Chris Forsne: Europas framtid står på spel – och svensk media gäspar

Chris Forsne. Photo: Ordfront Förlag
Dela artikeln via e-post










Submit

Om sex månader har Frankrike en ny president. Ingen så i huvudsak ceremoniell president som  Tyskland, Österrike eller Finland. Utan en statschef med verklig makt. I en tid när EU krisar öppet, Storbritannien har valt Brexit och Angela Merkels position försvagats rejält blir valet av fransk statschef en ödesfråga för Europa. Svensk media vältrade sig i den amerikanska valkampanjen nästan ett år i förväg. Den franska har man knappt ägnat en tanke. Språklig inkompetens – eller än värre politisk ignorans?

Och ändå kan valet av näste franske president komma att i högsta grad påverka Sverige. Sverige verkar idag förbereda sig för en rysk invasion. Åtminstone av Gotland om man får tro en del politiker och journalister. Denna allt mer upphetsade krigsstämning kan placera Sverige ute i kylan bland EU:länderna om bara ett halvår. Den går också stick i stäv med Trumps uttalanden om avspänning och hans val av utrikesminister.

Vi har just nu ett konstant ropande på vargen samtidigt som Angela Merkel har en diskret dialog med Vladimir Putin – och Frankrike med största sannolikhet kommer att välja en prorysk president.

Medan media rapporterar från Costa Rica och Sri Lanka befinner sig ett av Europas traditionellt mäktigaste länder, Frankrike, i en intensiv valupptakt. Igår stängdes listorna för anmälningar till vänsterpartiernas primärval i januari. I morgon lördag lämnas beskedet om vilka som får ställa upp efter att ha uppfyllt kraven på stöttning från olika grupper av förtroendevalda.

Frankrike har, under Francois Hollandes vad de flesta bedömare kallar katastrofala presidentperiod, tappat mycket av sitt traditionella inflytande i EU. Men när fransmännen om ett halvår väljer en ny president kommer detta att vändas och Merkel kommer utmanas om sin ledarroll.  Den franska presidentmakten under den så kallade Femte Republiken, som skräddarsyddes 1958 för och av Charles de Gaulle, är en av västvärlden starkaste. Utrikes och säkerhetspolitik är presidentens exklusiva domäner. Vanligen har Frankrike också haft  parlament av samma färg som presidenten vilket i praktiken givit honom full makt i inrikespolitiken. Han utser sin premiärminister och i samarbete med premiärministern hela regeringen.

Den dagen premiärministern inte behagar honom så avsätts denne. Till och med under de år då Francois Mitterrand tvingades samregera med en borgerlig regering, efter socialisternas nederlag i parlamentsvalen, visade det sig att presidentens makt var mycket stor. Genom att lusläsa författningen kunde han gång på gång sätta käppar i hjulet för sin borgerlige premiärminister Jacques Chirac och dennes regering.

Just nu spikas startfältet för striden om vem som ska försöka blåsa nytt liv i den så illa åtgångna franska vänstern. Ett minne blott av vad den var under Francois Mitterrands första år vid makten. Nästan ironiskt minns jag hans analys av vad som skapar ett stort eftermäle: att man får svaga efterföljare. Från att ha varit relativt ifrågasatt under sina sista år vid makten har Mitterrands profetia slagit in: Chirac, Sarkozy och nu inte minst Hollande har inte lyckats fylla presidentrocken vilket givit Francois Mitterrand en betydligt större roll och stämt upp en hyllningskör han aldrig kunnat drömma om för trettio år sedan. Det omvända gäller nu Francois Hollande, det kommer att bli svårt att slå hans impopularitet.

För en månad sedan utsågs högerns/centerns presidentkandidat Francois Fillon under ett primärval som engagerade långt fler fransmän än väntat. Om en månad är det dags för socialister av olika schatteringar och miljövänner. De starkaste namnen bland socialistkandidaterna är den nyss avgångne premiärministern Manuel Valls och den mer vänsterinriktade socialisten och förre industri- ekonomiministern Arnaud Montebourg. Valls är idag favorittippad.

Vid sidan av primärvalet, av taktiska skäl för att inte bli utslagen redan i denna första omgång, har vänsterliberalerna en kandidat, den den unge karriäristen Emanuel Macron, också han tidigare ekonomiminister. Macron har lämnat socialistpartiet och bildat en egen politisk rörelse, En Marche (På Gång), som han hoppas ska ge ett modernare intryck  än det stelnade och förändringsobenägna socialistpartiet och han utmålar En Marche som ett mer liberalt center/vänsterparti. Han vill bli den som utmanar Valls och Fillon i presidentvalet om mitten i fransk politik.

Varken Macron eller Valls vill ha en spänd relation till Ryssland. Tvärtom.Tidigare i år formulerade sig Valls: ”Frankrike och Ryssland har en stark relation som bygger på förtroende och öppenhet”. Macron sade för bara några dagar sedan att  han vill ha en dialog med Ryssland och lättnad på sanktionerna. Den blodiga strid som nu kommer att inledas bland vänsterkandidaterna fram till primärvalet kommer istället att handla om inrikespolitik.De sista månaderna före första valomgången i april nästa år kommer utrikespolitiken framför allt handla om Frankrikes EU relation när Nationella Frontens Marine Le Pen också är med i slutstriden. Inte om Ryssland.Där intar också Le Pen en pro rysk ställning.

En kritisk svensk hållning till Ryssland kommer att bli allt mer perifer.

Men nu står Frankrike inför en uppgörelse med vänsterns egna förflutna, dess ideal, dess förmåga till självkritik och vilja till ”modernisering” av det låsta franska samhället. Det kommer att handla om 35-timmars veckan, arbetslagstiftningen, pensionsåldern och socialförsäkringssystemet. Det senare har just nu ett samlat på underskott 160 miljarder euro. Medan Valls och Montebourg fäktas kan de tunga rivalerna till höger om dem lugnt se på och lägga upp sina kampanjer utifrån vilken av vänsterlinjerna som vinner.

Fransk politik är på ett helt annat sätt en strid på kniven, en retorisk fest, ett envig än vad svensk lyckas bli. I Frankrike till skillnad från i Sverige slåss socialisterna med öppna kort. Det har i decennier talats om olika ”strömningar” inom partiet, rivalerna klär obarmhärtigt av varandra. En tradition radikalt motsatt den svenska socialdemokratin där allt sker bakom lyckta dörrar och väljarna inte ens ges alternativ. En liten grupp män och kvinnor på Sveavägen 68 bestämmer. De svenska politiska reportrarna kan bara ägna sig åt vad vi brukat kalla för ”kremlologi”. Och är urusla på det med franska mått mätt.

Istället för att i brist på kunskaper och förståelse för fransk politik och europeisk framtid minimera rapportering från franska valkampanjen borde svenska media rapportera i detalj om den. Nästa franska president kommer att i hög grad påverka inte bara EUs fortsatta utvecklingen men även de rysk-europeiska förbindelserna.

Sverige har ingenting att säga till om i någon av de här ödesfrågorna. Vår självutnämnda roll som ”humanitär stormakt” rycker man på axlarna åt i de tunga länderna på kontinenten. I fransk realpolitik är Sverige inte mycket mer än en höjning på ögonbrynen. Om ens det.

 

Chris Forsne

 

Dela artikeln via e-post










Submit

Om författaren

Chris Forsne
Chris Forsne
Chris Forsne är statsvetare, journalist och författare. Hon har varit utrikeskorrespondent i Paris, Nordafrikakorresponent samt arbetat för SVT och Kunskapskanalen. Forsne var under många år nära vän till den förre franske presidenten François Mitterrand och är väl insatt i det europeiska och svenska politiska spelet på högsta nivå.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.