cynisk” och ”ond”.

Jag har alltid betraktat välgörenhet som en borgerlig hobby – något som välbeställda damer ägnar sig åt för att kunna vältra sig i sin egen rättfärdighet.

August Strindberg beskriver överklassens falska filantropi lika dråpligt som träffande i Röda rummet. En droska med ett antal filantropiskt lagda damer stannar utanför ett sjaskigt hus i Vita Bergen på Södermalm. ”Det här huset ser bra ut”, säger en av dem. ”Ser det bra ut? Jag tycker att det ser förskräckligt ut”, invänder en annan. ”Jag menar att det ser bra ut för vårt ändamål”, responderar den första damen innan de träder in i träkåken. ”Vanvårdade. Djupt andligt mörker”, är omdömen de välbärgade och välvilliga damerna fäller om husets invånare. Sen stegar de in i smutsen, i akt och mening att utöva godhet.

Strindbergs damer tycks mer uppfyllda av sin egen förträfflighet än av omsorg om de fattiga. Den fattiga familj som får ta del av deras välvilja betraktas inte som subjekt, som människor med en egen kraft och vilja, som mål i sig själva – utan som objekt, som passiva mottagare av välgörenhet, som medel till målet att te sig god i andras ögon. Ingen ska behöva förlita sig på andras välvilja. Den som är utsatta ska inte vara beroende av de besuttnas godhet. Den inställningen ledde fram till omfattande sociala reformer – till ett välfärdssystem som garanterat människor hjälp och stöd i svåra ekonomiska situationer.

De välvilliga damerna i Strindbergs Röda rummet är inte förkämpar för sociala reformer, för människovärdesprincipen eller för ett rättvist och jämlikt samhälle. De agerar inte utifrån solidaritet – deras välgörenhet cementerar och reproducerar sociala orättvisor. Det ligger inte i de välvilligas intresse att kämpa för och bidra till en generell välfärdspolitik, nej det är mycket bekvämare att ge så mycket man anser sig ha råd med, när man anser sig ha råd. Så blir den fattige beroende av välgörarens nyckfulla beteende och ges ingen som helst möjlighet att ta kontroll och makt över sitt eget liv. Den fattige står där med mössa i hand och nerböjt huvud, med en utsträckt hand i hopp om att väcka den andres sympati och vilja att ge.

Därför har motståndet mot välgörenhet, historiskt, varit stort i svensk arbetarrörelse. På goda grunder har svensk socialdemokrati avfärdat välgörenhet och arbetat för social välfärd. Mot bakgrund av det är det minst sagt märkligt att flera profilerade vänsterdebattörer nu med näbbar och klor kämpar för sin rätt att skänka pengar till de tiggande EU-migranter som sitter och fryser utanför varje matbutik i Sverige. De säger sig försvara ”godhet”. De menar sig värna de fattiga och agera i enlighet med deras intressen. De påstår att det är ett uttryck för medmänsklighet att understödja ett orättfärdigt och omoraliskt system. De tycks mena att praktiken att skänka pengar till behövande är ett uttryck för godhet – och den som har en avvikande åsikt stämplas alltså som ond, människoföraktande och kall.

Filosofen Hannah Arendt myntade 1963 begreppet ”den banala ondskan” i boken med samma namn. Efter att ha bevakat rättegången mot Eichmann i Jerusalem för New York Times räkning presenterade Arendt sina slutsatser angående ondska och ondskans bevekelsegrunder i nämnda bok. Hennes resonemang går ut på att det inte alltid finns onda motiv bakom onda handlingar. Påfallande ofta är drivkraften bakom onda handlingar ytterst banal. Med Eichmann som exempel argumenterar hon för vikten av reflektion – varje individ har ett eget ansvar för att reflektera över vilka konsekvenser deras handlingar och yttranden får. Eichmann var inte ond, skriver Arendt, han var ”blott en fantasilös byråkrat”. Trots detta – eller kanske på grund av det – gjorde han sig skyldig till fasansfulla brott mot mänskligheten.

Enligt Arendts teori om ondska är det alltså inte den handlandes intention som avgör om en handling kan definieras som ond – nej det är handlingens konsekvenser som avgör handlingens moraliska värde. En handling som utförs av triviala skäl – lydnad, bristande reflektion, karriärskäl – som ger onda konsekvenser är ond. Den handlandes avsikt är alltså inte avgörande. Det som är väsentligt är handlingens konsekvenser. Jag delar Arendts inställning. Eftersom det är mycket svårt, kanske omöjligt, att avgöra individens intention med sin handling men enkelt att se vilka konsekvenser handlingen får menar jag att det är det rimliga sättet att bedöma om en handling, inställning eller attityd är rätt eller fel, ond eller god.

Med utgångspunkt i Arendts resonemang angående banala ondskan menar jag att vi idag ser åtskilliga exempel på ett fenomen som jag vill benämna ”den banala godheten”. Utan en tanke på vilka konsekvenserna blir agerar både politiker, opinionsbildare och kyrkan under täckmantel av godhet på ett totalt ansvarslöst sätt. Att i ett läge som det Sverige befinner sig i nu kräva en återgång till en generösare flyktingpolitik är ett exempel på banal godhet. Intentionen är att ge människor drägligare livsvillkor – men konsekvenserna av att återinföra tidigare regler skulle bli totalt förödande. Var ska dessa människor bo? Hur ska de försörja sig? Hur ska Sverige finansiera en sådan ”godhet”?

Välgörenhet i form av att skänka pengar till hitresta tiggare är ett annat exempel på banal godhet. Avsikten må vara att hjälpa – men risken är att resultatet snarare stjälper både tiggaren och dennes anhöriga. Regeringens utredare Martin Valfridsson rapport om utsatta eu-migranter i Sverige landade i den entydiga slutsatsen att vi inte bör ge pengar till tiggare.

Att understödja den här verksamheten låser fast människor i utanförskap och passivitet och barnen som lämnats hemma i Rumänien eller Bulgarien går inte i skola. Detta är naturligtvis förkastligt. Det bästa sättet ur fattigdom är utbildning. Vidare får understödjandet av tiggande eu-medborgare problematiska konsekvenser för samhället i stort. Eu-medborgarna som tigger här förstör, smutsar ner och förorenar på skolgårdar och lekplatser. De har vid flera tillfällen ockuperat privat mark och tagit sig in i tomma hus. Att ge pengar till tiggaren utanför ICA ger alltså betydligt fler dåliga än goda konsekvenser.

Ytterligare ett exempel på banal godhet är varuhuset Åhléns reklamkampanj med en liten svart pojke klädd som Lucia. Avsikten var sannolikt att ”utmana normer”, slå ett slag för ”det mångkulturella samhället” och befrämja ”antirasism” – alltihop goda saker – men resultatet blev att ett barn blev utsatt för ett vidrigt rasistiskt drev på sociala medier. Givetvis förutsåg det stora varuhuset dessa konsekvenser – men hey, de fick ju mängder av uppmärksamhet och dessutom goodwill. De som applåderar Åhléns tycks anse att ändamålen helgar medlen. De har inga problem att offra en pojke i sin heroiska kamp för antirasism.

Ett ytterst tragiskt exempel på banal godhet är kriminologen Jerzy Sarneckis uttalande i anslutning till den våg av våldtäkter som drabbat Malmö. Under 2016 har trettiotre överfallsvåldtäkter begåtts i Malmö. Åtta av dessa har drabbat barn. Polisen kommer ingen vart med utredningen och har därför (enligt Sydsvenskan) vidtagit ”desperata åtgärder”, det vill säga gått ut med signalement på en misstänkt. Den misstänkte våldtäktsmannen som alltså överfallit barn beskrivs av den våldtagna flickan som ”19-26 år gammal, 165-170 cm lång, med stora ögon, hängande ögonlock, skäggstubb, stor näsa, ljusbrun hy och mörkt krulligt hår.” Sarnecki är kritisk till att polisen släpper ett sådant signalement – det ”riskera att öka spänningar i samhället”. Här är alltså oron för en ökad rasism skäl till att förtiga signalement som skulle kunna leda till att en våldtäktsman blir gripen (sds 20161214). Det är ett orimligt resonemang – och definitivt inte exempel på någon annan godhet än den banala godheten.

Jag yrkar på en tillnyktring i debatten, på ärliga och sakliga konsekvensanalyser och, framförallt, att känslobaserade argument utan hänsyn till verkliga förhållanden ger vika för rationella och förnuftiga resonemang.

 

Ann Heberlein

 

REFERENSER

Arendt, Hannah Den banala ondskan, Aldus/Bonnier

www.juluppropet.se

Heberlein, Ann Människa, moral och mening. Introduktion till etik, Albert Bonniers förlag

Heberlein, Ann ”Tiggarens marknad”, Fokus nr 49

Kittel, Sarah ”Jag är gärna er Lucia”, Expressen Debatt 20161213

Strindberg, August Röda rummet Klassikerförlaget Steniq

Sydsvenskan ”Polis desperat efter våg av våldtäkter

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med oavslutade studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.