Chris Forsne: Ättestupan

Chris Forsne. Photo: Ordfront Förlag

Ibland blir man så arg, uppgiven och frustrerad att det till och med som luttrad journalist är svårt att skriva. När det står i tidningarna om en gammal människa som inte får plats på äldreboende, som har felmedicinerats eller som farit illa på grund av hemtjänstsystemet hoppas man att det ska vara en engångsföreteelse. Politiska beslut har i alltför många fall kommit att innebära en ättestupa för våra gamla. Ett stup som gömts bakom en snårskog av små förödande bestämmelser och därför kan vara svårt att upptäcka för allmänheten.

Jag kan bara inte förstå hur detta kan få fortgå utan att varje folkvald riksdagsledamot liksom ansvarig minister, de kommunalt förtroendevalda och de landstingspolitiker som sysslar med äldre- och sjukvårdsfrågor slår larm. Ni som hunnit så här långt i min text har nog redan tänkt på:

  • Larmrapporter om dålig och dyr mat kommer tätt, vare sig det är mat som serveras på äldreboenden eller skickas hem till de gamla som av olika skäl är kvar i sina bostäder. En av dem som i åratal kämpat för de gamla är stjärnkocken Leif Mannerström. ” De ger fan i hur de gamla har de” röt han nyligen i Aftonbladet. Andra har jämfört maten på fängelser och flyktingboenden med den som serveras våra äldsta.
  • En fjärdedel av våra äldre kan vara undernärda enligt bland annat geriatrikprofessorn Yngve Gustafsson.

Varför gör inte alla som det så omtalade äldreboendet på Tjörn eller som hemtjänsten i Munkedal? Satsar på kvalitet, gemensamhet och självbestämmande. Bufféer och ett glas vin är ett recept skriver Aftonbladet i dagarna.

Nu senast rapporterar samme professor om faran med det ökade bruket att sätta på dementa patienter morfinplåster. Det kan, säger han, rent ut vara en dödsdom. En kvinna vittnar i DN om att hennes mamma  ”betedde sig som en knarkare”. När den yttersta tryggheten för många, larmet, visade sig vara meningslöst blev det en ny, men snabbt övergående, protest. Från Sydsvenskan den 17 november:

”Personal på äldreboende blockerade larm – äldre skulle ”fostras”

De äldre på vårdhemmet i Malmö larmade och larmade – men ingenting hände. Anledningen: personalen hade satt i system att blockera och strunta i larmen. En äldre rullstolsburen kvinna fick vänta på toalettbesök upp till en timme. Även då det rapporteras om dessa brister på vissa av våra äldreboenden så är köerna dit alltjämt långa. Rubrikerna återkommer skrämmande ofta om gamla människor som förtvivlar. Så minns nog de flesta av oss vad Expressen bland flera andra berättade om 2013:

”En 84-årig kvinna från Stenungsund tog sitt liv efter att kommunen nekat henne att bo på ett äldreboende tillsammans med sin man. Hon hoppade från balkongen – mitt framför ögonen på kommunens tjänstemän. I flera år kämpade hon för att få en vårdplats.”

Och SVT rapporterade helt nyligen:

”En 94-årig kvinna från Uppsala län har nekats mer social samvaro, enligt en dom från Förvaltningsrätten i Uppsala. I våras avslog äldrenämnden i Uppsala kommun en 94-årig kvinnas ansökan om social samvaro en timme per dag. Nämnden beslutade att kvinnan ”uppnår en skälig levnadsnivå” genom en timmes promenad i veckan, och kvinnans ansökan om fyra timmars promenad avslogs också.”

Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

Var i landet du bor avgör om du får en plats på ett äldreboende enligt en undersökning av SVT. Men trycket varierar också mycket från kommun till kommun. Lagstiftningen ger personer  från andra kommuner rätt att ställa sig i samma kö som kommuninvånare vilket blivit ett stort problem för ”attraktiva” kommuner.

En person kan ha bott och betalat skatt i sin kommun hela livet, men om plötsligt ett antal personer från en helt annan del av Sverige, ställer sig i kön så så minskas möjligheten till plats då ingen förtur ges till kommuninvånare.

Ju bättre äldreboenden som byggs kan med andra ord resultera i att köerna blir längre då desto fler vill flytta dit. Inflyttningskommuner där familjer vill ha sina gamla släktingar närmre sig är ett vanligt exempel. Olika läkare kan också göra olika bedömning av vårdbehovet. Patrik Svensson skrev så här häromåret i Sydsvenskan:

”Gertrud Sigurdsen var på åttiotalet socialdemokratisk socialminister. Idag är hon nittio år gammal och klarar sig inte längre själv. Hon vill inget hellre än att bo på ett äldreboende där hon kan känna sig trygg och få den hjälp hon behöver, men Stockholms kommun vägrar. Hennes behov kan, menar man, tillgodoses i hemmet. Det är först som sist också det billigaste alternativet.”

När vården flyttar hem har varit ett populärt begrepp och innebär att en stressad hemtjänst lämnar av mat och försöker ge en snabb hjälp till ensamma gamla människor. Alla har vi hört berättelser om vad detta innebär. Släkt får gripa in för att det överhuvudtaget ska gå runt. Att inte få plats utan köa i åratal är en vanlig situation. Till det ska läggas att många kommuner, nu i febril jakt på plats åt asylsökande, helt enkelt lägger ner äldreboenden för att istället omvandla dem till hem för unga ensamkommande.

När man googlar ”äldreboenden blir hem för ensamkommande” är det först svårt att tro att det kan vara så omfattande. Medan sjuka och ensamma mycket gamla människornas boende stängs, ofta med ursäkten renovering, så öppnas nu samma boenden, som det ofta heter, ”temporärt” för andra grupper.  För kommunen blir kostnaden lägre då gamla får bo kvar hemma med minimal hemtjänst medan Migrationsverket ersätter kostnaden för det nya boendet som förr var en kommunal angelägenhet.

Grupper ska inte ställas mot grupper heter det. Men medan pensionerna för en kvarts miljon svenskar idag ligger under fattigdomsstrecket och många inte ens får ut 7-8 000kr i pension efter skatt så läggs det mellan 60 och 80 000kr i månaden bara för mat och uppehälle till unga asylsökande. Det är med andra ord regering och riksdag som ställer grupper mot grupper.

Hundratusentals svenska pensionärer har idag en urusel tandstatus som påverkar deras hälsa i övrigt. Detta då de inte har råd att gå till tandläkaren. Hur många tiotusental som inte har råd att hämta ut sina mediciner vet vi inte ens. Dessvärre ställs grupper mot grupper här också då såväl asylsökande som papperslösa får tandvård för femtio kronor besöket. Enbart för gruppen asylsökande i Västra Götaland var notan för tandvård mellan januari och september  i år 40 miljoner kronor. Svenska gamla med dålig ekonomi får försöka få ersättning för ”vård som inte kan anstå” via sin tandläkare. Så snålt och krångligt vittnar tandläkare att de ofta av ren medkänsla utför tandvården gratis.

De som hamnar på sjukhus forslas hem så fort det går. Uppföljningen är ofta urusel.

Vilket landsting lägger pengar på att gamla människor med ångest ska få psykologiskt stöd? Media förespråkar psykologhjälp åt helt andra grupper. Istället får de gamla så mycket lugnande att de faller och bryter lårbenshalsen. Ofta utlöser detta en demens. Det har under årens lopp vittnats mycket om demensboenden, brist på personal och där man helt sonika låst in de gamla över natten.

Vad ska vi göra av våra äldre? De ska helst klara sig hemma för att minska trycket och köerna till äldreboendena. Men de ska inte bo kvar i de hem de skapat runt sig, trots att det är där de vistas större delen av dygnet av egen eller påtvingad vilja. Nej i bostadsbristens Sverige försöker numera välavlönade män i Stockholm, senast Finansinspektionen, kasta ut trevare om att ” bättra på flyttkedjorna” för att de äldre som bor i de hem de betalt för på äldre dagar ska tvingas ut ur dessa till mindre – och ofta dyrare -boenden.

Runt omkring mig ser jag i dag hårt arbetande 30 och 40-åringar som fruktar för sin ålderdom då de ser hur deras far och morföräldrar har det. Hur kunde vi hamna här? Hur länge ska vi låta den svagaste gruppen i samhället, många utan släktingar som kan slåss för dem, behandlas så här grymt och respektlöst? Varför är det så tyst bland alla anhöriga? Från de som i sitt dagliga arbete ser problemen? Varför finns det inte en vredens folkstorm mot vad en del av våra äldsta utsätts för?

Vi blundar för så mycket i Sverige, men kan vi verkligen fortsätta att blunda inför denna väl planerade ättestupa? Är det vad vi vill ska drabba våra föräldrar och så småningom oss själva?

 

Chris Forsne

 

 

Om författaren

Chris Forsne
Chris Forsne
Chris Forsne är statsvetare, journalist och författare. Hon har varit utrikeskorrespondent i Paris, Nordafrikakorresponent samt arbetat för SVT och Kunskapskanalen. Forsne var under många år nära vän till den förre franske presidenten François Mitterrand och är väl insatt i det europeiska och svenska politiska spelet på högsta nivå.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.