Khaled Salih: Mellanöstern och Nordafrika i förändring

Khaled Salih. Foto: Roshbin Emanuelsson
Dela artikeln via e-post










Submit

Min mormor föddes för hundra år sedan, gifte om sig, var troende, skämtade om religioner och serverade meze när hennes son drack alkohol. Ibland bad hon mig köpa hans alkohol. Hon skulle inte vägra ta främmande män i hand eller lägga sig i hur andra levde. Hennes fyra barn flörtade med kommunism, nationalism och liberalism. Hennes äldsta dotter, min mamma och tidigare vänsteranhängare, har på ålderns höst blivit troende, men skakar hand med män när de sträcker fram handen. Var och en får svara för sina handlingar, brukade mormor säga. Tron var inget ideologiskt uppdrag som skulle styra livet, som ändå är fullt av paradoxala och pragmatiska handlingar. 

Nu upplever min mamma en intensiv politisk kamp riktad mot hennes humana livshållning. Hon bläddrar bland otaliga tv-kanaler och undrar hur hennes mamma och styvfar, som tjänade sitt levebröd genom att driva en koranskola, skulle agerat. Omfattande propaganda ur religiösa program (som stöds av oljepengar från gulfstaterna och Iran) hävdar att endast få muslimer lever enligt korrekt islam. Budskapet är att om muslimerna inte följer de ofta högljudda och aggressiva programledarna och predikanternas budskap kommer de inte till paradiset. Mamma rycker på axlarna och säger att de har fel.

Yasri Khan och andra troende muslimer hävdar att de väljer att inte skaka hand med det motsatta könet. De rättfärdigar sin handling olika beroende på vem de talar med. Khan säger å ena sidan att det handlar om hans “uppväxt” och å andra sidan om “normer och värderingar” som han inte är beredd att kompromissa med. På väggen bakom honom lockar en affisch med texten “Vilken värld vill du leva i?” min uppmärksamhet.

Det är en avgörande fråga som innehåller en vision och en färdplan för att förverkliga normer och värderingar med sikte på en annan värld än den man lever i. Så har det varit med revolutioner, militärkupper, krig och fredliga politiska kampanjer. Här drabbar idéer och människor samman. Dessa sammandrabbningar och konflikter kan leda till inbördeskrig, massflykt, massakrer och andra former av lidanden. Vilket är precis vad som sker idag över stora delar av Mellanöstern och Nordafrika (den s.k. MENA-regionen). Kampen handlar om vem ska diktera människornas livsvillkor. Det är dessutom så att konsekvenserna av dessa konflikter även drabbar Europa (inklusive Sverige) delar av Asien, Afrika och Amerika.

I en liten tunisisk stad fick 26-åriga gatuförsäljaren Mohamed Bouazizi nog av sitt eländiga liv. I december 2010 satte han eld på sig själv. Hans brända kropp blev gnistan i den tunisiska revolution och en omfattande rörelse i flera länder Nordafrika och Mellanöstern. Tusentals människor samlades på gator och torg i det som fick namnet ”den arabiska våren”. De krävde omedelbar förändring. Tunisien, Egypten, Libyen, Syrien och Jemen upplevde genomgripande omvälvningar vars slutscener vi ännu inte har sett och vars konsekvenser vi kommer att få leva med länge.

Dessa omfattande och pågående förändringar har det skrivits otaliga rapporter och böcker om. Två av de bästa (som presenteras nedan) beskriver dessa processer utifrån både enskilda (både fiktiva och verkliga) och generella perspektiv, vilket ger bredd och djup och en ökad förståelse för de ofta våldsamma förändringar som sveper fram över MENA-regionen just nu. 

Robert F. Worth, New York Times tidigare MENA-korrespondent, kom nyligen ut med en gripande bok, A Rage for Order: The Middle East in Turmoil, From Tahrir Square to ISIS, i vilken han följer ett antal människors transformationer under arabiska våren. Med ett intensivt engagemang fångar Worth dessa män och kvinnors revolutionsentusiasm, förhoppningar om en bättre framtid, och regimanhängares rädsla för det okända. Individernas känslor, tankar, normer och värderingar i början av processen avslutas med vad som händer fem år senare. En 35-årig egyptiers öde sammanfattar bokens titel. Ahmed Darrawi lever på Tahrirtorget under revolutionens första 18 dagar och ställer sedan upp i valet 2011 under parollen “säkerhet och värdighet.” Han offrar sitt jobb och medelklassliv i Kairo under kampanjen men kommer inte in i parlamentet.

Ett par år senare försvinner han spårlöst för att plötsligt dyka upp på nätet som krigare i den islamiska statens (IS) armé i Syrien. Våren 2014 får Ahmeds bror ett samtal från en IS-talesman som gratulerar familjen för att Ahmed fick äran att bli martyr i en självmordsattack i Irak. Ahmads twitterkonto dokumenterar förvandlingen från fredlig demokratikämpe på Tahrirtorget till anhängare av islamisk ordning med våld och vapenmakt som den apokalyptiska lösningen på alla problem.

Alla arabiska vårens hjältar går inte samma väg och öde tillmötes som Ahmed: några ger upp, en del ansluter sig till radikala islamiska grupper på hemmaplan, några flyr, en del stödjer regimen (Syrien) eller militären (Egypten) medan några satsar på att skapa en demokratisk ordning (Tunisien). 

Worth skildrar skickligt en sorglig samtidshistoria full av entusiasm, revolutionsyra och klara mål om att störta gamla politiska system. Idealismen visar sig ohållbar när alternativ ska sättas på plats: enorma brister i tänkandet om dagen efter revolutionen bäddar för oenighet och interna stridigheter. Något som i sin tur leder till inbördeskrig och massflykt och där en konsekvens är IS uppkomst med en ordning som Ahmad och tusentals andra från när och fjärran vallfärdar till. De nyfrälsta, någon slags muslimsk korstågskrigare, använder sina kroppar som vapen för att släcka andras liv. De dödar och dör själva för en vision med kompromisslösa normer och värderingar som sägs komma från självaste gud.

Ledarskapets svek i denna övergång är bäst beskrivet av Kanan Makiya i The Rope. Makiya kämpade länge mot Saddamregimen, blev känd för sin bok Republic of Fear (1989) och sitt öppna stöd för det USA-ledda kriget mot Saddam 2003. Iraks politiska system kollapsade direkt efter kriget utan folklig resning. De som stödde kriget hyste stora förhoppningar om fred, frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Plundring och kaos kännetecknade dock frihetens första dagar. Många drömde om en fredlig politisk ordning. 

Irak är en föregångare till det som händer med den arabiska våren och Makiya använder ett elegant litteraturgrepp för att navigera i hoppets, förtvivlans och förödelsens nya landskap. En fiktiv karaktär vägleder läsaren genom den dramatiska övergången. En namnlös shiitisk ung man i tjugoårsåldern bevittnar två olycksbådande verkliga händelser. Den 10 april 2003 kollapsar Saddamregimen. Samma dag knivdödar en mobb en shiitisk oppositionsledare som just återvänt till det nya Irak (Sayyid Majid Khoei). Mordet äger rum i shiiternas heligaste helgedom. I deras heligaste stad Najaf. Säkrare plats kunde Khoei inte föreställa sig att vara i. Den 30 december 2006 hängs Saddam Hussein (den Stora Tyrannen) av de nyligen tillsatta shiitiska härskarna.

Genom den fiktiva berättaren, som ansluter sig till Muqtada Sadrs shiitiska militanta armé får vi reda på hur mordet och avrättningen ödelägger landets framtid. Politikerna mörklägger mordet som beordrats av en i det egna ledet (Muqtada Sadr), militariserar den politiska processen, underminerar förtroendet mellan landets befolkningsgrupper, sätter igång en destruktiv spiral som banar vägen för inbördeskrig mellan shia och sunna och framväxten av IS. Berättaren förkroppsligar hur mord, lögner och svek befäster en ny ordning i friheten namn.

Två timmar innan avrättningen håller Saddam en “bisarr konversation,” i berättarens ögon, som påminner om “Legenden om storinkvisitorn” i Dostojevskijs Bröderna Karamasov. Saddam menar att shialedarna i Bagdad hänger honom i en hast för ett mindre brott i syfte att undvika sanningen om varför han dödade deras ledare, iscensatte ett folkmord mot kurderna och krossade shiiternas revolt efter Kuwaitkriget. Nykomlingarna är mer besatta av personlig blodshämnd än av att etablera en rättsstat. Deras offerkänsla och besatthet av det förflutna förblindar dem att se det unika historiska ansvaret att skapa en inkluderande, rättvis och hållbar ordning.

I slutet av boken undrar berättaren vart landet är på väg: Vad är det för skillnad mellan hans nya ledare och den Stora Tyrannen? Hur ska han kunna skilja mellan en shia och en sunni på gatan och i strid? Saddam dödade hans pappa 1991 och hans egen ledare (Muqtada Sadr) dödade hans pappas bästa vän Khoei 2003. Och berättarens första offer i strid var en shiasoldat i Iraks nya armé 2004! Bagdad och större delen av landet har förvandlats till frontlinjer och höga betongmurar. Men det finns “inga murar som kan skydda oss från oss själva”, suckar berättaren. Kan det vara så som Saddam säger att “sanningen om min diktatur kommer att överleva bland er som viskningar”? Vilar det någon förbannelse över landet? Är vi alla hans barn?

Makiyas bok är en bekännelse och en personlig ursäkt. Bekännelsen fokuserar på att Saddam Husseins politiska system i arabnationalismens namn var brutalt, vilade på våld, krig, mord och folkmord. Liksom många moderna stater saknade det legitimitet och folklig förankring. Makiya ångrar inte sitt stöd för att få bort den Stora Tyrannen som orsakade enorma lidanden i över 30 år. Ursäkten är att shialedarna inte förtjänade något stöd. De är själviska, sekteristiska och lika destruktiva som föregångaren. Makiyas “politics of hope” byts snabbt ut till “politics of Rope”, där repet som användes när Saddam Hussein avrättades vävs in som en förbannelse över landet.

De verkliga personerna i Worths bok kommer till samma slutsats. För många byts hoppet om en bättre framtid ut mot förödelse, självmordsbombningar, djup besvikelse, militärkupp eller allas krig mot alla. Det intensiva raseriet för ordning skapar en regional oordning.

Gemensamt för böckernas budskap är att skulden inte landar som brukligt på utomstående makter (ofta USA, Israel eller judisk konspiration). I skuggan av tragedierna och brutaliteten förnimmer vi revolutionärernas bristande aningslöshet för efterspelet och insikter om de svåra omvälvningarnas osäkerheter. Eller som Makiya skriver i sin personliga kommentar: det handlar om ett civilisationssammanbrott som började för drygt femtio år sedan, som förde tyranner till makten och som sedan följdes av krig, inbördeskrig, uppror, al-Qaeda, Hizbollah och nu IS.

Där extremistiska islamister härskar är det förbjudet att skaka hand med det motsatta könet, konsumera alkohol, skriva kärleksdikter, diskutera demokrati, frihet och mänskliga rättigheter, eller leva ett människovärdigt liv. Där råder krig med moderna vapen under en glorifierad medeltida ordning. De arabiska och muslimska samhällena bär ensamma ansvaret för sammanbrottet, hävdar Makiya.

 

Khaled Salih

 

Khaled Salih är Statsvetare med inriktning på MENA. Tidigare Rektor för University of Kurdistan Hewlêr, Irak (oktober 2012 – april 2016) Medförfattare till Drömmen om Kurdistan (Göteborg: Emsal, 2012)

Källor:

Robert F. Worth, A Rage for Order: The Middle East in Turmoil, From Tahrir Square to ISIS. New York: Farrar, Straus and Giroux, 2016

Kanan Makiya, The Rope. New York: Pantheon Book, 2016

 

Redaktörens kommentar:

Denna form av perspektivartiklar, med nära och i allra högsta grad aktuella och relevanta beskrivningar är något som generellt saknas i den allmänna men framför allt politiska debatten. Salihs erfarenheter och djupa kunskaper skulle kunna fylla en viktig roll på bland annat Utrikesdepartementet eller Kulturdepartementet. Men. Av lätt insedda skäl, främst ideologiska låsningar och inflytelserika särintressen, negligeras denna information av de som kanske mest av alla är i behov av den.

Dela artikeln via e-post










Submit

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.