En resa in i Mörkrets hjärta

Copyright Ali Mohamadi i samarbete med Ledarsidorna.se

Ledarsidornas Johan Westerholm och Björn Markusson genomförde under veckan en resa in i konfliktens hjärta i Levanten. Denna gång till Beirut och Baalbek samt delar av Bekaadalen i Libanon.

Björn Markusson. Foto: Ali Mohamadami

Björn Markusson, fotograf, i Beirut i december 2016. Foto och copyright: Ali A. Mohamadi

I grannlandet Syrien pågår striderna i norr mot IS/Daesh med oförminskad styrka samtidigt som vägen till Damaskus nu öppnats. Vi mötte och talade med flyktingar och religiösa ledare. Vi mötte miliser av olika karaktär och från olika sidor. Det som framgick med all önskvärd tydlighet är att det pågår ett lågintesivt tredje världskrig i civilisationens och kristendomens vagga samtidigt som det är uppenbart att såväl USA:s avgående president Barack Obama, EU samt Sverige har agerat på ett sätt som gjort ett långsamt folkmord möjligt. Ett folkmord som inte någon i regionen vill ha. Förutom det Muslimska Brödraskapet och IS.

I ungefär hälften av våra möten lyckas vi få till bandade intervjuer som kommer presenteras på Ledarsidorna i olika format. I andra fall fick det stanna vid förtroliga samtal där mycket högt uppsatta ledare återgav förhandlingar med de statschefer, bland annat Barack Obama och Angela Merkel, som bär en stor del av skulden till varför situationen är som den är idag. Som genom sitt agerande och intervention möjliggjort och förlängt konflikten. För varje intervention förlängs kriget. För varje dag kriget förlängs skapas nya poler för framtida konflikter. I Syrien fanns det innan kriget bröt ut två miljoner kristna, idag finns bara 800 000 kvar. Det är, visar det sig, de kristna som stabiliserar regionen.

I praktiken är alla religioner och högre religiösa företrädare, inklusive såväl shiamuslimer som moderata sunnimuslimer, eniga om att skulle de kristna drivas ut skulle Islam kollapsa i ett enda stort blodigt kaos.

Detta då alla som lever i regionen är väl medvetna om att Muslimska Brödraskapet och IS tal om ”ett Islam” bara är bluff. Det är deras egen Islam dessa organisationer talar om. En brutal och icke förhandlingsvillig religion som gått över gränsen till ideologi. En ideologi där “infidels”, eller otrogna, inte har någon plats. Islam är, för de som känner denna religion, en extremt diversifierad religion. Där varje stam och klan kan hävda sitt Islam. Denna bluff är lika stor i Libanon och Syrien som den är i Sverige. De enda som talar om ett Islam är de som önskar ett islamistiskt samhälle. Eller, som i Sverige, ett separatistiskt samhälle.

Separatism och ett samhälle där medborgarskapet är underordnat en religion kommer endast leda till blodbad. Detta blir tydligt när vi står på gatorna i Beirut.

Johan Westerholm i Beirut. Foto: Ali Mohamadani

Johan Westerholm, redaktör, i Beirut i december 2016. Foto och copyright: Ali A.Mohamadi

Vi pratar om medborgarskap och stater. Vi rör oss mellan sunnimuslimska, shiamuslimska och kristna områden, någon gång även i ett drusisk område. Druser är isolerade av alla. Utom av de kristna. Vi pratar med alla. Alla pratar med oss. Vägen till Damaskus är nu öppen igen men samtidigt så befinner sig idag nära 2 miljoner syrier sig i Libanon. Som “gäster”.

Libanon har 4,5 miljoner medborgare. Var tredje på territoriet är idag syrier. Den syriska armén lämnade Bekaadalen för tio år sedan som ockupanter. Idag är de åter som flyktingar. 400 000 av dessa ”gäster” är stridsvana soldater med minst tre års utbildning.

De är illa sedda. Rädslan för terrordåd är uppenbar.

Det är inte så att alla dessa 400 000 är latenta terrorister. Inte ens 40 000 eller 4 000. Men. Det räcker med fyra för att ett nytt inbördeskrig skall bryta ut. Fyra som blir så pass desperata eller radikala att de går från tanke till handling. De tvingas till ett skuggsamhälle och lönedumpningen är påtaglig. De lägger sig generellt på trettio procent av vad en libanes skulle tjäna på enkla jobb.

I relativa befolkningstal kan vi fundera på hur det svenska samhället skulle påverkas av att hysa 800 000 stridserfarna ryska eller ukrainska desertörer. Där vi inte vet vem som är vem. Denna situation är en realitet i Libanon idag.

I vissa flyktingläger finns även iranska revolutionsgardister kvar som på outgrundliga vägar tagit sig till Libanon. Dessa läger är för farliga att gå in i överhuvud taget. Ingen från vare sig libanesiska staten, dess biståndsorganisationer eller UNHCR har varit inne på flera år. Vi kör förbi långsamt men håller nere våra kameror. Blickarna följer oss noga. Vi betraktas. Inte hotfullt. Inte nyfiket. Vi bara betraktas. Med osäkrade vapen. Vi åker vidare.

På samma sätt som vi får möta avgrundsjupt mörker möter vi även hopp. Konkreta initiativ från såväl de muslimska grupperna som de kristna. Syrisk-ortodoxa, Kaldéer, Maroniter, Kopter. En vilja att leva i harmoni. Eller åtminstone med ömsesidig respekt.

Den harmonin störs av USA, EU och Sverige. Den Svenska Kyrkan är i allra högsta grad en aktör i denna konflikt, trots ärkebiskopens botgöringsresa till Egypten. Sverige en aktör genom sin slappa hantering av islamism. De följer oss noga i Sverige. Det är ingen slump att ärkebiskopen valde Egypten före Libanon. I Libanon hade hon ställts inför att behöva svara på en rad obekväma frågor, i Egypten mest tomma artighetsfraser. Hur detta kan komma sig kommer vi återkomma till i den serie reportage som kommer följa de kommande dagarna. Magda Gad, Expressen, en mycket respekterad journalist i alla läger i Levanten, sammanfattar den svenska hållningen bäst:

“Vad är det ni egentligen inte förstår”?

Gad har, av lätt insedda skäl, nu tillfälligt givit upp försöken att få Sverige att förstå hur fel vi agerat och agerar. Det gör hon rätt i. För Sverige har fortfarande inte förstått och regeringen samt Svenska Kyrkan spelar hela tiden med just de krafter som håller ett lågintensivt folkmord och ett lågintensivt tredje världskrig vid liv.

Att vara på plats, som deltagande observatör, gör det uppenbart för oss att svensk media, och den svenska regeringen, inte förmått att återge denna konflikt som pågår. En konflikt som kommer innebära stora förändringar för den samlade västvärldens samhällen, inte minst det svenska, om vi inte agerar i tid och tar tillvara på det ljus som finns. Ett ljus som kan försvinna inom kort.

Vi befinner oss på den bästa utsiktspunkten som tänkas kan för att följa detta.

Vi befinner oss i mörkrets hjärta.

 

Post Scriptum och redaktörens kommentar:

Allt detta har blivit möjligt med de donationer som flutit in till Ledarsidorna.se. Även om verksamheten inte går runt ekonomiskt hade denna resa, och planerade framtida, inte ägt rum. Ni läsare är i allra högsta grad bidragande till att detta kan genomföras.

Aldrig har det varit viktigare för Sverige och Europa att “get things straight”. Såväl Sverige som Tyskland, för att ta de mest extrema exemplen, har konsekvent spelat fel krafter i händerna. Att klarlägga detta är avgörande för att vi skall kunna navigera bättre i framtiden än vad dagens utrikesledning och Svenska Kyrkan gör. Den Svenska Kyrkan är i allra högsta grad en aktör i denna konflikt. Men hemmavid.

Det material som efter hand läggs upp, i slutet av artikelserien allt källmaterial, får återanvändas fritt under villkor att återgivande av källa sker. Citaträtten är fri men skulle hela eller delar av källmaterialet transkriberas måste separata avtal slutas med Ledarsidorna.se.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med oavslutade studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.