Avbönen som åskådliggjorde ett politiskt, etiskt och moraliskt haveri

Humaniteten i den svenska migrationspolitiken har brutit samman. Den kris vi just nu ser är en följd av händelser bortom vår kontroll – krig, terrorism och sönderfallande stater. Men ansvaret för att situationen blev så allvarlig i Sverige är vårt eget. Flera regeringar, inte minst den som jag arbetade för under åtta år, har begått stora misstag i migrationsfrågorna. 

Det skriver Mikael Sandström, tidigare statssekreterare i regeringen Reinfeldt på tidskrkrifen kvartal.se  Artikeln är intressant ur flera perspektiv. Mikael Sandström satt under åtta år som ansvarig statssekreterare för samordningskansliet i Statsrådsberedningen. En av statsminister Fredrik Reinfeldts viktigaste medarbetare. Enligt hans presentation på PR-byrån Prime Group direkt ansvarig för de 40 000 beslut som fattades av Alliansen.

Det som han tillför är att det kanske öppnar för är en normaliserad debatt kring hur volymerna av migranter nu påverkar, och i viss mån raserar, tidigare uppfattningar om vårt solidariskt finansierade välfärdssystem. Sandströms artikel är ur det perspektivet uppfriskande.

Men där stannar den uppfriskande tonen.

Tidsperspektivet är det kanske mest iögonfallande i Sandströms artikel. Först fem år efter moderaternas migrationsöverenskommelse inser Sandström vad han ställt till med samtidigt som han skriver detta mitt i en mellanvalsperiod. På behörigt avstånd i tid från den stämma 2015 då Anna Kinberg Batra valdes till ordförande. Han sitter dessutom säkert och är inte i direkt beroendeställning till sitt parti. Sandström har minimerat risken samtidigt som han i sin artikel inte tillför någon ny fakta.

Det är nu uppenbart vilken politik som Alliansen förde samt att Sandström var mycket väl medveten om dess effekter. Eller borde ha varit. Om enskilda opinionsbildare på grundval av endast offentliga handlingar kunde varnat för effekterna borde rimligen Sandström haft bättre förutsättningar med ett helt regeringskanslis resurser till hands.

Om inte så utsåg Fredrik Reinfeldt en statssekreterare med ansvar för samordning av beslut som har varit korkad bortom horisontens rand. Det är, av lätt insedda skäl, inte rimligt att anställa en så urblåst person på en så avgörande position. Inte ens Fredrik Reinfeldt kan ha varit så vårdslös. Men.

Den förda politiken har i varje fall nu ryckt, och rycker fortfarande, sönder det svenska samhällskontraktet.

Där nyanlända arbetsföra unga män belastar systemet med mellan 60 000 och 80 000 per månad emedan en fattigpensionär, med 45 år i yrkersverksamhet, kan få ut 7 000 per månad innan olika bidrag kan slå in. Som efter 45 års slit lever under existensminimum. Pantar burkar och äter de gratis soppluncher som serveras i Stadsmissionens eller olika kyrkors regi för att överleva. Sandström har, som i sin tidigare position, haft en unik insyn i vad migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet innebar 2011. Redan 2012 kom varningssignalerna från ESV, Ekonomistyringsverket, och andra myndigheter till Statsrådsberedningen där han var politiskt ansvarig chef.

När Fredrik Reinfeldt slöt 2011 års migrationsöverenskommelse med MP möjliggjorde han det förhållningssätt som sedan, framför allt med Aftonbladets ledarredaktions aktiva hjälp, blev tongivande i den efterkommande debatten. Alla ifrågasättanden av den liberala avreglerade migrationspolitiken blev över natt ”rasistiska”. När Ledarsidorna påtalade detta möttes detta med tystnad eller, som den av Sandström nämnda rikstäckande och blocköverskridande mobbningen. En mobbning som kom att få vissa att gå över alla kända gränser och dra in även familjer och anhöriga. En mobbning som hade sitt ursprung i statsministerns kansli. En mobbningskultur som spred sig. Som ibland resulterade i mordhot, ibland “bara” resulterade i ett paket med hundavföring i brevlådan tillsammans med ett argt brev.

Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

Alice Teodorescu, Ann Heberlein, Annika Borg, Carina Hägg, Per Gudmundson, Hanif Bali, Jonas Andersson, Anna Dahlberg, Amineh Kakabaveh. Detta är bara några av de namn som fått betala priset för det ledarskap och den politiska kompetens som nu Mikael Sandström ber om ursäkt för. Mobbningen. En legitimerad våg av mobbning som gick från led till led, över blockgränserna. En form av mobbningskultur som legitimerade Advokatsamfundets högste operative chef att kalla folkvalda för “Bruna råttor”

Av någon anledning har kvinnor farit värre än män i denna process vilket torde mana till viss eftertanke. Om inte annat kan vi kanske hoppas att Sandström själv sänder åtminstone alla dessa kvinnors öde en tanke och sin egen skuld när han rättar till slipsen innan han går in på sitt kontor i fortsättningen. 

Den senkomna och i Sandströms fall riskfria ursäkt, så här långt efter han lämnade Rosenbad, lindrar något men långt ifrån allt. Hans kollegor på Prime Group säger att han “sträcker ut en hand” nu. Som när en förövare sträcker ut sin hand till den han begått övergrepp på. Från ett överläge ber Sandström om ursäkt. I sin vishet. I sin outsägliga godhet.

Den känsla av när familjemedlemmar och andra vänder en ryggen för att de framför kritiska frågor och faktabaserade invändningar är en mycket speciell känsla. Många har tappat uppdrag och inkomster som effekt av denna mobbning. Sandström hade under åtta år allt beslutsunderlag på sitt skrivbord men valde att inte agera. Han valde, antingen av inkompetens eller genom ett eget aktivt ställningstagande, att vara en del av mobbarna. Eller något annat. Något ännu farligare.

Den tyska journalisten Gitte Sereny har tecknat två porträtt av politiska ledarskap. Det är ur de mest extrema fallen som vi kan göra dragen hos makthavare tydliga och begripliga för oss. Det finns inga skäl att dra någon som helst parallell med dessa porträtts livsöden och gärningar och Sandström, men det är ändå iögonfallande likheter i vissa perspektiv. 

Det ena porträttet av kommendanten i Treblinka, Franz Stangl, som erkände att för att rädda sin karriär gjorde sig till ett aktivt verktyg för maktens räkning. Aktiv ”mobbare”. Det andra porträttet är det av Albert Speer, ”The Nazi who survived” som klarade sig undan galgen genom att övertyga sin omvärld att hans skuld låg i att han stod vid sidan om och betraktade samt förstod men inte agerade i tid eller tillräcklig omfattning för att avstyra det som skedde.

På Prime, och på andra PR-byråer alternativt andra lobbyorganisationer som debiterar sina kunder ofta sjusiffriga belopp för kloka råd, samlas efter varje val avpolletterade statssekreterare och politiskt sakkunniga. Sandström är en av dessa som landat mjukt i mellanperioden. Och det är nu Sereny´s modeller blir intressanta.

Vem som var mobbaren, som aktivt sökte tysta en saklig debatt genom invektiv, vem som var möjlgiggöraren genom selektering av fakta samt argument, samt vem som stod tyst vid sidan om, väl medveten . till och med mycket insatt –  och endast betraktade det som utvecklades. Ungefär det som Josefin Utas – Medborgerlig Samling – vill säga i sin kommentar.

Ett politiskt, etiskt och moraliskt haveri. 

Mikael Sandström, en av Prime Groups tyngsta konsulter, kommer gå till historien som den som synliggjort delar av detta haveri och gav oss ledtrådar om vem som är vem i svensk politik med hjälp av Serenys personlighetsporträtt. För detta skall Sandström ha ett erkännande även om det kanske inte var hans primära tanke med artikeln i Kvartal.se.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.