Helene Bergman: Min feministiska historia

Helene Bergman. Photo: Photo by Wilmarsgård

Den 20 januari 2017 planerar en miljon kvinnor att marschera mot President – elect Donald Trump vid installations cermonin på Capitolium i Washington, USA. Jag har varit med om kvinnomarscher tidigare. Främst på 70- och tidigt 80-tal. Under hela mitt vuxna liv- från 1968 till idag 2016 – har jag på olika sätt deltagit i kvinnofrigörelsen i Sverige, men även internationellt.  Jag har levt såväl mitt privata, som mitt professionella liv, större delen som journalist, ibland som feministisk journalist, i skärningspunkten mellan frihet och ofrihet. För mig är kvinnors rätt till sina liv och sina kroppar en fullständig självklarhet.  Nu hotas kvinnofriheten av att vi får Donald Trump som president i USA.

Inte minst hotas den fria aborten, en hjärtefråga för kvinnorörelsen, i och med att Donald Trump och hans närmaste man, vicepresident Mike Pence, under hela sina liv varit aktiva abortmotståndare. De kan lätt påverka opinionen, trots att det är varje delstat som bestämmer om fri abort ska tillåtas eller inte i USA.

Eftersom Sverige mer eller mindre är en lydstat till USA, bör vi även här vara uppmärksamma på trender i tiden. Jag var ung i ett Sverige där det varken fanns p-piller eller fri abort. Jag vet hur det känns att vara livrädd för att bli med barn i ett samhälle som föraktade ensamstående mödrar. Först 1975 infördes en ny abortlag, då kvinnan själv fick bestämma om abort till och med 18:e havandeskapsveckan.

Efter nära 50 år av kvinnokamp i det moderna Sverige ser jag en utveckling från framgång till utvidgade gränser för kvinnors frihet.  Den kvinnofrihet som vi med blod, svett och tårar vann under 70-och 80-talen är nu på väg att raseras och osynliggöras.  Vad vi just nu upplever är en backlash och en likgiltighet för kvinnors mänskliga rättigheter. Vi har starka krafter emot oss, såväl från höger som från vänster och även från vissa religioner och extrema religiösa yttringar.

Med valet av Trump till Amerikas president riskerar kvinnor att åter reduceras till andra klassens medborgare. Utvecklingen pekar åt samma håll även i Sverige.  Som Katarina Janouch skriver i GP 12:e november under rubriken – Sluta gnälla – det är dags för feminism 2.0.

“Förlossningsvården är i kris och födande kvinnor mår dåligt. Barnmorskornas löner är en katastrof. Misstänkta våldtäktsmän släpps på fri fot i parti och minut. Minderåriga flickor får gifta sig med gubbar. Kvinnolönerna släpar efter. En undersköterska tjänar 2 800 kronor mindre i månaden än en verkstadsarbetare, trots att de har likvärdig utbildning.

För att inte tala om de drygt 150 000 svenska kvinnliga fattigpensionärerna som nu försöker överleva.  Sverige sägs vara ett av de mest jämställda länderna i världen, men det gäller inte alla som lever här.  Tyvärr har den infrastruktur av jämställdhet som mer eller mindre cementerats under 50 år och kostat miljarder inte heller realiserats ute i förorterna.

Av rädsla, feghet eller okunskap har våra politiker, såväl riksdags- som kommunpolitiker underlåtit att exportera den grundvärdering av mänskliga rättigheter, som ger kvinnor – och män – lika frihet och ansvar till våra nya medborgare. För mig är det ett av de största sveken i den svenska nutidshistorien. Resultatet ser vi nu.

Parallellsamhällen har skapats i våra förorter där en hög andel av flickor i skolåldern upplever att de lever ett liv med hård begränsning. Ett liv där den hederskultur som praktiserades i deras hemländer har invandrat till det fria Sverige. Den senaste enkätundersökningen som Varken Hora Eller Kuvad, VHEK, genomförde i Göteborgs utanförskapsområden visar att åtta av tio flickor lever under hedersförtryck. 1200 skolungdomar i åldern 12 till 18 år hade svarat på enkäten. Nära 80 procent av flickorna beskriver att deras liv är hårt kontrollerat av föräldrar. 15 procent av pojkarna säger samma sak. 

Detta borde inte ha kommit som en nyhet för ansvariga politiker. Men ingen har lyssnat. Redan 2002 blev hedersförtrycket synligt i mordet på Fadime Sahindal som mördades av sin far. Alltsedan dess har bland annat Sara Mohammad i sin organisation Glöm Aldrig Pela och Fadime berättat om vad som händer ute i förorterna. Långsamt, mycket långsamt börjar det gå upp för de ansvariga hur livet ter sig för flickorna/kvinnorna i utanförskapsområdena. I dagarna, fem i tolv, talar den feministiska regeringen om att göra en kartläggning av hedersrelaterat våld i Sverige. Åsa Regnér, jämställdhetsminister säger till SVT Nyheter:

“Det har inte gjorts någon kartläggning sedan 2009 och mycket tyder på att vi behöver en ny.”

Åsa Regnér underkänner därmed bland annat  de enkätundersökningar som Varken Hora Eller Kuvad, med Amineh Kakabave i spetsen,  gjort såväl i Stockholmsområdet på 1100 ungdomar,  som den senaste med 1200 ungdomar i Göteborg, det senaste året. Yvonne Hirdman är professor i historia och den som lanserat begreppet genus. Hennes genusteorier fick genomslag i den statliga Maktutredningen, som dåvarande vice statsminister Ingvar Carlsson tillsatte 1985.

Yvonne Hirdman skriver bland annat i sitt förord till Astrids Schlyters och Devin Rexvids bok- Mäns heder. Att vara både offer och förövare:

“Är det flickorna, “materialet” i detta parallellsamhälle, som ska bryta sig loss – med risk för sina liv, med förlusten av en mamma, en famn, syskon, ett sammanhang, en familj? Jag ser en affisch framför mig, den gjordes på 1970-talet och föreställer ett grekiskt tempel, där en av de bärande pelarna i form av en kvinna, en så kallad karyatid, bryter sig loss och går…” 

Jag minns den affischen. Jag hade den uppsatt ovanför min säng. Jag såg den varje morgon när jag vaknade och blev arg.  Ja det var mycket ilska under kvinnokampens jubelår. För några år sedan gav jag ut mina feministiska memoarer, Med svärtad Ögonskugga, (Beijbom Books) Jag skrev under kvinnokampsdevisen: “Det privata är det personliga.”

En av anledningarna till att jag började skriva var att jag av en händelse 2012 hamnade på Stora teatern i Göteborg. Där hade Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs Universitet ordnat en kväll om forskning och feminism i förändring med rubriken ” Allt ljus på genus.” Det stod en grupp unga kvinnor, många i snaggat hår och piercade, framför en projekterad affisch med silhuetterade kvinnoansikten och med höjda nävar. Dessa unga kvinnor sjöng en sång om att de krävde frihet! I Sverige 2012!Det var som att ha förflyttats tillbaka till 70-talet! Mitt 70-tal där kvinnor inte ens fick göra abort. Där kvinnors frihet inte var mycket att skryta med.

Men dagens svenska feminister agerar som om de inte har något inflytande, trots att de har såväl den sexuella, som ekonomiska och politiska friheten att ta makten över sitt eget liv. De har invaggats i att det är naturens ordning att till exempel kunna vara barnlediga med betalning i mer än ett år. Med fri abort, mammografi, gynekologiska hälsoundersökningar, daghem, lika rätt till utbildning, jämställdhetslagar med mera, med mera. Hur tror de att det gick till?

De borde ha skanderat – Ge oss mod, styrka och kraft att utnyttja vår frihet till förändring! Men bland annat Gudrun Schyman och hennes parti Feministiskt Initiativ har skapat offerfeminismen istället för att ge unga kvinnor styrka och mod. Eller som Janouch skriver om FI i GP:

“Att det partiet är en tom tunna som skramlar ihåligt.”  

Dessutom har Schyman liksom de akademiska feministerna och stora delar av vänstern vänt ryggen åt flickorna som lever under hedersförtrycket ute i förorterna!  Med sin likgiltighet stöttar Schyman och vänstern indirekt de kulturella och religiösa patriarkala krafterna.

Men hur var det egentligen det hela började? Jag minns min egen kvinnokamp som jag har beskrivit i mina feministiska memoarer. Men på mitt bord ligger också Yvonne Hirdmans ” Vad bör göras? Jämställdhet och politik under 50 år.(Ordfront) Två sidor av samma mynt.

Olof Palme spelade en avgörande roll för jämställdhetens genomförande inte minst under 1970-talet. Den 2 oktober 1972 då han var partiordförande för Socialdemokraterna annonserade han vid partiets kongress att han skulle tillsätta en Delegation för jämställdhet mellan kvinnor och män. Men då hade redan Eva Moberg skrivit sin revolutionerande essä, Kvinnor och Människor och den banbrytande forskningsrapporten Kvinnors Liv och Arbete, med förord av Alva Myrdal kommit ut. Det var den rapporten som lanserade ordet “könsroll.”  Olof Palme sa bland annat på partikongressen:

“Att kvinnor – ännu 50 år efter den kvinnliga rösträttens genomförande – är underrepresenterade i politiska instanser och organisationer. Att kvinnorna kraftigt måste öka sin aktivitet och att “vi” helhjärtat ska stödja dem.

Yvonne Hirdman skriver att det fanns en bakgrund, ett mörkt åskmoln som måste hanteras: den nya kvinnorörelsen.

Olof Palme sa:

“Även om kvinnornas frigörelse i hög grad måste vara deras eget verk, så når vi aldrig resultaten om inte jämlikhetskraven bärs fram av kvinnor och män gemensamt inom en stor folkrörelse som inriktar sin strävan på samhällets förändring till ökad frihet och större gemenskap.”

Jag kan inte låta bli att reflektera och göra jämförelser mellan Olof Palme då 1972 och vår “feministiske” statsminister nu, Stefan Löfvèn. Den förre lyssnade till kvinnorna och inte minst till aktivisterna däribland Grupp 8. Den nuvarande har stängt igen öronen och lyssnar knappast ens när kvinnor i vårt samhälle dödas på grund av hederskulturen. Grupp 8 bildades i Stockholm 8 maj 1968. Den bestod av åtta välutbildade kvinnor med socialismen som grund. Efter ett könsrollsseminarium bildade de en studiecirkel 1968. Kvinnorörelsen och socialismen har varit intimt förknippade.

På 60- talet var det socialismen först – sedan kom kvinnorna. I dagens vänster har den cirkeln slutits. Ordet feminism är bara ett påhäng till partinamnet; Vänsterpartiet med feminism, Socialdemokraterna med feminism, Miljöpartiet med feminism. Så gökungen Feministiskt Initiativ som i sitt partiprogram inte ens nämner ordet kvinna explicit. Den politiska historien upprepar sig och pendeln svänger tillbaka trots 50 år av kvinnofrigörelse . Nu har kvinnors liv i politiken reducerats till ett påhäng på partinamnet.

Men kvinnorna på 70-talet tröttnade på att vara bihang till vänsterns män. När Stokely Carmichael i Studentrörelsen mot våld, SNCC, uttalade att den enda ställning kvinnor skulle ha var på rygg – reagerade kvinnorna i vänstern och bröt sig ur.  I Sverige gick Grupp 8 före och uppmanade svenska kvinnor att:

“Gråt inte! Kämpa.” Vi skanderade: ” Vi är många – vi är starka!”

På våren 1971 demonstrerade Grupp 8 den 8 mars och deras nya tidningen kom ut, Kvinnobulletinen. Grupp 8 protesterade mot deltidsarbete, som innebar att kvinnor både kunde sköta man och barn i hemmet och samtidigt deltidsarbeta utanför hemmet.

Enda lösningen var heltidsarbete för kvinnorna och dagisplatser åt alla barn. Det var alltfler unga kvinnor som började heltidsarbete och fick känna på helvetet av brist på dagisplatser. Ett helvete som också smittade av sig inne i familjerna, där frågan om dagisplats eller inte förpestade många förhållanden. Jobb men ingen dagisplats eller när väl dagisplatsen kom hade jobbet gått till någon annan.  Jag skriver i min bok:

“I det samhällsklimatet som rådde fanns bara en väg att gå – att kräva vad vi ville ha och göra det ute på gatorna. Och männen var med oss. 

70-talet blev daghemskampens årtionde. I oändliga demonstrationer,  där även männen deltog, gick vi ut på gatorna och skanderade:

“Ropen skalla – Daghem åt alla! Vi var de moderna kvinnorna som krävde vår rätt att kunna försörja oss, men också att våra barn skulle ha det bra.”

Yvonne Hirdman skriver i sin bok Vad bör göras?:

“Den andra vågens feminism (den första brukar man kalla den som krävde medborgarskap och rösträtt runt förra sekelskiftet) hade därmed fått sina två former: en innanför och en utanför den parlamentariska makten. En sak är viktig att poängtera: båda former hade i princip samma grundsyn. Det var frigörelse genom lönearbete, det var kollektiv service – framförallt daghem- det var ändrade roller för både män och kvinnor, det var ökat politiskt inflytande för kvinnor.”

Kvinnorörelsen fortsatte att irritera, att kritisera, att kräva, att vara arga. Samtidigt blev jämställdheten ett nytt fält i den svenska sociala ingenjörskonsten. Familjepolitiken reformerades, daghem byggdes, könsrollspaket infördes i skolorna. Särbeskattning infördes 1971. Målet var att ändra könsrollerna och skapa jämställdhet mellan män och kvinnor.  Ensamstående mödrar fick extra privilegier i form av skattelindring och förtur på dagis.

Kvinnokulturen blomstrade i form av teaterpjäser, böcker, konst och musik. 1978 öppnades Sveriges första Kvinnohus i Göteborg.  Kvinnoprogram startades såväl i Lokalradion, Amanda, som på det som då kallades Riksradion. Radio Ellen gjorde mycket för att driva kvinnofrågorna vidare. Aftonbladet startade en särskild Kvinnoredaktion. Vi bars på en våg av kvinnofrigörelse som uppmuntrades av det politiska etablissemanget. 

1975 införde FN ett internationellt kvinnoår och den första internationella kvinnokonferensen hölls i Mexico City. Den följdes av kvinnokonferensen i Köpenhamn 1980, kvinnokonferensen i Nairobi 1985 och kvinnokonferensen i Peking 1995. Det spelade inte heller någon roll om det var en Socialdemokratisk regering eller en borglig sådan som regerade Sverige.  Åren 1976-79 och 1979 – 82 regerade olika borgerliga konstellationer. 1979 antogs Lagen om jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet av riksdagen. 1980 infördes Jämställdhetsombudsmannen. 80-talet var kvinnorörelsens och jämställdhetens peak,   Under 60-70 och 80-talen infördes drygt ett trettiotalet lagar eller avtal som slöts för att gynna kvinnorna och jämställdheten.

På 90-talet kom feminismen och genus att ersätta ordet könsroller. Kvinnokampen hade lämnat golvet och blivit rumsren. Den hade förvandlats till statsfeminism som samarbetade med den akademiska feminismen. Feminismen upphöjdes till statlig norm och ideologi och blev en karriärstege inte minst inom politiken, forskningen och rättsväsendet. Kvinnoforskningen blomstrade på universiteten och arbetade i nära samarbete med den sittande regeringen.

Lagar infördes som sexköpslagen och kvinnofridslagen 1998. Det inrättades ett Nationellt råd för kvinnofrid år 2000 som arbetade under tre år.  Inför valet 1994 bildades det feministiska nätverket Stödstrumporna som krävde ” Hela lönen, halva makten” De hotade med att starta ett eget feministiskt parti om inte de gamla partierna skärpte sig och satte upp fler kvinnor på sina listor.

När den socialdemokratiska regeringen tillsattes 1994 bestod den av hälften kvinnor och hälften män och i riksdagen satt nu 40 procent kvinnor. Mona Sahlin blev jämställdhetsminister och jämställdhetsutredning efter jämställdhetsutredning med fokus på kvinnor såg dagens ljus.

Gudrun Schyman som var Vänsterpartiets partiledare vid den här tiden insåg sprängkraften i kvinnorörelsen och skrev in ordet feminism i partiprogrammet. Vänsterpartiet gjorde 1998 ett superval och fick 12 procent av rösterna. Då vaknade de övriga partierna och insåg att det var dags att satsa på feminismen, åtminstone som reklamslogan för att vinna röster. Den mest kände var statsminister Göran Persson, som plötsligt kallade sig själv för feminist!  Eftersom kvinnoaktivisterna inte längre var en pain in the ass gentemot etablissemanget blev det fritt spelrum för mer eller mindre mediokra politiker att göra egna tolkningar.

Gudrun Schyman höll sitt berömda Talibantal 2002 där hon jämförde jämställdhetens svenska män med Talibaner och menade att “samma normer, samma strukturer, samma mönster finns såväl i talibanernas Afghanistan som i Sverige.” Det talet gjorde stor skada genom att inte bara splittra kvinnor och män i jämställdhetens Sverige . Schyman utropade också alla män, särskilt vita medelålders män, som onda. 

2005 bildades Feministisk Initiativ med Gudrun Schyman i spetsen. Ordet Könsmaktsordning är ett honnörsord för radikalfeministerna. Men professor Yvonne Hirdman, som skapat genusteorin om kvinnor och män säger till mig när vi talas vid att hennes teoretiska redskap har missbrukats av Gudrun Schyman:

“Jag har Aldrig, jag upprepar det igen – Aldrig använt ordet Könsmaktsordning. Det ordet står i konkurrens med genusteorin. I den teorin är det inte bara männen som förtrycker, utan även kvinnor är med om att förtrycka andra kvinnor. Det visar sig inte minst i hederskulturen där kvinnorna upprätthåller sin egen underordning”.

Lite förenklat menar Yvonne Hirdman att Sveriges framgångar på jämställdhetsområdet är just jämställdheten; att män och kvinnor samarbetar och lever på samma villkor och tar samma ansvar. När män och kvinnor skiljs åt, när män utropas som onda och kvinnor som goda – den så kallade isärhållningen – då är det alltid den manliga normen som legitimeras. Det är detta som nu sker, med den feministiska regeringens goda minne, ute i förorterna bland annat vad gäller hederskulturen.

Kvinnor hålls nere, inte bara av männen utan även av kvinnorna i familjerna och klanerna. De reduceras till maka och mor, hindras från att leva fullvärdiga liv och med ett kvinnorörelse uttryck: ” Vårdar frisk man i hemmet. Eller som moderaten Elisabeth Svantesson tycker att regeringens jämställdhetspolitik missar de stora jämställdhetsfrågorna. Till Svt Nyheter säger hon:

“I stället för att ta tag i de stora problemen ägnar sig regeringen åt symbolpolitik, som kvotering till bolagsstyrelser och en jämställdhetsmyndighet.”

Liberalernas Roger Haddad vill ha en Lex Fadime med en särskild brottsrubricering för hedersbrott och skärpt straff. Statsminister Löfvèn och hans feministiska regering bör ta lärdom av Olof Palme. Stötta den nya kvinnorörelsen och satsa stort på kvinnorna ute i förorten. Det är dags för Löfven och de övriga vänsterpartierna att sluta med den kontraproduktiva verksamheten med att bland annat ge pengar till kvinnoförtryckande islamister.

Om inte – kommer kvinnorna snart att marschera även i Sverige. Den tredje vågen är satt i rullning. 

 

Helene Bergman 

Om författaren

Helene Bergman
Helene Bergman
Helene Bergman är journalist och författare bland annat till boken "Med svärtad ögonskugga" är främst verksam i Västsverige men ett känt namn i feministiska kretsar. Hon sitter bland annat i GAPF regionstyrelse i Västsverige och arbetar för att hålla Pela och Fadimes minne, två kvinnor som fick plikta med sina liv för att de satte sig upp mot hederskulturen, vid liv.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.