Ann Heberlein: God Jul – efter helgerna fortsätter arbetet med att försvara det vi byggt upp

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
Dela artikeln via e-post










Submit

När jag var en liten flicka firade vi jul hemma hos mormor på Segevång i Malmö. Min mormor flyttade från Svalöv till Malmö för att arbeta som hembiträde när hon var sexton år. Mormor, med rötter i Estland och Finland, blev Malmö trogen hela sitt liv. 96 år gammal dog hon på vårdhemmet vid Kirsebergs torg. Nästan hundra år gammal blev hon, min mormor som tjänade andra hela sitt liv – från den första anställningen som piga i Svalöv till de sista åren som undersköterska på Malmö Östra sjukhus som inrymde det som då kallades ”mentalpatienter”. 

Min mormor höll minutiös ordning i trean hon bodde i tillsammans med sin sambo. Hon syltade och saftade och manglade. Hon putsade fönster och bytte gardiner inför jul, bakade sju sorters kakor, lade in sill, trillade köttbullar och kokte skinka – och när delar av släkten blev vegetarianer griljerade hon en kålrot. Mormor hade världens mjukaste famn och luktade alltid gott.

Min mormor är en av de många män och kvinnor som genom hårt arbete, plikttrohet och god arbetsmoral byggt vårt land. Min mormor växte upp under knappa förhållanden. Hennes liv var inte enkelt – morfars allt för tidiga död, långt innan jag föddes, var en förfärlig förlust för henne. Få människor lever enkla liv. Vi drabbas alla, av sorg, sjukdom, misslyckanden – ändå ger vi inte upp. De allra flesta människor strävar på, hanterar sina liv och undviker att hemfalla åt bitterhet, självömkan och hämndbegär. Den som är utsatt, den som har sämre förutsättningar, dålig erfarenheter blir inte en dålig människa och har inte sämre moral än den som har det bättre förspänt. Sverige är ett bra land för människor som vill utvecklas och förändra sitt liv. I Sverige finns förutsättningar för social rörlighet och klassresor för den som är ambitiös och inte skyr hårt arbete. Min mormor utbildade sig till undersköterska, min mamma läste till förskollärare – och jag blev den första i släkten att skriva en doktorsavhandling.

Idag är en dag för glädje, för gemenskap och för tacksamhet. Jag tänker med tacksamhet på min mormor, min mamma och alla andra kvinnor som gick före mig, som tog hand om hem, man och barn samtidigt som de tog plats på arbetsmarknaden, utbildade sig och strävade framåt, mot framtiden, mot ett fritt, rättvist och jämlikt samhälle. Mina kvinnliga släktingar har inte varit kvinnosakskvinnor – arbetarklassens döttrar har mer sällan haft tid att stå på barrikaderna. Min mormor och min mamma förde sin kamp i praktiken genom att konkret och handfast bryta sig loss och ta plats. Jag minns mammas glädje när hon äntligen, efter flera års studier på distans, fick sin förskollärarexamen, ett år efter jag gått ut gymnasiet. Sena kvällar, efter arbetsdagens slut och när hushållsarbetet var avklarat satt mamma i vårt radhuskök och läste kurslitteraturen. Ibland, när engelskan var svår bad hon mig eller min bror om hjälp, ibland var hon nog stressad och trött – men hon gav inte upp. Hon ville något, och hennes vilja bar henne.

Jag tänker också med tacksamhet på min barndoms Sverige, uppväxt som jag är på havregröt, blåvitt, barnbidrag, subventionerad barnomsorg och gratis skola hela vägen till en akademisk examen. Jag tänker på BVC, på fluortanten, vårdcentralen, kommunala musikskolan, folktandvården, biblioteket, simskolan på det kommunala badet med fritt inträde, vaccinationsprogram, skolkuratorer, allemansrätt och ungdomsdisco på Folkets hus. Jag tänker på allt det som gjort mig till den jag är, och som gör det här landet till ett land att vara stolt över.

På, relativt sett, kort tid har Sverige utvecklats till ett av världens mest jämlika och toleranta länder – ett land som genom lagstiftning, upplysning och undervisning lägger sig vinn om att alla människors lika värde ska respekteras. Min faster var en av de sista i Sverige som blev tvångssteriliserade. Hon satt på grund av polio i rullstol, befanns komma från en degenerad släkt och steriliserades på social indikation. Samtidigt med steriliseringen plockades ett fem månader gammalt pojkfoster ur henne. Jag rös när hon berättade om det – och kände stor tacksamhet över att Sverige blivit ett annat land när jag blev gravid – tjugo år gammal, utan arbete, pengar eller planer men med några självmordsförsök och sjukhusvistelser bakom mig. Ingen tvingade mig till abort. Ingen underkände min förmåga att ta hand om barnet som växte i min mage.

Ja, vi som har lyckan och privilegiet att leva i Sverige har oändligt mycket att vara tacksamma över. Vi har också oändligt mycket att försvara: vårt öppna, demokratiska samhälle, vårt välfärdssystem, våra värderingar som betraktar alla, oavsett kön, klass, etnicitet, sexuell läggning som lika värdefulla med samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Idag är en dag för tacksamhet, glädje, gemenskap och avkoppling. När festen och helgerna är till ända fortsätter vi arbetet med att försvara allt det vi är stolta över.

God jul!

Anne Heberlein 

Dela artikeln via e-post










Submit

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.