Som vi ser oss själva ser vi andra

  • Lördag 15 Feb 2014 2014-02-15
E-post 0

SR beslut att  stänga av ett antal vänsterdebattörer från olika roller under valåret har väckt känslor. Från höger till vänster. När nu senast operasångerskan och sopranen Malena Ernman väljer att inte medverka i programmet ”Karlavagnen” i protest mot såväl Sverigedemokraterna som Sveriges Radio så ser nu de senare ut att förlora striden. De bitvis motsägelsefulla förklaringarna och de många, som jag upplever, efterhandskonstruktionerna från programchefen Björn Löfdal får bara två effekter. Stigmat kring Sverigedemokraterna ökar och förtroendet för Public Service minskar. Krishanteringen ter sig löjeväckande och SR ledning har bjudit alla kriskonsulter på en rik flora av exempel på vad som krävs för att urholka ett förtroende.

I min mailbox har jag en konversation med just Björn Löfdal där jag hänvisar explicit till en formulering att regelverket skärps just valår. 2013 var det val till kyrkan påpekade jag och då kom ytterligare ett av alla dessa förtydliganden som nu är ett förödande mönster för Sveriges Radio:

Kyrkovalet är ett marginellt val.

Där fick alla kyrkans medlemmar en rejäl knäpp på näsan. Religiösa hottentottar göre sig icke besvär att bli sedda av Löfdal (obs, min slutsats – inte SR, jag är nästintill fundamentalistisk ateist). SR bortser från det val som SD en gång i tiden började bygga sin maktbas på. I mailen nämner inte Löfdahl ens valet till Europaparlamentet. Det kan tolkas att det valet är så marginellt att det inte ens förtjänar någon hänsyn trots att internationella bedömare nu pekar på risken att så många som 25 procent av EUP ledamöter i sommar kommer tillhöra nationalistiska eller öppet rasistiska partier. EUP är, även i den svenska kontexten, mäktigare än tidigare.

I alla kriser, vilket detta är för Sveriges Radio, bygger krishanteringen på en grundläggande princip – att aldrig hantera sin egen kris – och att all information måste vara detaljerad, sann och hänga ihop – för att förtroendet skall kunna vidmakthållas. SR har inte lyckats med detta och de många kompletteringarna, förtydligandena och den elitistiska attityden har bara förvärrat situationen. När jag nu måste börja ranka trams-program som ”Rix FM –Zoo” som högre än ”God Morgon Världen” så har något hänt även hos mig.  Den nu nedlagda kanalen ”Radio 1” med Robert Aschberg ter sig som ett under av nöje att lyssna på i jämförelse till det som var min tidigare favorit, SR P1 alla samhällsprogram. Något har hänt SR denna vecka och jag skulle, om jag vore anhängare av Public Service (vilket jag i grunden är), ha rätt starka synpunkter på ledningens sätt att krishantera om vi bortser från besluten i sig. Amatörmässigt och förvånande. Men kanske inte oväntat dåligt ändå. SR präglas av sektmentalitet och i alla sekter så är det omvärlden, aldrig de själva, som det är något fel på. Sektmentalitet är nog det sämsta som kan drabba en organisation, det leder ofrånkomligen till undergång på sikt.

Ledarsidorna.se publicistiska idé bygger helt och hållet på att spåra den logiska plattformen, varför vi tycker som vi tycker och är transparant. Själv är jag ärlig med detta. Vänster om mitten och i vissa frågor närmare LO än mitt ”moderparti” socialdemokraterna. När jag kritiserar ledarsidorna försöker jag ofta peka på vilken logisk plattform i form av historia, tidigare jobb, tidigare medlemskap eller andra relationer och uppdragsgivare en ledarskribent har och som då bildar vilken input som denne har när den formulerar en åsikt. Tove Lifvendahl kan tjäna som ett exempel. Hon är allt annat än neutral, ens borgerligt oberoende. Som före detta MUF-ordförande och verksam i Heimdal, med säte i Uppsala och med tidigare aktiva medlemmar som Gunnar Hökmark och Anders Borg så präglar den ett visst synsätt. Du, som jag, präglas av vår omgivning och våra erfarenheter att ta vissa beslut och skapa vissa åsikter. Det finns ingen neutral människa. Löfdahls och Cilla Benkös agerande och bombardemang av åsikter är präglade någon stans, förmodligen i en icke ringa omfattning av den sektmentalitet och elitism som råder på Sveriges Radio.

Som sagt. Jag föredrar faktiskt att ha tidigare programledare som Per Gudmundson, som nog är det blåaste blåa jag kan tänka mig,  och som öppet är höger och tar ställning för något i andra sammanhang än en som smyger med sina åsikter. Aftonbladets programformat där Sanna Rayman, SvD, och Katrine Kielos, Aftonbladet, tillsamman intervjuade olika personer var ett under av tydlighet och neutralitet. Bägge öppna med var de  stod och bägge överlät därmed värderingen av intervjun till tittaren. SR, med sin hållning, inte bara stigmatiserar SD ytterligare. De idiotförklarar sina lyssnare att inte kunna värdera information.

Men kanske är det så att det är genom sig själv som SR känner andra. Det krävs kanske att man själv är en idiot för att se andra som just idioter. Att ha problem med källkritik och självständigt tänkande själv leder, helt uppenbarligen, att SR beslutsfattare anser att alla andra har det.

 

AB, SR, SvD,

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se