Ann Heberlein: Brott och straff

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Då 2016 led mot sitt slut föll domen mot de fem unga män som våldtog, misshandlade och filmade en pojke i ett skogsparti i Uppsalatrakten. Straffpåföljden tål att diskuteras – fyra av männen döms till ett år och tre månaders sluten ungdomsvård. Den femte, som hävdar att han är sexton år, döms till ett år och en månad. Samtliga inblandade fälldes för ”grov våldtäkt”, inte ”grov våldtäkt mot barn” som åklagaren yrkade på. Tingsrätten menar att det inte är bevisat att våldtäktsmännen kände till att deras offer var under femton år. 

De bedömer att brottets straffvärde är sex års fängelse – men gärningsmännens påstådda låga ålder ger en rejäl straffrabatt. I sammanhanget är det värt att påpeka att en av de dömda männen som själv påstår sig vara 17 år gammal enligt Migrationsverket är 18. Åklagarens yrkande om utvisning ogillades även det av tingsrätten med hänvisning till deras ålder och säkerhetsläget i Afghanistan. Våldtäktsmännen skulle ”drabbas mycket hårt av utvisning” .

Reaktionerna på domen har varit mycket starka. Straffet ter sig oproportionerligt lågt i relation till den skada som åsamkats offret. Två andra fall som upprört allmänheten 2016 är våldtäkten på en 13-årig flicka i Mariestad samt den ytterst brutala gruppvåldtäkten vid Fåfängan, där flera unga män i flera timmar våldtog en 23-årig kvinna. Mannen som våldtog flickan i Mariestad dömdes till arton månaders skyddstillsyn. Den milda domen rättfärdigas med hänvisning till hans ålder – mannen påstår sig vara under 16 år. Migrationsverket menar dock, med hänvisning till ett pass utfärdat i mannens hemland, att han är 20 år. Tingsrätten valde att anta att han var under 18 när han våldtog trettonåringen i Sjöhagaparken. Utvisning ur landet ogillas eftersom mannen ”trots allt etablerat sig väl i landet och det gick bra för honom”. Ett ytterst märkligt påstående om en person som fällts för våldtäkt av ett barn (Aftonbladet 20160719).

Också straffen för männen som våldtog en 23-årig kvinna vid utsiktsplatsen Fåfängan i Stockholm ter sig besynnerligt låga. Tingsrätten dömde tre män, samtliga från Nordafrika, till sluten ungdomsvård i nio månader. Hovrätten rev upp domen och frikände en av de tidigare dömda med hänvisning till att han då brottet begicks var under 15 år. Efter hovrättens dom har det dock framkommit nya uppgifter från Marocko som ger vid handen att en av de dömda är över 20 år och alltså bör dömas som vuxen.

Våldtäkter, inte minst gruppvåldtäkter, är notoriskt svåra att reda ut. Ord står mot ord, offret säger en sak, den anklagade något annat – och är det flera personer inblandade i det påstådda övergreppet så skyller de inte sällan på varandra. I de tre fallen ovan bedöms dock handlingen – våldtäkten – bevisad. Pojken i Uppsala blev verkligen våldtagen, misshandlad och filmad av fem män. Den trettonåriga flickan blev, utan tvekan, våldtagen i Sjöhagaparken i våras.

Varken tingsrätten eller hovrätten tvivlar på att den unga kvinnan vid Fåfängan faktiskt blev brutalt våldtagen i timmar av flera förövare. Ingen ifrågasätter alltså att offrets berättelser överensstämmer med verkligheten. De anklagade blir fällda – men de påföljder som utdöms ter sig löjeväckande i relation till deras handlingar. 

I fallen ovan är det alltså inte offrets trovärdighet som ifrågasätts, nej – intresset riktas mot gärningsmännen. Jag skulle vilja påstå att de tre nämnda fallen är tydliga exempel på att vårt rättssystem är gärningsmannafokuserat snarare än fokuserat på offret.

Domen i fallet med gruppvåldtäkten i Uppsala intresserade sig mer för vilka konsekvenser straffet skulle få för de skyldiga än för offrets lidande. Likaså domen mot mannen som våldtog flickan i Mariestad. Utvisning uteslöts eftersom det skulle drabba förövarna orimligt hårt. Domen angående gruppvåldtäkten vid Fåfängan intresserar sig mer för förövarnas ålder än för den unga kvinnas lidande. Det är inte rimligt att en domstol väljer att tro på förövarens påstående om sin ålder när detta påstående går i clinch med Migrationsverkets bedömning och med officiella dokument från förövarens hemland. Det tycks som om våra domstolar är mer intresserade av att utdöma så låga straff som möjligt än att skipa rättvisa – för inte är det väl ett rimligt och rättvist straff att dömas till några månaders eller ett års ungdomsvård för att ha våldtagit ett barn eller en ung människa?

Varför har vi ett egentligen rättssystem? Varför betraktas det i allmänhet som väsentligt att missdådare straffas? 

Oavsett om vi lever i en demokrati eller i en diktatur, i ett samhälle som är kapitalistiskt eller socialistiskt, som respekterar de mänskliga rättigheterna eller systematiskt kränker dessa rättigheter så finner vi i varje samhälle individer som bryter lagar och utsätter andra människor för fara. Varje samhälle måste därför ta ställning till hur dessa missdådare skall hanteras, och den omedelbara strategin tycks vara att straffa dem. Straff förekommer i en eller annan form i alla typer av samhällen, och betraktas ofta som en grundläggande förutsättning för samhällets stabilitet. Motiveringen till att straffa tycks vara att uppnå ett tryggt samhälle, alltså ingår straffet i skapandet av ett gott samhälle, ett samhälle där medborgarna kan känna sig trygga. Samtidigt innebär praktiken att straffa en paradox, eftersom samhället avsiktligt tillfogar en individ skada, i form av exempelvis frihetsberövande, prygel eller t o m döden.  Med vilken rätt berövar samhället en individ hans välbefinnande och frihet? Finns det goda skäl till att straffa?

Jag menar att det finns en rad goda skäl att faktiskt straffa den som förbrutit sig. Straffet fyller en funktion för tre aktörer – den som förbrutit sig, det vill säga förövaren, den drabbade, alltså offret, samt den moraliska gemenskap vars lagar kränkts, det vill säga samhället. Hur samhället tilldömer, utdelar och praktiserar straff är av vikt för alla samhällsmedborgare, av varierande orsaker. Den som är oskyldigt anklagad har ett intresse av att bli rentvådd, förövarna har ett intresse av att genom straff ges möjlighet att sona sitt brott för att kunna återvända till samhällsgemenskapen. 

Straff kan även förstås som en form av moralpedagogik, vilket innebär att straff kommunicerar normer och värderingar, inte bara i relation till den straffade utan även till offret och samhället. Straffet bidrar således till att upprätthålla och skapa samhälleliga normer och värderingar. Slutligen är straffet av vikt för offret, kanske i synnerhet för offer som utsatts för svåra brott. Straffet kan här fungera upprättande, eftersom straffet innebär att samhället fördömer den handling offret utsatts för och därmed tar tydlig ställning för offret och offrets värde.

Varken offrets, förövarnas eller samhällets behov tillfredsställs i de ovan nämnda domarna. Jag vill påstå att straffpåföljderna i samtliga fall är ett hån för dem som blivit våldtagna. Det måste kosta mer än några månaders ungdomsvård att skada en människa på ett så fundamentalt sätt som en våldtäkt gör. En individs sexuella integritet, psykiska välmående och känsla av trygghet måste vara värd mer. Jag vill också påstå att straffen är oförenliga med idén att förövarna ska förstå allvaret i sina handlingar, sona sitt brott och nå insikt och ges möjlighet att ändra sina attityder och sitt beteende. Den brutalitet som gärningsmännen uppvisat vid dessa våldtäkter botas inte på några månader. Vidare menar jag att de chockerande låga straffen sänder katastrofala signaler till övriga samhällsmedborgare – mer än så här kostar det inte att ta vad man vill ha, göra som man vill, kränka och skända en medmänniska. Den isande slutsats jag drar är att ingen bryr sig om offret. Ingen skyddar den som blir utsatt. Ingen bryr sig om hennes liv, hennes värde, hennes upplevelse. I vårt land tycks det vara fritt fram att våldta både kvinnor och barn.

Så här får det inte vara. Jag anser att det borde vara självklart att utvisa den individ som innan han eller hon erhållit beslut om PUT bryter mot svensk lag – i all synnerhet om det handlar om grova våldsbrott. 

Vilka signaler sänder rättssystemet till nyanlända när grova kränkningar av svensk lag inte får några som helst konsekvenser för möjligheten att få uppehållstillstånd, ekonomiskt bistånd, utbildning, bostad, vård och annan hjälp från det svenska samhället? Det absolut minsta ett land kan begära av den som söker sig till landet för skydd och bistånd är att denne följer landets lagar:

Något som för övrigt är fastslaget i FN:s flyktingkonvention. I kapitel 2, paragraf 1 fastslås att den skyddsökande har skyldigheter, nämligen att följa värdlandets lagar och förordningar i syfte att upprätthålla ordningen. Vad detta innebär borde vi tala mycket mer om – framförallt med dem som söker asyl och uppehållstillstånd här. I Sverige ska alla följa svensk lag – och för den som bryter mot lagen bör straffet vara kännbart och avskräckande.

Ann Heberlein

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.