Jonas Vesterberg: USA och det legitimerade hatet

Jonas Vesterberg, författare, redaktör och översättare. Foto: Nell HovingJonas Vesterberg, författare, redaktör och översättare. Foto: Nell Hoving
Dela artikeln via e-post










Submit

Det är inte alls förvånande att ett amerikanskt uppror mot eliten kommer från en högerpopulistisk rörelse som Donald Trumps. Amerikaner saknar oftast klassmedvetande och är historiskt sett djupt misstänksamma mot allt som innehåller ett uns av socialistiskt tänkande. Även om många fattiga amerikaner i själva verket mottar statliga subventioner så finns det ett starkt kulturellt tabu kring att erkänna detta. Hela grundtanken med det amerikanska samhället närmast förutsätter en totalt fri ekonomisk mobilitet – möjligheten att förverkliga sig själv genom hårt arbete. 

För den stora massan förblir dock denna ekonomiska rörelsefrihet blott en dröm. I själva verket har den amerikanska ekonomin alltid byggt på att utnyttja svaga grupper, från svarta under slaveriet till den armé av lågutbildade som idag bemannar McDonald’s snabbmatsrestauranger och Wal-Marts stormarknader till minimala löner och obefintliga förmåner. I USA lever otroliga 47 miljoner människor, eller nära 15 procent av befolkningen, under existensminimum. Många av dessa, som får en form av socialbidrag för att dryga ut sina minimala löner, arbetar just i handelssektorn. I realiteten subventionerar skattebetalarna storföretagen genom att kompensera för de anställdas låga löner. Det är ett väldigt cyniskt system, men de flesta amerikaner verkar inte kunna göra kopplingen.

Att det inte skulle finnas klasser i USA, eller att klasstillhörighet endast skulle vara ekonomiskt betingat, är förstås ett absurt påstående. Titta bara på Trump, som trots sina pengar aldrig haft tillträde till de riktigt fina salongerna. I det längsta betraktades han som en clown till och med av ledarna för det parti han till slut utsågs till att representera i presidentvalet. Familjen Bush, John McCain och andra i den republikanska eliten ville inte ha med mannen att göra. Men trycket från den konservativa basen blev för starkt och Trump gick från förlöjligad och nedgjord kandidat till USA:s 45:e president.

Man skulle kunna se valet av Trump som ett bevis på ett djupgående missnöje med hur eliten styrt landet och medelklassens erosion i takt med globaliseringen. De flesta analytiker verkar vara överens om en sådan bild. Men det är inte den amerikanska staten som flyttat fabrikerna till Kina, slagit igen verkstäderna eller höjt matvarupriserna. Det är tack vare det fria företagandet och ren girighet – den sortens entreprenörskap som Trump per definition tillhör och har drivit i sina egna verksamheter – som medelklassen har krympt. Men visst – eliterna i bägge partier har låtit sig korrumperas av dessa privata aktörer, så till den milda grad att någon kom på den briljanta idén att de borde bära overaller med varumärken i stil med racerförare, så att alla kan se vilka företag de sålt ut sig till.

Kommer då den krympande medelklassen och växande underklassen att få det bättre under Trump? Eller var det bara tomma löften ämnade att få honom vald?

Det vet vi inte ännu. Men att de gamla industrijobben skulle komma tillbaka i någon större mängd verkar osannolikt i ljuset av den ständigt växande automatiseringen av produktionen. Att ändra i skattelagstiftningen så att amerikanska företag nu kan ta hem de vinster de gömmer i utlandet, vilket Trump har föreslagit, lär inte komma de allra fattigaste eller arbetarklassen till del. Kanske kommer han, som han utlovat, att förbättra infrastrukturen, som Roosevelt gjorde med sin New Deal. Om det är något som Donald Trump sagt som stämmer med verkligheten så är det att USA:s flygplatser, järnvägsstationer och motorvägar påminner mer om hur det ser ut i ett U-land än om den infrastruktur vi har i Västeuropa.

Om det amerikanska prekariatet hade varit kapabla att förutsättningslöst analysera sin egen situation och låta bli att bita sig själva i foten så hade de förstås sett till att göra demokraten Bernie Sanders till sin kandidat. Men det är inte bara de ekonomiska förutsättningarna eller en allergi mot allt vad socialistiska tankegångar heter, eller Clintondynastins manövreringar under primärvalet, som gjorde att valet föll på Trump. Det finns en mycket obehagligare förklaring än så.

Amerikanerna röstar med sina hjärtan, vad som än gömmer sig där, och det har de gjort även denna gång. Så även om den ekonomiska utgången av Donald Trumps presidentskap hittills ligger höljt i framtidens dunkel så går det att redan nu se vissa praktiska implikationer av kandidatens moraliska och etiska ställningstaganden. Den amerikanske samhällsdebattören och kritikern Chris Hedges förklarade i en artikel på Truthdig.com ett halvår innan valet vad som höll på att hända:

”Det finns tiotals miljoner amerikaner, i synnerhet vita tillhörande de lägre klasserna, som är rättfärdigt förbannade över det som gjorts mot dem, deras familjer och samhällen. De har rest sig för att förkasta den nyliberala politik och den politiska korrekthet som den collegeutbildade eliten från bägge politiska partier har pådyvlat dem: Vita från de lägre klasserna har börjat omfamna en amerikansk form av fascism.” 

Hedges fortsätter med att berätta att en grundläggande komponent i denna fascism är frihet av ett annat slag än den man brukar förknippa med USA, nämligen friheten att hata. Att fritt kunna hata svarta, latinamerikaner, HBTQ-personer, utlänningar, muslimer, intellektuella – ja, varenda en vars blotta existens ifrågasätter ens kryptofascistiska övertygelser. Även om inte alla som röstade på Trump är rasister – vissa ville säkert bara ”röra om i grytan” och sända en stark signal till eliterna om att de misslyckats – så har valet av honom lett till ett legitimerande av hat.

I medierna rapporteras det om att hatbrotten har ökat lavinartat sedan valet. De inkluderar hakkors på väggar och annan rasistisk graffiti, en muslimsk kvinna som hotas med att hängas i sin slöja, hot om lynchningar på universitet, rasistiska skyltar och Ku Klux Klan-marscher. Enligt Southern Poverty Law Center, en stiftelse som arbetar mot rasism, rapporterades nära 800 hatbrott under de på valet närmast följande tio dagarna (som jämförelse rapporterades totalt 5 818 hatbrott under hela 2015). Det råder ingen tvekan: rasisterna vädrar morgonluft efter åtta år med Barack Obama. Rädslan sprider sig ånyo bland grupper som redan är utsatta i USA. 

På min kvarterspub träffar jag skådespelaren Joe (jo, jag bor i Los Angeles, så yrket är inte så konstigt). Som afroamerikan fruktar han vad som komma skall. Kommer polisens skjutningar av svarta att öka? Kommer klockan att skruvas tillbaka till en tid då det var helt okej med rasistiska skämt och trakasserier? Joe har en viktig poäng som på många sätt illustrerar valet av Donald Trump och de olika måttstockar som gäller i det amerikanska samhället:

”Vi svarta som kom från slaveriet har alltid kritiserats för att vi inte lyckats resa oss själva ur fattigdom. Nu har den så kallat orättvist behandlade vita arbetarklassen i rostbältena röstat in Trump. Men frågan är, varför har inte de kunnat resa sig ur sin fattigdom med egen kraft?” 

Svaret framstår som ganska tydligt:

För att den vita arbetarklassen förväntar sig att få tillgodogöra sig alla de förmåner som kommer med att utgöra den traditionella statsbärande gruppen. Trump har gett dem möjlighet att återta positionen som den självrättfärdiga elit de anser sig tillhöra, endast på grund av det faktum att de är vita. Det samhällsbygge de såg som hotat eller till och med komprometterat med en svart president har nu återerövrats.

Även om Trump har tonat ner sin retorik efter valet och manat till enighet mellan alla amerikaner, så är skadan redan skedd. För det är faktiskt den tillträdande presidenten som i egen hög person har bemyndigat den vita massan till att hata.

Hatet är nu legitimerat från högsta möjliga ort. Ingen självcensur eller hyfs krävs – om presidenten själv kan förnedra svarta, latinamerikaner, muslimer och kvinnor, varför skulle det inte stå vilken vit amerikan som helst fritt att göra detsamma?

 

Jonas Vesterberg

 

Jonas Vesterberg är författare, redaktör och översättare, bosatt i Los Angeles. Hans roman THE ROCHE LIMIT, som förklarar delar av den samhällsdynamik som ledde till Trumps seger, finns tillgänglig här.

Dela artikeln via e-post










Submit

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.